Text skriven av Hugo Edenås och ursprungligen publicerad i tidskriften ”Hobbynytt”, nummer 1, år 1993.
Dövkulturen i Sverige började utvecklas när hörselskadade internerades på dövskolorna. Där växte ett teckenspråk upp utan någon större påverkan utifrån. Tecknen formades inte av meningslösa rörelser. Varje tecken hade sin motivering.
Efter avslutad skolgång blev det teckenspråket som höll gruppen samman. Gemensamma problem kunde diskuteras och lösas. Tvåspråkighetens betydelse var det inte många som ifrågasatte. Döva som behärskade både teckenspråk och svenska hade hög status inom gruppen.
I Hobbynytt har C. Dan Andersson och Gösta Wiberg omnämnts. Den här gången blir det Lars Björn som avporträtteras.
Korrespondenskurser
Björn är en av halvseklets stora nydanare inom dövkulturen. Han var i hög grad självlärd. Han utnyttjade den möjlighet som stod till buds för döva, korrespondenskurser. Bland flera av de ämneskurser han genomgick kan nämnas handelsteknik, bokföring och affärsjuridik.
Döv vid åtta års ålder
Björn föddes 1876 i Älvsborgslän. När han var åtta år blev han döv genom hjärnhinneinflammation Efter åtta år på dövskolan i Vänersborg började han arbeta hos sin far som drev lantbruk och en mindre snickeriverkstad.
Vidfaderns död 1900 startade Björn egen affärsverksamhet.
Fadder
1905 flyttade han till Ramberga gård i Öxnered. Gården ställdes till hans förfogande mot att han tog hand om en döv son till gårdens ägare.
Patent
Björn var en påhittig person. Han lyckades få patent på en automatisk råttfälla. Hans svenska patent blev så småningom ett världspatent. Björns råttfällor kom att exporteras till flera länder.
Byggde fabrik
I Öxnered byggde Björn ett bostadshus, ladugård och en mindre fabrik där råttfällor och bikupor tillverkades.
Förutom råttfälletillverkningen bedrev han nämligen biodling i stor skala. Han sysslade också med uppfödning av höns, ankor, gäss och fjäderfäskötsel. Han erövrade många priser på fjäderfäutställningar.
Bikungen
Men de största framgångarna kom inom biodlingen. Inom denna näringsgren blev han så erkänd att Hermods
korrespondensinstitut gav honom uppdraget skriva en kurs i biskötsel. För denna bedrift kom han att bli känd som BIKUNGEN.
Leverans av ström
För att kunna utvidga verksamheten ytterligare flyttade han 1913 till Moholm. Där uppförde han en fabriks byggnad i tre våningar.. Han skrev kontrakt med en kvarnägare i Tidan för leverans av elström till fabriken. Genom att bygga en transformator kunde han senare leverera ström till Moholms kommun.
Segel- och motorbåtar
Det var en stor fabriksbyggnad han hade uppfört. För att utnyttja den helt började han är 1917 att också tillverka segel- och motorbåtar. På grund av materialbrist genom statliga beslag föranledda av pågående
världskrig måste verksamheten läggas ner. Flera båtar hade då sett dagen.
Tillverkningen av råttfällorna rönte samma öde. På grund av kriget kunde exportsvårigheterna inte bemästras. Efter kriget fortsatte han med biodling och tillverkning av material för den näringsgrenen.
Annan affärsverksamhet förekom också, bl. a. skrivmaskinsförsäljning. Lars Björns stora begåvning gjorde att han vann framgång på många områden. Han var ett sprudJande energiknippe och svenska språket behandlade han mästerligt.
Nordiska kongressen 1907
Det egna hörselhandikappet — han var helt döv – gjorde att intresset för de dövas situation var stort. I hela landet hade han kontakter med ödeskamrater med vilka han delade med sig av sina erfarenheter, kunskaper och värderingar. Han visade också intresse för det internationella utbytet av ideer och rön mellan de döva.
Han var en av Sveriges representanter vid Nordiska kongressen i Köpenhamn 1907, men inte bara det, han var en av initiativtagarna till kongressen. På lokalplanet har han varit styrelseledamot i Södertälje Dövas Förening. Han satt också med i SDR:s styrelse några år.
1944 flyttade Björn med sin fru Elsa – dotter till rektor Björkman vid flickskolan i Södertälje – till en dotter, gift med godsägare Nils Drakenberg, Lekeberga gärd, Lannabruk, utanför Örebro. I närheten av Lekeberga gärd byggde Björn en villa som stod färdig 1945.
Åren 1947-1954 tillhörde han styrelsen för Örebro Dövas Förening. Hans stora intresse var föreningens sommargård Solvik i Hovsta.
Pionjär
Lars Björns märkliga och framgångsrika livsgärning har berikat dövkulturen. Pionjärer som Lars Björn bör därför inte falla i glömska. Han gick ur tiden 1957 – 81 år gammal.
