Kunskapsbank » Historia » Obligatorisk dövundervisning i Sverige – ett hundraårsjubileum

Obligatorisk dövundervisning i Sverige – ett hundraårsjubileum

Text skriven av Robin Holmstedt och ursprungligen publicerad i tidskriften ”Hobbynytt”, nummer 0, år 1990.

Den grekiske filosofen Aristoteles (300-taletf Kr) hade inga höga tankar om de döva: ”Den som är född döv är en oförnuftig varelse, oemottaglig för varje slags bildning”. De gamla egyptierna och perserna betraktade däremot dövstumma som ”gudarnas gunstlingar”, och gav dem en priviligierad ställning. Kyrkofader Augustinus (ca 400 e Kr) delade Aristoteles uppfattning.

Först på 1500-ta/et kom några mer organiserade försök med dövstumundervisning igång i Europa, och i mitten av 1700-talet tog denna undervisning en allt fastare form i Frankrike och Tyskland.

Jag vill här berätta lite om den svenska dövundervisningens historia.

Manilla dövstumsinstitut, uppfört 1860–64 på Djurgården (dess föregångare där hette Allmänna institutet för dövstumma och blinda). Byggnaden är kulturminnesmärkt, och på dess vind finns ett skolmuseum samt arkiv från alla svenska dövskolor.
Manilla är fortfarande i bruk, och får ofta besök av drottning Silvia i samband med statsbesök. I den vackra trädgården står dövundervisningens fader, Per Aron Borg, staty.

Pionjärer

Den första dövundervisning vi känner till i Sverige ägde rum 1790. Det var Samuel Ödman* i Uppsala, som i privat regi undervisade sin JO-åriga dotter. Nästa märkesår är 1808. Då grundade Per Aron Borg (1776–1839), kallad Dövundervisningens fader, den första ”dövstumskolan’ ”.

Den var först belägen på Regeringsgatan 59 i Stockholm, men hamnade efter några flyttningar på Djurgården. Där uppfördes först skollokaler i trä, men 1864 stod nya, institutionsliknande byggnader färdiga (nedan).

Denna pampiga byggnad i Växjö stod färdig 1896. Då flyttades elever från Hjorted dit. Efter en omorganisation 1938 blev Växjö dövstumskola fortsättningsskola för döva flickor från hela Sverige. Utbildningen bestod bl a av matlagning och andra hushållsgöromål, men är numera nedlagd (1970).

Dövstumskolan, Lund. Byggnaden ritades av arkitekten F. A. Nielsen, Landskrona, och stod färdig 1871. Som landstingsskola verkade den till 1890 under namn av Skånes anstalt för dövstumma. Därefter blev den statlig, och kallades Tredje distriktets dövstumskola. Institutionen existerar än i dag, fast den genomgått flera renoveringar under årens lopp.

Obligatorium

Under andra hälften av 1800-talet uppstod många nya dövstumskolor runt om i landet. Dessa drevs genom donationer, stiftelser och i några fall landsting. Det rörde sig oftast om små lokaler i stora stadshus, men en del skolor var inrymda i villor på landet.

År 1889 beslöt Riksdagen införa obligatorisk dövundervisning för alla döva barn i Sverige. Landet uppdelades i sju distrikt med dövstumskolor i Härnösand, Gävle, Stockholm, Örebro, Vänersborg, Växjö och Lund.

Samtidigt med detta upphörde många privata skolor, fast några kom att fortleva in på 1900-talet.

Elever från de nedlagda distriktsskolorna i Falun, Bollnäs och Uppsala flyttade 1897 till den nybyggda dövstumskolan i Gävle. Som ordförande i skolstyrelsen detta år satt f d landshövdingen Curry Treffenberg, mest känd för sitt agerande i samband med Sundsvalls-strejken 1879. Gävleskolan tog emot ca 150 elever åt gången. Den nedlades 1943.

Teckenspråk eller oralmetod?

I början var det vanligt att dövstumskolorna anställde f d elever som lärare i teckenspråket och andra ämnen. Men en världskongress i Milano år 1880 kom att kosta många av dessa lärare jobbet.

På kongressen ”fastslogs” nämligen att teckenspråket var ”skadligt”, och snarast borde ersättas med den s k oralmetoden (att läsa på läppar).

Men många elever visade sig inte klara av oralmetoden, och fick på så vis en mycket sämre skolunderbyggnad.

Detta stora byggnadskomplex uppfördes i Härnösand 1896. Tillbyggnader har skett flera gånger fram till 1948, då skolan upphörde som dövstumskola. På skolschemat stod ämnen som ritning, räkning, böneteckning och teckenövning.
Skoldagen började kl 8.00 och slutade först kl 18.

Örebro läns dövstumskola var färdig 1883. Den omorganiserades 1890, och blev då femte distriktsskolan för dövstumma. Skolan var en renodlad talskola, och tog emot elever från andra distrikt med hörselrester och särskild talbegåvning.

Till heders igen

Inga kongressbeslut kunde hindra elever från att sinsemellan kommunicera med teckenspråket på raster och fritid. Några vetenskapliga belägg för oralmetodens överlägsenhet har aldrig fram lagts.

För ca 10 år sedan tog Riksdagen i konsekvens därmed ett nytt beslut, som gjorde teckenspråket till erkänt modersmål för döva.

På skolorna i Härnösand, Stockholm, Vänersborg, Örebro och Lund tillämpas tvåspråkig undervisning, d v s både teckenspråk och svenska (med oralmetoden).

I rött tegel från någon av stadens egna tre tegelbruk reser sig de tre huskropparna, som tillsammans utgör Vänersborgs dövstumskola. Den ritades av göteborgsarkitekten Eugen Thorburn, och invigdes 1896. Dessförinnan bedrevs dövundervisning i Vänersborg bl a i ”Lasaretts villan” (1877-91) utanför staden. Ett ”elakt” feltryck förekommer under 50-talet på vykort med skolan som motiv. De har den felaktiga texten ”Restads sjukhus”, som är ett mentalsjukhus (t. hö.).

Vykortsmotiv

Kring sekelskiftet, när vykorten slog igenom i vårt land, fungerade dövskolorna som internat. Här uppstod en naturlig marknad för vykortsfotograferna, då de döva barnen gärna ville sända hälsningar till sina anhöriga med motiv från sina egna skolor.

Undertecknad har lyckats samla vykort från samtliga sju distrikts skolor, utgivna efter 1901.

Men det fanns några skolor som vid denna tidpunkt stod utanför distriktsorganisationen: Tysta skolan i Stockholm och på Lidingö (1860-1965?), Läroanstalten för överåriga dövstumma i Vadstena (1878-1902), Institutet för dövstumma i Hjorted (1864-1911), Distriktskolan i Karlskrona (1891-1907), Förskolan för dövstumma i Göteborg (1902- ), ÖrebroskoIans avdelning i Karlstad (1890-1902) samt Läroanstalten för överåriga dövstumma i Bollnäs (1880-1906).