Text skriven av Ingvald Berntsson och ursprungligen publicerad i tidskriften ”Hobbynytt”, nummer 2, år 1992.
Skribenten besökte en aprildag en representativ dövförening ur medelstorstadsmiljö, som ligger i Karlstad vid Vänern och sidan av Klarälven. Staden är känt som ”solstaden” med en av de högsta antal soltimmar per år i vårt land. Staden blev stadsprivilcgierad år 1584 av Hertig Karl.
Det är kanske inte märkvärdigt med 40 års tillvaro, men det känns inte fel att skriva här lite att det har hänt en del i föreningens 40-åriga utveckling, som betraktas som en historia och bör dokummenteras, även om det innehåller inte något spännande eller dramtik.
Vid 50 eller 75 år bör det fördjupas i bokform.
Tiden före 1950
Jag blev älskvärt emottagen av föreningens ombudsman Roland Ask, som mötte mig när jag var på väg till föreningslokalen. Lokalen delades av Hörselskadades förening med kontor.
Nu ska jag teckna här ner hur föreningen började och utvecklades fram till idag. Det var meningen att firandet av föreningens födelse skulle hållas en decemberdag i förra året, men av olika anledningar firades jubileet i februari på hotell Gustaf Fröding med ett 30-tal gäster.
Vid samtal med Roland Ask, Curt Andersson och Jonas Axelsson berättades att föreningen bildades den 2 december år 1951 i församlingshemmet på Lamberget.
Men långt före i tiden brukade hitresta döva från Karlstad träffas i Arvika (dövas förening bildad år 1928), som då var centrum för döva från hela Värmland. Kil järnvägsstation var småningom ofta mötesplats för döva som bytte tåg.
Framlidne dövprästen Svenfors höll ofta gudstjänst i kyrkan. Sedan samlades döva i bokat café på hotellet för kaffedrickning och samkväm. Det bör noteras med intresse att döva i Arvika brukade gå till kyrkan för att vara med och dricka kaffe och äta goda kakor, trots att det var hörande och något teckenspråk inte tillämpades.
Tiden i Karlstad före 1950 samlades döva mest i stadens caféer för att umgås och hålla kontakt med varandra, vilket var ett vanligt mönster för döva i Sverige förr i tiden. Lundbergs Café var en tillställning som var välbesökt av döva.
En stor jordbruksbygd i Fagerås på ca 1920-talet utanför Kil hade 19 döva, mest pigor och drängar utspridda hos bönderna. Det vore intressant att forska mer om deras levnads- och sociala förhållanden på denna tid.
Döva hade haft sina tankar om att bilda en egen dövförening. Mest troligt var att dövas centrum i Arvika lockade döva med träffar och aktiviteter, vilket gjorde att man kunde glömma tanken på att bilda en egen dövförening.
Det kan verka lite egendomligt att man bildade den så sent som år 1951, eftersom det fanns en dövstumskola före sekelskiftet som låg på landet (Gumpetan vid Edane).
Vid starten
Det bodde en mycket välkänd dövmissionär i stan, som flitigt var i farten för predikoresorna runt i Sverige. Hans namn var Martin Larsson.
Det var han som skapade idén att starta en egen dövförening och samlade 26 döva intresserade den 2 dec. år 1951 i församlingshemmet för att bilda en ny dövförening. Mötet beslöt att den nya föreningen fick heta ”Karlstads dövas förening”.
Martin Larsson visade först sin film om hans besök i USA under mötet. Målet med den var ”att vi alla bättre skulle kunna hålla samman och kontakta varandra för gemensamma intressen och trevnad”.
Det är nog fortfarande aktuellt för de flesta dövföreningar i dag, enligt min uppfattning.
Martin Larsson var föreningens första ordförande. Innan Martin bosatte sig i stan hade han tillbringat tid i Stockholm och engagerat sig i pingströrelsen, men hann även bli vice ordförande i Stockholms dövas förening och ledamot i Sveriges Dövas Riksförbund på 1950-talet.
Om hans gärning i dövas värld och pingströrelsen bör nedtecknas i en biografi någon gång här i Hobbynytt i framtiden.
Den nya styrelsen såg ut vid starten:
Ordf. Martin Larsson, vice ordf. Eric Edman, sekr. Saga Larsson (hörande och maka till Martin), vice sekr. Karin Axelsson, kassör Elis Johansson, vice kassör Dagmar Myren, suppleanter Max Nilsson och Elving Nilsson.
Dessa personer kan betraktas som stiftarna av föreningen. Eric Edman och Saga Larsson är de enda som fortfarande är i livet.
Olika intressanta händelser
1952
Ett möte på Trettondagen beslöts att inträdesavgiften som medlem kostade en krona och betalades omgående. Medlemsavgiften på fem kronor skulle erläggas före 1 juni.
Ny medlem i Sveriges Dövas Riksförbund. Fyra möten hölls.
1955
Föreningen hade 773:12 i kassaberättelsen från årsmötet.
1957
Föreningen tackade nej till erbjudanden från riksförbundet att sälja jultidningar, där överskottet skulle gå till föreningen. Medlemmarna kände sig olustiga att gå omkring och sälja tidningar.
Det fanns ett beslut i riksförbundet att ge startkapital till nybildade föreningar. Dålig ekonomi satte stopp för det, med anledning av tidningarna som föreningen erbjöds.
Samma år fick föreningen 500 kronor av kommunen för att köpa en ny projektor.
1958
En aktiv syförening gav 400 kr i bidrag till föreningen.
Syföreningen gav ofta olika handarbeten till föreningen för lotteriförsäljning. Dagmar låg bakom det.
1959
Sonja Johansson belönades med en summa pengar för ”troget kaffekokande”. Hennes utmärkta kaffe var välsmakande och alltid gott.
Hugo Larsson skrev enkelt men träffsäkert i sin krönika om föreningens historia i häftet:
”Sonja Johansson har många därefter plikttroget och försynt stått i köket och kokat kaffe och diskat och plockat rent från borden. Det är sådana personer som ofta glöms bort i de stora sammanhangen men som är så oerhört viktiga för allas trevnad.”
1960
Det diskuterades ett förslag om egen sommarstuga, men det bordlades ett par gånger utan något beslut.
En intressant notis ur social synvinkel var ett förslag om ett föredrag om nykterhet – ”det behövs???”.
1961
Vid 10-årsjubileet den 2 december fick föreningen en blomsterbukett av kommunen, och Martin Larsson fick stadens minnesmedalj för sin insats i föreningsarbetet.
Flera medlemmar fick ta emot diplom och standar.
1968
Värmlands Dövas Länsförening bildades för att kunna få bidrag från landstinget.
1971
Revisorerna anmärkte på styrelsen för att arvoden till dem var för höga.
1977
Roland Ask blev ombudsman för länsföreningen.
Föreningen fick sin första egna lokal på Järnvägsgatan 4.
1979
Föreningen var arrangör för Dövas Dag i Karlstad.
1980
Elis Johnsson avgick som kassör efter 29 år.
1982
Med Karin Risbergs inträde som suppleant blev det generationsväxling och föreningen fick föryngring i styrelsen.
1983
Karin Risberg blev ordförande och är fortfarande.
1985
Föreningen flyttade in i ny lokal på Karlagatan 17.
Gamla lokalen revs. Hörselfrämjandet delade lokalen med föreningen.
1991
Det var dags att flytta från kära lokalen på Karlagatan 17 C till Stinsgatan tillsammans med Hörselfrämjandet. Det var tredje gånger, som föreningen tvingas flytta ut p.g.a. rivning. De följande personer, som har gjort mycket för föreningen med olika uppdrag är: Martin Larsson, Saga Larsson, Elislohnsson, Sonja Johnsson, Karin Axelsson, Curth Arvidsson, Arne Agergård, Nils Johansson, Erik Edman.
Intervju med ordförande Karin Risberg
Nu fick jag känna pulsen på ordföranden Karin Risberg under intervjun om föreningen idag och imorgon, på ett frispråkligt sätt. Enligt henne har föreningen 40 medlemmar idag.
Föreningens målsättning i framtiden är att få en egen lokal eller ett ”eget hem” utan Hörselskadades förenings inblandning, som det har varit i många år. Lokalen på Järnvägsgatan under åren 1977–1985 var den bästa föreningen haft sett till gemenskap och trivsel.
Sedan var lokalen på Karlagatan, åren 1985–1991, den största på 250 kvm, men föreningen kördes plötsligt ut i augusti förra året eftersom fastigheten byggdes om. Föreningen fick då på kort varsel en provisorisk lokal under en månad tills man hittade en lämplig lokal tillsammans med Hörselskadades förening på Stinsgatan, där man är idag.
Många medlemmar saknar den goda tiden på Järnvägsgatan, då många medlemmar kom och fick känna och uppleva vad en varm och sann gemenskap var. Den nuvarande lokalen är på 140 kvm. Värmlands Dövas Länsförening hyr en lokal i samma byggnad, där ombudsman Roland Ask är anställd.
Karin anmärkte på kommunens sätt att skaffa lokal åt föreningen, som gått långsamt. Relationen mellan kommunen och föreningen har blivit sämre, eftersom några tjänstemän som tidigare hjälpte föreningen helhjärtat har lämnat kommunen.
Lokalen idag är mindre besökt än förut. Bilparkering och obekväm ingång är orsaken till dessa problem. Karin och några andra kom överens om att den varma gemenskapen är på väg att förminskas i vår tid.
Det är inte många döva idag som vill ställa upp på ett uppoffrande sätt. Krav på arvoden och betalt dödar gemenskapen, anser de. Jag tror säkert att flera läsare håller med dem.
Karin berättade att en del inventarier och fotoalbum som finns kvar från tiden på Riis herrgård, där många döva vistades för rekreation under dövkyrkans verksamhet i många år, ligger i magasinering i stan. Något för SDR:s kulturgrupp att tänka på för ett eventuellt framtida dövmuseum.
Ja, Karin ska ha tack för intervjun, och jag fick besöka föreningen.
