Texten är baserad på insamlad fakta av Per Eriksson.
När Vestkustens Döfstumsällskap bildades i Göteborg på 1890-talet, var det en tid då döva i Sverige började organisera sig i allt fler städer. Bakom sällskapets grundande stod bildhuggaren Albert Engman, en engagerad pionjär från Uddevalla som redan tidigare hade tagit initiativ till Göteborgs Döfstumförening. Engman, utbildad vid Chalmerska slöjdskolan, blev sällskapets förste ordförande och lade grunden till en verksamhet som skulle komma att präglas både av gemenskap och konflikt.
Ett växande föreningsliv
Redan året efter bildandet, 1896, tog Albert Segerhammar, en döv skomakare från Öland, över ordförandeklubban. Han ledde sällskapet till 1899. Samtidigt var andra välkända döva göteborgare aktiva, som typografen Carl Ström, som flyttade från Stockholm till Göteborg 1896.
Ström hade tidigare varit med i Hephatas första styrelse och var även sekreterare i Vestkustens Döfstumsällskap. De här männen tillhörde den första generationen döva som kämpade för ett eget föreningsliv och för rätten att själva organisera sina angelägenheter.
Gemenskap och julotta
Sällskapet anordnade regelbundna sammankomster, möten och fester. En rapport i Teckentidningen för Dövstumma från 1903 berättar att sällskapet höll julotta på juldagsmorgonen, där fröken Annie Koch – en hörande vän till de döva – tolkade text och bön till teckenspråk. Sällskapet hade då en god ekonomi, en växande grundfond på över 850 kronor, och en aktiv styrelse med bland andra Börje Clase, Nils Kjellberg och Hugo Strömblad.
Men bakom den fina fasaden pyrde snart missnöjet.
Schism och strider
Under 1903 blossade en stor schism upp inom sällskapet. En konflikt mellan medlemmar i Göteborg och i Uddevalla växte till en offentlig debatt. Kritiken riktades mot styrelsen, som anklagades för brist på barmhärtighet när en sjuk medlem, Maja Bengtsson, endast fick fem kronor i sjukunderstöd efter flera veckors sjukhusvistelse. En upprörd medlem, Carl Johan Sigfeldt, skrev ett öppet brev där han fördömde styrelsens ”hjärtlöshet” och uppmanade andra att lämna föreningen.
Tvisterna blev så heta att även redaktionen i Teckentidningen för Dövstumma grep in och kommenterade händelserna. Tidningen antydde att vissa stadgar kanske var ”abnorma” – särskilt den om att sjukunderstöd först kunde betalas ut efter 70 dagars sjukdom.
Förändring och försoning
Efter ett stormigt år med avhopp i styrelsen valdes nya krafter in: Nils Kjellberg som ordförande och Gösta Wiberg som sekreterare. Bland de nyvalda fanns åter grundaren Albert Engman, som fick i uppdrag att resa till Uddevalla och återställa förtroendet för sällskapet. Resan lyckades, Uddevallaborna försäkrade att de nu åter hade tillit till föreningen.
Under 1904 genomfördes också en avgörande förändring: den kritiserade stadgan ändrades. Nu kunde sjukunderstöd betalas ut redan efter sju dagars sjukdom istället för sjuttio. Det blev en symbol för försoning och ett steg mot en mer rättvis och solidarisk förening.
Ekonomisk ordning och framtidstro
Vid årets slut 1904 kunde sällskapet stolt redovisa ett överskott på drygt 100 kronor och ett totalt kapital på över 1 100 kronor. Medlemsantalet var 28, och fem personer hade fått sjukunderstöd – för första gången på nio år. En genomgripande omorganisation diskuterades, och man arbetade med nya stadgar för att stärka verksamheten.
Den 17 december samma år firade Vestkustens Döfstumsällskap sitt nioårsjubileum med fest på värdshuset Lorensberg i Göteborg – en symbolisk avslutning på ett decennium av kamp, samarbete och till sist framgång.
Människorna bakom
Bakom föreningens historia döljer sig flera fascinerande livsöden:
- Albert Engman (1852–1915), bildhuggare från Uddevalla, utbildad på Chalmerska slöjdskolan, dog i lungsot men hann forma grunden till det döva föreningslivet på västkusten.
- Carl Ström (1869–1949), typograf från Vadstena, arbetade på Göteborgs-Posten och var aktiv i flera dövföreningar. Han slutade sina dagar i Lerum och begravdes i Vadstena.
- Albert Segerhammar (1869–1945), skomakaren från Öland, blev en viktig profil i dövrörelsen. Efter tiden i Göteborg flyttade han till Gävle och senare till Stockholm, där han blev ordförande i Stockholms Dövas Förening och styrelseledamot i Sveriges Dövas Riksförbund.
Ett kapitel i dövrörelsens historia
Vestkustens Döfstumsällskap existerade bara omkring tio år, men dess historia speglar mycket av den tidiga dövrörelsens utmaningar – kampen för rättvisa, interna motsättningar, men också stoltheten och viljan att skapa något eget.
I skuggan av konflikterna växte en ny självkänsla fram bland döva på västkusten, en gemenskap som lade grunden för det moderna dövföreningslivet i Göteborg och Bohuslän.
