Text skriven av Ulla-Bell Thorin och ursprungligen publicerad i tidskriften ”Hobbynytt”, nummer 3-4, år 1994.
Tankar på Estoniakatastrofen
Båtresan från Göteborg till Kiel var mycket lugn Gesunder natten, trots det påverkade mig mycket starkt den tanken om ”Estonia” – katastrofen bara ett par dagar tidigare då c:a 900 personer blev kvar i Östersjöns botten.
Det känns otäckt att allt kan hända på alla båtar, trots jag fått en fin lugn natt på i sov hytten längs i kölen.
Jag fick lite panik när jag tänkte på hur jag skulle hinna rädda mig ända upp på däck, det var 9 våningar i båten men sen försökte jag lugna mig genom att tvinga att tänka på något positivt, just vad som skulle vänta oss när vi kom fram till Hamburg.
Det kändes otroligt lättnad när vi kom fram till Kiel och rädslan försvann. Det känns bra igen att våga åka båt igen.
För lite tolkning
Hotellet låg en halv timmes promenad till Hamburgs universitet där vi skulle vara under tiden. Föreläsningar pågick varje dag från morgonen till kvällen.
Samtidigt visades parallellt videofilmer som vi tyvärr inte hann se. Vi fick ta föreläsningar där svenska tolkar finns tillgängliga. Det borde vara fyra tolkar istället för två, men av kostnadsskäl som SDR stod för måste nöja oss med det.
Vi var ca 10 svenskar som var med på föreläsningar och inte kunde styra efter vår önskan att ha tolkar till olika föreläsningar som vi ville lyssna på.
Det var en från dövhistoriska sällskapet som bestämdes vilka föreläsningar vi skulle få så långt tolkar fick tolka.
Föreläsning om döva judar
Men vi fick höra många föreläsningar, några var bra, ett par urdåliga och resten skåpmat för oss svenskar som var långt före. Intressant föreläsning var en tysk från Berlin som berättade om döva judar före andra världskriget och att det har faktiskt bildat en nazist dövförening några år fram till år 1939.
Att en döv ordförande fick ha ”Gestapo-uniform” på sig har jag svårt att tro.
Det fanns också en utställning om tyska döva judar, judiska dövskola med många fotografier och flera texter om vilka döva judar som deporterats och dödats i gaskamrarna.
Hemtillverkat teckenspråk
En annan intressant föreläsning hölls av en japan som berättade om några öar utanför den ö där Tokyo ligger. Där hittades 32 döva som aldrig gått i dövskola eller haft kontakt med döva som gått i dövskola.
De hade skapat ett eget teckenspråk som bara de själva förstod.
Frågan är om deras teckenspråk är acceptabelt när de döva som gått i dövskola har ett annat teckenspråk? Jag skulle vilja veta hur det gick om döva från huvudön mötte de små öarnas döva med sitt annorlunda teckenspråk.
Skulle de förstå varandra trots att de kommer från samma land?
Andra intressanta ämnen
Från norra Nigeria berättades om hur döva själva skapade teckenspråket från 1970-talet och att tecken var oftast hämtat från personers speciella kännemärket, ex som tecken på ”LUND” – ”pipskägg” från en rektor som hade sådan skägg så det betecknat tecknas så staden LUND.
Från Finland berättade det om en döv som etablerade sig som en erkänd fotograf.
Från Holland berättade det om en Henri Daniel Guyot föddes år 1762 och om hans liv och hur han startade en dövskola i Holland.
Det var en intressant föreläsning. Föreläsare, Henk Betten, själv döv, berättade med hela kroppen hur han cyklade runt i Holland för att leta efter Guyots grav och äntligen hittade det. Vilken triumf och stolthet han kände!
(Jag fick förresten en bok av Henk Betten om Guyots liv, men tyvärr på holländska. Henk berättade på teckenspråket för en hörande person som översatte till skriftligt holländska.)
Föreläsare med efterlysning
Jag fick höra en föreläsare som bad om att få tips på judar som har upplevt under andra världskriget i Europa, inte bara från Tyskland utan också från Frankrike, Polen och andra länder.
Föreläsare vill skriva om döva judars liv och kamp för sin existens innan allt föll i glömska och hemligheten med i graven.
Föreläsaren hade forskat i franska tidningar och tidskrifter om döva judar och vad som hände under Vichy-regimen.
Det var inte mycket om döva, allt var nedtystad fast föreläsaren visste att det har hänt mycket bland döva judar.
Jag fick se en film om en döv jude som fått ett bra arbete fram till andra världskriget och sen var det plötsligt slut. Man förstod väl vad som hände!
Intensiva dagar
Ja det var fyra intensiva dagar och jag trivdes så bra att sitta och ”lyssna” på föreläsarna via tolkar.
Synd bara att det inte var belysning över tolkar och att det har varit jobbigt att gå ut och leta efter matställe utanför universitet och lika bråttom tillbaka till föreläsningen.
Man vill utnyttja så länge som möjligt att ha svenska tolkar som kunde ställa upp de tider de kan ställa upp.
Utställningar
Jag hann också titta på utställningar. Där fanns också Kultursällskapet Lejonet med sina fotomontage, skrifter och sin marknadsföring över vad de hade gjort under de sista åren.
En utställning med fina fotografier och berättelser om judars liv och dövskola var mycket intressant.
Jag hade velat att utställningen och videofilmvisningen ska ske i samma hus där föreläsningar pågick för då var det lättare att smita och titta på filmer och utställningar.
Tisdagen sista dagen var det åter hemresa, lika lugn och fin under natten på båten och jag sov bra så trött var jag efter att se oavbrutet på tolkar att jag fick ögonröda.
Ett blodkärl hade brustit bakom ögon-näthinnan att det tog en vecka att få tillbaka ögonvitan igen.
Tack till Lejonet och GDF
Ett tack till Kultursällskapet Lejonet för ett bidrag till själva konferensens kostnaden som gjorde det möjligt för mig att inte sänka ekonomiska standarden att leva på.
Lyckligtvis hade jag sparat pengar till hotell- och mat-kostnader så det gick bra.
Resekostnader till Göteborgs dövas förening bidra till eftersom vi har döv historiska sektionen ”Fyran” inom dövas förening.
Jag hade sökt pengar till SDR men fått avslag.
Hoppas på tur nästa gång det blir konferens i Edinburgh, Skottland år 1996.
