Text skriven av Hugo Edenås och ursprungligen publicerad i tidskriften ”Hobbynytt”, nummer 3, år 1993, nr 4, år 1993 och nr 1 år 1994.
Kultur är olika livsstilar och värderingar. Grupper med annorlunda kulturbakgrund än majoriteten kan känna främlingskap och missanpassning. Döva är en sådan grupp som har egen kultur. Den avviker från den hörande majoritetens livsstil.
Den egna kulturen utvecklas i den vardag man ständigt konfronteras med. Genom hörsel- och kommunikationsproblem kan vi döva inte smälta in i den livsstil som är normal bland den hörande omvärlden.
Helen Kellers definition
Ingen har kunnat uttrycka denna situation bättre än vad den världsberömda både döva och blinda författarinnan Helen Keller har gjort. Handikapp utvecklar speciella livsstilar och därmed kulturer.
Helen Keller uttryckte sig så här om sina handikapp: ”Blindheten skiljer mig från tingen, dövheten från människorna.”
Teckenspråket i skolan
Utan hörsel kan vi som är döva inte uppfatta talat språk och allt annat som förmedlas auditivt. Detta är anledningen till att det visuella teckenspråket utvecklats bland döva. Först i början på 1800-talet öppnades en dövskola i Sverige, Manillaskolan på Djurgården i Stockholm.
Grundare var Per Aron Borg. Det svenska handalfabetet introducerades och bland eleverna som kom från hela landet började ett teckenspråk växa fram med grogrund till en ny kultur.
Rektor i Örebro
Innan samhället tog över grundades flera privata dövskolor lite varstans i landet. Skolornas framtoning och utveckling är i regel sammankopplad med en viss person. År 1934 fick Hilding Zommarin uppdraget att som rektor leda och ansvara för dövskolan i Örebro. Under 40 år lade han ner ett helhjärtat och energiskt arbete med att utveckla skolan i positiv riktning.
Det är mycket hans förtjänst att Örebro nu är centrum för dövas och hörselskadades skolgång. Där finns ett riksgymnasium för döva och hörselskadade. Högskolan utbildar dövpedagoger och vidareutbildning av personal inom hörselvården är också förlagd till staden. Och så håller man som bäst på att bygga upp ett nytt forskningscentrum för ”hörsel- och talkommunikation”.
Hilding Zommarin – vem var han?
Att skriva något om Zommarin blir inte bara en skolhistoria utan samtidigt en del av dövas kulturella utveckling. Zommarin föddes i Malmö den 23 november 1899 och avled i Örebro den 15 september 1979. För den yngre generationen döva knyts namnet Zommarin till vad som uträttats inom dövskolan.
Föräldrarna aktiva döva
Forskar man i gamla handlingar träder hans döva föräldrar Ola och Hilda Z,ommarin fram. Ola, till yrket skräddarmästare visar sig vara en förgrunds- och kulturpersonlighet inom de dövas led. Det Zommarinska hemmet i Malmö var i början på detta sekel en samlingsplats för döva i södra Sverige.
Hilda var en lysande stjärna bland Malmös döva på den tiden. Hon föddes den 30 november 1858 och var dotter till vagnfabrikör Nils Sommarin. När Hilda var 7 år satte föräldrarna henne i en privat skola. Efter två år hamnade hon på Manilla i Stockholm där hon stannade 6 år. Hon var språkligt begåvad och speciellt intresserad av konst. Utöver skolningen på Manilla blev det ingen ytterligare utbildning.
Dövheten och samhällets negativa syn på hörselhandikapp blev ett oövervinnligt hinder för henne liksom för många andra döva på den tiden. Det kom att ta över 100 år innan allmänna skolor öppnades för döva. Det blev sonen Hilding förunnat att medverka till att den destruktiva synen på dövas utbildning ändrades.
Modern Hildas Malmö
Efter vistelsen på Manilla flyttade Hilda tillbaka till Malmö. Hon fick anställning på sin fars firma där hon sysslade med förekommande kontorsgöromål. I sin ungdom var hon mycket aktiv bland Malmös döva. Hon var en av initiativtagarna till bildandet av Malmö döva kvinnors kristliga förening. I denna förening hade hon uppdrag som sekreterare och vice ordförande.
Barnen påverkade dövskolan
År 1881 ingick hon äktenskap med Ola Zommarin. De fick 2 barn, en son och en dotter. Sonen blev som nämnts rektor vid dövskolan i Örebro. Dottern gifte sig och hamnade i Göteborg. I denna familj växte en flicka upp som också kommit att betyda mycket för döva och dövskolan.
Hilda och Olas dotterdotter är nämligen Rut Madebrink, som under många år innehade rektorstjänsten på Manilla. Genom barnen, på var sitt sätt, kom Hilda och Ola Zommarin att påverka den svenska dövskolans utveckling.
Dövtidningens ekonomiska stödjare
Även på ett annat område kom paret Zommarin i Malmö att bidraga till främjandet av dövas kultur. I sin umgängeskrets hade de sådana framstående döva som läraren på dövskolan i Lund, Gerhard Titze och typograf Fredrik Schreiber. Under sina resor i Europa och USA hade Titze fått se ett antal dövtidningar.
Detta blev impulsen till att utge en tidning för döva även i Sverige. Som typograf på Rahms boktryckeri i Lund hade Schreiber möjlighet förverkliga iden. Men medel till tryckningskostnaderna saknades. Detta problem löstes genom att Hilda och Ola bidrog med behövligt kapital. Sveriges dövas första och ännu existerande tidning – nuvarande SDR-Kontakt – såg dagens ljus den 6 juni 1891.
Tidningen kunde snabbt bli känd över hela landet när den delades ut bland de 400 döva som den 12–14 juni samma år samlats till möte med Stockholms dövas förening som då var en riksförening med sjukkasseverksamhet. Genom att ekonomiskt bidraga till tidningsutgivningen kom paret Zommarin att främja kulturutvecklingen.
De hade klart för sig betydelsen av att använda det tryckta ordet i dövas tjänst.
Hildings liv och karriär
Teckenspråket var familjens naturliga språk men de var helt införstådda med att den som var döv måste vara tvåspråkig om livsfunktionerna skulle kunna klaras utan komplikationer. Hela rektor Zommarins liv var och förblev ett liv med döva och deras problem.
Han växte upp med sina döva föräldrar och bland döva. I Malmö avlade han studentexamen 1919 och folkskollärarexamen 1922. Efter provår på Manilla tog han dövlärarexamen 1924. Samma år blev han extra ordinarie lärare på dövskolan i Örebro. Ordinarie blev han 1927. År 1934 utnämndes han till rektor på skolan som då bar namnet: Femte dövstumskoledistriktets skola i Örebro.
1938 ändrades namnet till Statens skola för hörselskadade. Endast elever med fungerande hörselrester kunde antagas vid denna skola. Helt döva flyttades till andra skolor på andra platser i landet.
Birgittaskolan – Almbyskolan
Skolbyggnaderna var gamla och otidsenliga när Zommarin tillträdde rektorstjänsten. En av hans uppgifter blev att planera och bygga upp en helt ny skola. Den nya skolan som fick namnet Birgittaskolan kunde tas ibruk omkring 1960. Ytterligare en skola tillkom i Örebro – Almbyskolan – avsedd för döva högstadieelever från hela landet.
Dröm i uppfyllelse 1967
Zommarins målsättning inom ungdomsåren att döva och hörselskadade skulle ha samma rätt till skolgång som hörande gick i uppfyllelse år 1967. Från det året har döva och hörselskadade samma rätt och möjligheter till utbildning som hörande. Att ett riksgyrnnasium för döva och hörselskadade förlagts till Örebro är också en triumf för Zommarin.
Jag, som skriver detta, hade förmånen följa och samarbeta med Zommarin allt sedan mina Malmöår då han regelbundet besökte föräldrahemmet. Berättelserna om vad Zommarin betytt för oss döva och vad han uträttat är många.
Alvar Grundborg berättar
Så här berättade en nära vän till Zommarin, Alvar Grundborg, kyrkoherde och aktiv i dåvarande Riksförbundet för döva och hörselskadade barn:
”Hilding var med sitt stora kunnande på, ett alldeles särskilt sätt insatt i de dövas problem. Att sitta och lyssna på hans stora erfarenhet och kännedom om de döva var för mig verkliga högtidsstunder. I nästan 30 år hade jag så gott som dagligen förmånen att umgås med honom.
Det viktigaste för Hilding var att kunna hjälpa och bistå sina döva vänner och de tankarna bar han ständigt med sig. Med vilken värme talade han inte om sin uppväxttid i Malmö. Dövas förening Svenske låg honom varmt om hjärtat. Det var de döva som skulle hedras för sin förmåga att själva klara sina problem.
Endast i undantagsfall skulle de hörande bistå med råd och sakkunskap om så behövdes.”
Eftertraktad tolk och föreläsare
När vi döva så önskade var Zommarin alltid beredd att ställa upp. Han var omutlig i sina principer och han visste vad han talade om. Ingen i värt land hade en sådan kännedom om dövas kommunikationssätt som han.
Han var därför en mycket eftertraktad tolk vid större sammankomster som vid kongresser både svenska och internationella, fanns Zommarin i regel till hands. Han var en mycket eftertraktad föredragshållare och han besökte alla dövföreningarna i landet. När han höll s4Ia föredrag informerade han samtidigt om allt möjligt som var aktuellt i samhället.
Det var en fröjd att se när han tog av sig kavajen, steg upp på en stol och lät sitt mästerliga teckenspråk spela för fullt.
”Tecknad svenska”
Något som gjorde honom mycket besviken och ledsen var när försök gjordes att ersätta teckenspråket med ”tecknad svenska”. För honom var och förblev teckenspråket ett verkligt språk med egen grammatik och syntax. Enligt de principer han hyllade skulle döva vara tvåspråkiga.
De skulle lära sig både teckenspråk och svenska. Om förutsättningar fanns skulle de också få talundervisning. Teckenspråket fick inte bli en konstlad produkt. Hans uppfattning att talträning skulle finnas med vid svenskundervisningen gjorde att han av en del okunniga fick stämpeln oralist.
Det märks att den döva ungdomen idag helt delar Zommarins inställning till tvåspråkigheten och inser talundervisningens värde. Vid en diskussion med Dövas världsförbunds ordförande Yerker Anderson ställde jag frågan vad han ansåg om ungdomens missnöje över att inte ha fått ordentlig och stimulerande tal träning på skolan.
Han svarade att det var en mycket hälsosam attityd. Intresset för tal ska stimuleras inte påtvingas. Samma tankegång framförde Zommarin.
Förordningen smärtade
Skolöverstyrelsens förordning att teckenspråket inte fick användas i undervisningen smärtade Zommarin djupt. Men liksom många teckenspråkskunniga lärare hade han inget annat att göra än att finna sig i bestämmelserna. Denna konstlade och negativa officiella attityd skapade missuppfattningar bland många döva. Det upplevdes som att han var motståndare till teckenspråket.
Så här beskriver Grundborg Zommarins inställning till teckenspråket:
”Teckenspråket och dess problem var något han brottades med hela livet igenom. Bara några veckor före sin död, ringde han mig och ville att jag skulle komma upp till honom. Han hade en del värdefulla böcker, som han ville de döva skulle få till sitt bibliotek i Örebro.
Men allt vad han drömt om att utge i tryck och som behandlade de dövas teckenspråk, anteckningar genom många år, brände han tyvärr i den öppna spisen. När jag sade till honom att dessa anteckningar och utkast till grammatik skulle kunna bli till stort värde för de döva i framtiden, svarade han mig: Gosse lille, nu är det andra, som kan mer än den gamle rektorn ”
Förvärvet av Carlborgssons gård
In i det sista tog Zommarin del i de dövas andliga och kulturella arbete. Han var särskilt mån om ungdomen. Ett exempel är detta: Föreningen Dalabygdens döva hade förvärvat en gammal dalagård i Västanvik, Leksand. Gården hade blivit riksbekant genom de många lyckade aktiviteter som förlags dit.
Döva från hela landet vallfärdade till Leksand. Detta gjorde att Carlborgsons gård, som den döptes till vid invigningen 1961, var i behov av modernisering och upprustning. Den lokala föreningen hade varken kapital eller de personella resurser som behövdes.
Eftersom verksamheten fått en kulturell rikskaraktär erbjöds Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) bli delägare genom andelsförvärv. SDR visade emellertid inget intresse. I egenskap av ordförande Dalabygdens och i gårdens styrelse kontaktade jag då Zommarin.
Han fick frågan om gården måste säljas eller om han hade någon annan lösning.
Lösningen – ungdomsgård!
Svaret kom snabbt: Gör Carlborgsons gård till en ungdomsgård. Vi fick gehör för iden också från Riksförbundet för döva och hörselskadade barn (DHB). På Zommarins initiativ söktes bidrag från Allmänna arvsfonden, Carlborgsons fond m.fl. Av de sökta pengarna beviljades så en första etapp med kök, matsal, samlingssal m.m. kunde byggas.
Zommarins stöd till ungdomen kom att bli början till vad som nu är Västanviks folkhögskola. Utan hans intresse för den döva ungdomen hade det i dag inte funnits någon folkhögskola eller annan verksamhet för döva i Leksand. När ungdomsgården väl var byggd erbjöds SDR del ägarskap på nytt och den här gången accepterades erbjudandet. Grunden till en egen folkhögskola för döva var lagd.
Briljant Svenfors
Zommarin var också mycket intresserad av de dövas kyrkliga arbete. Vem minns inte kyrkoherde S.G. Svenfors briljanta teckenspråk. Gudstjänsterna fick innehåll och psalmerna en härlig rytm. Ingen har kunnat överträffa Svenfors. Men undra på det när han satt Zommarin till sin teckenspräkslärare. Jag låter Grundborg fortsätta:
”Något av det sista som Hilding talade med mig om var att hans föräldrar varit de första hyresgästerna i det hus som Dövas förening Svenske genom enigt och träget arbete förvärvat i Malmö. Han berättade att han våren 1979 varit på besök i sin gamla hemstad och avslutade med dessa ord: Alla vackra minnen, som jag hade från barndomsåren där, gör att jag trots allt tror på en bättre framtid för mina döva vänner.”
Ja, vi döva hade verkligen en framsynt och god vän i Hilding Zommarin. Han bidrog till att höja och utveckla dövkulturen i Sverige.
Fotnot: Olas efternamn var ursprungligen Svensson. Vid giftermålet skulle de gärna vilja bevara Hildas efternamn Zommarin. De löste problemet på ett smart sätt genom att ansöka om namnet Zommarin. Det var bara att byta S till Z. Sommarin och Zommarin uttalas på samma sätt.
