Social Dövstumstjänst

Text skriven av Hugo Edenås och ursprungligen publicerad i tidskriften ”Hobbynytt”, nummer 4, år 1993.

---

Det nya dövhistoriska sällskapet som bildades på Manilla i Stockholm den 23 oktober, bör ha som mål att också gräva upp den 1900-talshistoria som dolts under lögner och tystnad.

Seriös organisation

Ett exempel är Lars Norbergs fråga: Vad var ”SOCIALDÖVSTUMTJÄNST” och vad sysslade organisationen med? Lars Kruth svarar i SDR Kontakt att organisationen utgav sig för att stödja döva. Med meningen att utgav sig att stödja antyds att organisationen höll på med något annat skumt.

Ett sådant påstående är vilseledande. Sanningen är att SOCIALDÖVSTUMTJÄNST var en seriös organisation och blev en direkt fortsättning till Sveriges dövas riksförbund (SDR).

Var med från början

På tal om SOCIALDÖVSTUMTJÄNST så var jag själv med från början. Mina skolår på Östervångsskolan i Lund upplever jag som meningslösa. Det var en tid som i ett koncentrationsläger där en jantelagen var rådande. Kontakten mellan den hörande personalen och de döva eleverna var nära nog obefintlig.

Men ändå var det något positivt med skolan. Teckenspråket, som de döva och några av lärarna använde när det inte var undervisning, skapade trygghet och social utveckling, de yngre eleverna lärde av de äldre. När jag utskrevs från skolan efter åtta år kom jag i direkt kontakt med nöden bland döva.

De hade det verkligen mycket svårt. Jag fick erfara att många döva utnyttjades på ett hänsynslöst sätt som billig arbetskraft, inte bara av arbetsgivare utan också av föräldrar som lät sina döva barn bli hemma som pigor och drängar.

Utbildning IS-yrke

Efter dövskolan kunde man på den tiden utbilda sig i något av de tre S-yrkena eller i lantbruks-göromål och hemsysslor. Redan i fjärde klass hade jag valt ett yrke – bokbinderi. Östervångsskolan hade ordnat så att sex elever gavs möjlighet förkovra sig i yrket två eftermiddagstimmar fem dagar i veckan.

För min del pågick utbildningen under fyra år. När jag utskrevs från skolan år 1935 var jag väl insatt i hur man förvandlar en trasig urläst bok till ett guldglänsande lyxband i skinn.

Bokläsning

Det var emellertid inte för utbildningen jag valde bokbinderi-yrket utan för tillgången på den litteratur och de fackböcker som fanns inlämnade på verkstaden för inbindning. Att låna och ta hem dessa böcker var givetvis inte tillåtet men jag gjorde det ändå.

På det sättet kom jag i kontakt med många intressanta och spännande verk vilka kunde läsas på kvällar och nätter. Bokläsningen gav mig kompensation för de trista, för min del, värdelösa lektionstimmarna på dagarna.

Måttet rågat

Efter de fyra åren var jag väl insatt i yrket. Skolan meddelade att jag inte var aktuell för yrkesskolan i Vänersborg. Istället hade de låtit dövprästen ordna en anställning på ett bokbinderi i Landskrona. Den enda information jag fick var att jag skulle infinna mig på arbetsplatsen redan dagen efter skolavslutningen.

Denna första anställning blev kort. Utan att ha blivit tillfrågad hade det uppgjorts att ingen lön skulle utgå första året. När bostaden under sommarmånaderna dessutom skulle vara en kolonistuga som saknade uppvärmning var måttet rågat. Jag tänkte inte bli utnyttjad så jag slutade direkt.

Döva med sociala problem

Hur svårt döva kunde ha det blev jag medveten om vid mitt första besök i Malmö hos ett par kompisar från Lundatiden. De bodde i ett litet hus som en av dem ärvt. Jag kom mitt i en pågående måltid. Vad var det de åt? Jo, kokt potatis som de doppade i salt och drack kranvatten till.

De saknade arbete så de hade inte råd med något annat. Potatisen hade de hämtat från en egen kolonilott. Det var en ruggig och kall höstdag men de hade det mycket varmt i bostaden. Vad eldade de med? Var kom veden ifrån?

Det var inte ved de eldade med utan uppskurna gamla bildäck som de fått av en bilverkstad i närheten. Ja, nöden är uppfinningarnas moder!

Socialkonsulenter

Det var ur sådan nöd som SOCIAL DÖVSTUMTJÄNST föddes. Organisationen stiftades 1936. John Ek var en uppskattad teckenspråksintresserad lärare på Östervångsskolan. Han var medveten om de dövas svåra belägenhet. Vi döva behövde hjälp av egna socialkonsulenter.

En omorganisation av dövundervisningen hade aktualiserats och regeringen hade tillsatt en utredning. Även prästinstitutionen skulle granskas. Förutom den religiösa omvårdnaden hade prästerna hand om det sociala arbetet och arbetsanskaffning. Detta ville vi ändra på så det var ett lämpligt tillfälle för oss att kräva socialkonsulenter.

En sådan framställning till myndigheter och riksdag måste ha förankring bland oss döva. Denna förankring fanns i riksorganisationen, men inte inom dövstumförbundet som var splittrat.

Rädda motståndare

John Ek kom med i den statliga utredningsgruppen och som medlem i organisationen kunde han föra vår talan. Vid diskussioner hade vi kommit fram till att de föreslagna konsulenterna skulle arbeta med arbetsanskaffning, informera om våra problem och så skulle de tjänstgöra som kontaktmän mellan döva och hörande samt vara tolkar.

Motståndare till vår organisation försökte göra gällande att vi enbart strävade efter att få bort prästerna. Någon sådan målsättning hade vi inte. Prästerna skulle vara kvar men enbart ägna sig åt sin huvuduppgift, den andliga omvårdnaden.

Vi var medvetna om den betydelse gudstjänsterna hade genom att döva fick möjlighet samlas. Liksom vid föreningsträffar var efterföljande samkväm värdefulla för umgänge i teckenspråkig miljö.

Första ronden vunnen

Med de argument vi genom Ek framförde var riksdagens beslut naturligt, vi fick både konsulenter och präster. SOCIAL DÖVSTUMTJÄNST hade nått en första etapp. Mycket återstod att göra. Vi måste skapa opinion för förändringar på flera andra områden.

De allmänna skolorna måste öppnas för oss döva, det måste finnas tillgång till tolkar, vi måste få rätt att framföra motorfordon på samma villkor som hörande, teckenspråket måste erkännas som ett fullvärdigt språk, den felaktiga benämningen dövstum måste avlägsnas etc.

Referat

För att kunna arbeta mer effektivt diskuterades under åren 1939–1942 omorganisation och namnbyte. Beslut därom fattades 1942 i Jönköping. Här följer ett referat från denna historiska händelse:

SVERIGES DÖVSTUMMAS RIKSFÖRENING – det nya namnet för Riksorganisationen Social Dövstumtjänst.
Riksorganisationen Social Dövstumtjänst höll sin 6:e årskonferens på Folkets Hus i Jönköping midsommardagen den 24 juni 1942. Ordf. Helge Crona, Malmö, inledde förhandlingarna genom att hälsa de 150 deltagarna från så gott som hela landet välkomna.

Till ordförande resp. sekreterare för dagen utsågs Axel Hallman, Norrköping och Hugo Edenås (Carlsson), Malmö. Justerare blev Otto Ternby, Helsingborg och Margit Andersson, Stockholm. Per Nordheim, Landskrona uppläste därefter styrelse- och revisionsberättelserna för det gångna året, vilka godkändes och ansvarsfrihet beviljades styrelsen. I turavgående styrelseledamoten Nils Eric Berggren, Malmö, återvaldes. Hugo Edenås, som under året efterträtt Algot Månsson, Lund, som kassör återvaldes likaså. Till nya styrelseledamöter utsågs Margit Andersson, Stockholm och Bertil Franklin, Västervik.

Styrelsen konstituerade sig på följande sätt:
Ordförande: Helge Crona, Malmö, v. ordf.: Axel Hallman, Norrköping, sekreterare: Nils Eric Berggren, Malmö, kassör: Hugo Edenås, Malmö, ledamöter: Margit Andersson, Stockholm, Per Nordheim, Landskrona, Bertil Franklin, Västervik. Suppleanter: Gösta Wiberg, Göteborg och K. Leon Lundkvist, Umeå.

Här håller Bertil Franklin inledningsanförande före konsulent Eks föredrag. En liten del av publiken syns på bilden.

Riksföreningens styrelse: Suppleanter, K. Leon Lundkvist, frk Margit Andersson, Hugo W Carlsson, Helge Crona, Axel Hallman, Bertil Franklin och N E Berggren.

Till revisorer valdes snickarmästare Nils E. Simonsson, Lund och auktoriserade revisorn Gunnar Ekstam, Lund. Den mest aktuella frågan var att utse ett nytt och passande namn till organisationen. Bland inkomna förslag antog mötet med stor majoritet det av Otto Ternby, Helsingborg, föreslagna: SVERIGES DÖVSTUMMAS RIKSFÖRENING.

Dövstummas riksförening

Ett förslag till ändring av organisationens stadgar som utarbetats av verkställande utskottet och som styrelsen godkänt antogs utan ändring. På styrelsens förslag beslöts att föreningens säte skulle flyttas från Norrköping till Malmö eftersom föreningen fått aktiemajoritet i det Malmötryckeri där föreningens tidning Dövstumma Tidsskrift trycks.

Tidskriftens redaktion skulle samtidigt flyttas från Lund till Malmö och så skulle tidskriften utkomma tre gånger i månaden.

Sammanslagning

Sveriges Dövstummas Riksförening sammanslogs 6–7 januari 1945 med Svenska Dövstumförbundet. Namnet på den nya organisationen blev Sveriges Dövstummas Riksförbund, nuvarande SDR. Planen för denna sammanslagning finns i Kultursällskapet Lejonets förvar, se HOBBYNYTT nr 1–93 sidan 24.

Vid denna sammanslagning blev Tidning för dövstumma officiellt organ för Sveriges Dövstummas Riksförbund. Dövstum-nyheter – Dövstummas Tidskrift samt Sportbladet lades ner.

Detta är historien om SOCIAL DÖVSTUMTJÄNST skapad och driven av en grupp döva som krävde reformer och som skapade ett dynamiskt föreningsliv. Många tidigare stängda dörrar började öppnas för oss döva under Gösta Wibergs intelligenta och kraftfulla ledning.

Teckningarna är ritade av Hugo Edenås, fotona kommer från Kultursällskapet Lejonets samlingar.