Gösta Wiberg – idrotts- och föreningsmänniska

Text skriven av Roland Jakobsson och ursprungligen publicerad i tidskriften ”Hobbynytt”, nummer 3, år 1993.

---

Sportlivet

Redan 1876, som 17-åring, var han med och stiftade Sydsvenska Dövstumföreningens ungdoms- och atlet/dubb Herkules i Malmö. Under sin Stockholms tid, 1901, var han ordförande för idrottsklubben HEPHATA.

Bilden härintill visar honom stolt blickande i ovanlig träningsdress med Hephatas emblem på bröstet. 1903 tog han initiativ till och bildade idrottsklubben Surd i Göteborg. Han var dess förste ordförande och blev sedermera hedersledamot för alltid.

Två bilder visar träningspass i spjutkastning för göteborgsklubben tillsammans med Oscar Rydén, C. Dan Andersson och andra, ännu inte identifierade, medlemmar. (Läsaren får gärna hjälpa till med namn, fråga någon äldre som vet! Skicka sedan in det till kansliet.)

Vid internationella tävlingar i Köpenhamn 1907 blev han bäste svensk i tyngdlyftning och fick rykte om sig som aktiv idrottsman.

Föreningslivet

1907 var Gösta sekreterare vid 1:sta Nordiska Dövstumkongressen i Köpenhamn och det var där som han kom med förslaget för första gången att döva skulle vara med i skolstyrelserna samt ha medbeslutanderätt.

Han var aktiv medlem och innehade olika förtroendeuppdrag i De Dövas Förening i Göteborg, intill år 1922, då han begärde utträde.

Orsaken

Vid årsskiftet 1918-19 framlade han förslaget om ett ”Landsförbund” för Dan Andersson och detta fann han som en god lösning, ”Vi skall ha Sjukkassemöte här i Göteborg om ett par månader. En dag reservera vi särskilt för att behandla förslaget. Skriv Du en inbjudan och motivering så ordna vi det.”

1919, den 23 mars, samlades ombud för dövföreningarna för att ta upp frågan om bildande av en riksorganisation för döva. En kommitté tillsattes där Gösta blev en av medlemmarna. Denna utarbetade stadgeförslag som skickades ut till föreningarna.

1922 stiftades Svenska Dövstumförbundet, genom ett starkt engagemang av Gösta i samarbete med C. Dan Andersson. Göstas rättframhet och envishet i vissa frågor passade inte alla. Det blev oenighet och Gösta drog sig tillbaka, samt begärde sitt utträde.

Hans egna ord om saken:

’I den kommitté som tillsattes och som fått i uppdrag kom jag med Renner, som sin vana trogen villigt påtog sig allt arbete, medan andra fick berömmet, åtog även sig att sammanföra de olika stadgeförslagen till ett. Motstånd fanns in i det sista och försök att sabotera saknades inte heller, men Hässler och Renner fortsatte oberörda och samarbetade lojalt med göteborgarna.

När pengar fattades genomdrev Renner att från ”Kassan för allmänna nattvardsgången ”(?) ett par hundra kronor överfördes till ”Svenska Dövstumförbundet” det namn sammanslutningen erhöll. Vid det slutliga sammanträdet i Stockholm var jag, av personliga skäl, ej närvarande och kom då givetvis ej heller med i den nya styrelsen.

Ett telegram med tack från Stockholm och styrelsen för min insats och i ”egenskap av initiativtagare till Förbundet” erhöll jag dock. Sammansättningen av styrelsen gillade jag ej då den icke hade några förutsättningar att kunna uträtta något av värde, och deltog överhuvudtaget ej alls under de följande 24 åren, eller till 1944.”

Ny organisation

1936 startades en ny organisation, Social Dövstumtjänst, bestående av föreningar som ej var nöjda med Svenska Dövstumförbundet. Denna organisation bytte namn 1942 till Sveriges Dövstummas Riksförening och Gösta invaldes då som suppleant.

Gösta blev längre fram tillfrågad om han ville ställa upp som ledamot i styrelsen. Han trodde sig inte vara den rätte mannen, men ställde sig till förfogande och blev vid årsmötet 1944 vald som ordförande.

Omorganisering och sammanslagning

1944 hade Svenska Dövstumförbundet kongress i Rättvik och en motion fanns för omorganisering av denna organisation. Gösta som då var ordförande för Sveriges Dövstummas Riksförening talade varmt för detta förslag och att en sammanslagning borde genomföras.

Vid riksföreningens extra årsmöte i Malmö den 15 oktober 1944 godkändes den skriftliga PLAN, som publicerats i HN nr 1-93, för sammanslagningen och som förvaras i Kultursällskapet Lejonets samlingar, som efter kongressen 1945 fick heta Sveriges Dövas Riksförbund.

En hörande konsulent blev dess ordförande och Gösta dess vice ordförande.

Uttalandet

1951, då han var 73 år och förbundsordförande, uttalade han sig för Dövebladet, Danmarks dövförbunds rikstidning angående frågan döva contra hörande:

”Döva måste följa med sin tid, om vi vill hävda oss i konkurrensen med de hörande. Arbetet i förbundet bör inte göras gratis som i de små föreningarna, men det måste anställas kvalificerat och välavlönat folk.

Naturligtvis är det en utmärkt hjälp att ha så goda och välmenande hörande, men döva måste vakna upp ur sin törnrosasömn och själva bära ansvaret för sitt förbund, möta de hörande på lika villkor och ta bort mindervärdighetskomplexen.

Vi i Sverige har dåliga erfarenheter av hörande som fanns i förbundet och det har visat sig så, att så snart en hörande hade besatt en förtroendepost, försökte han att tränga sig före och dominera.

För några år sedan hade vi döva inte annat att göra än att kasta ut de hörande förtroendevalda, då namnet ”Sveriges Dövas Riksförbund” tingade för att det är döva som bör bära ansvaret där.”

Här var han klarsynt och det är med ett sorgset leende på läpparna, man kommer ihåg Hugo Edenås artikel i förra numret av Hobbynytt, där han skrev om en hörande ordförande under sin tid på 1960-talet.

Allt går igen.