Text skriven av Hugo Edenås och ursprungligen publicerad i tidskriften ”Hobbynytt”, nummer 2, år 1994.
”Då man i ungdomsåren försöker blicka 30 år framåt i tiden, syns denna epok vara oändligt avlägsen.
Men när man vid mogen ålder blickar bakåt, märker man – med visst vemod – hur oerhört snabbt tiden runnit hän.
Man tänker på ’den gamla goda tiden’ och gör jämförelser med dagens situation.
Skilda tider – skilda förhållanden!
En omfattande utveckling har ägt rum – inte minst inom dövvården.”
Ola Zommarin. Svenskes 35-årsjubileum 1942.
Dövskolan stod stilla
Detta är ett citat av ett uttalande av John Ek vid ett samtal jag hade med honom 1960.
Efter att under sex år ha verkat som folkskollärare kom han 1927 in på ”Manilla dövlärareseminarium”. Han chockades av de gamla undervisningsmetoderna, de usla åskådningsmaterialen, de stela pedagogiska formerna och den stränga disciplinen.
Vid en jämförelse med folkskolans sjudande liv tycktes det pedagogiska reformarbetet inom dövskolan stå stilla.
När han kom till Lund som utbildad dövlärare började han aktivt umgås och arbeta bland de vuxna döva. Som individer var de döva inte annorlunda än hörande, men det som skilde dem åt var språk och kommunikationssätt.
Skilda världar
Det positiva med skolan var integreringen. Där utvecklades det språk som fungerade – teckenspråket – och en social gemenskap växte fram. Han förundrade sig över att de döva eleverna och den hörande personalen, från vårdare upp till rektor, levde i skilda världar.
Det var naturligt att de som saknade hörsel inte kunde leva sig in i den hörande världen, men att personal och lärare hade så svårt att följa med i en diskussion på teckenspråket tyckte han var märkligt.
Bilden från en svensk-dansk afton vintern I 943. Artikelförfattaren finns med i vimlet.
Omvänd Jantelag
”Du ska inte tro att du är något” var en vanlig attityd på skolan. Detta beteende ville Ek ändra till: ”Du ska tro att du är något, du kan om du vill.”
Reformer behövdes. Men Eks inställning till förändringar gillades inte av alla, så han hamnade i opposition bland både hörande och döva. Med sin banbrytande syn förvånade det inte att han blev en av initiativtagarna till ”Riksorganisationen Social Dövstumtjänst”.
Han var en verklig idealist med stora visioner. Han utgick från hur döva levde med teckenspråket som bas, den fina gemenskapen inom föreningarna, yrkesskickligheten, deras initiativ att hjälpa varandra genom egna sjukkassor och låneverksamhet samt andra framträdande egenskaper.
Ek fick igång statlig utredning
Han såg också nöden och arbetslösheten, samhällets negativa inställning och misstro mot dem som saknade hörsel.Kampen för tillvaron var bittrare för dem än för de hörande. En arbetsförmedling och ett rådfrågande intresse för dövas situation växte fram.
En statlig kommitté tillsattes i juni 1936 med uppdrag att utreda ”de dövas arbetsförhållanden och försörjningsmöjligheter”.
Uttalandet
Efter ett möte i Nässjö 1937 antog Riksorganisationen Social Dövstumtjänst följande resolution:
”Ett 60-tal döva, samlade till ett möte i Nässjö söndagen den 7 november, vill ge uttryck åt sin tacksamhet för statsrådet Möllers varmhjärtade och vidsynta ingripande i syfte att förbättra våra levnadsvillkor. Vi ansluter oss helt till förslaget beträffande konsulenter. Vi protestera energiskt mot alla lömska angrepp som riktas mot förslaget. Vi uttrycka en livlig förhoppning att ’det ekska förslaget’ måtte vinna statsmakternas gillande.”
Tidningen Arbetet intervjuar Ek
Denna resolution föranledde tidningen Arbetet i Malmö att låta en reporter intervjua Ek, vilken – förutom inrättandet av en arbetsbyrå – även föreslagit en ”koloni” för Sveriges döva. Här återges intervjun:
Ändamålet är tvivelsutan behjärtansvärt. Men kan det till exempel behövas en särskild arbetsförmedling för döva?
Ja, för min del är jag övertygad om att en dylik skulle vara av oerhört stor betydelse för de döva. Dessa har ju betydligt svårare att klara sig i den hårda konkurrensen än de fullsinnade, särskilt gäller detta de mindre begåvade.
Jag känner flera fall, både i Lund och Malmö, som inte kan komma in i produktionsapparaten. Och jag tror att det är mycket svårare på en del andra håll.
Det verkar ytterst deprimerande för dessa samhällets olycksbarn, som i regel inte får röna stor medömkan. Ingen hjälp, bara en axelryckning kanske.
Ur samhällssynpunkt är det en given vinst om alla döva kunde komma in i produktionsapparaten. Och de skulle skatta sig lyckliga häröver och ”känna sig som andra människor”.
Det förefaller även för en utomstående självklart, men skulle det vara lyckligt att bilda en koloni enbart för döva? Är det inte bättre att de får vistas bland hörande personer?
Jag har nog själv haft samma uppfattning. Men efter att ha sysslat med de dövas problem några år har jag fått en annan åsikt. Jag är övertygad om att det skulle vara av oskattbart värde, både ur samhällssynpunkt och för de döva själva, om en särskild dövkoloni kunde skapas.
Det är en social fråga av stor räckvidd.
Skulle de döva trivas med att flytta samman?
Det tror jag säkert. Men jag vill framhålla att det här inte är fråga om något koncentrationsläger eller någon tvångsanstalt. Full ”flyttfrihet” skulle råda. Men man har rätt att fordra att samhället bereder möjlighet för alla landets döva att föra en fullt människovärdig tillvaro.
En undersökning på detta område skulle säkert visa att det brister mycket.
Går det månne att intressera vederbörande myndigheter för ett sådant förslag?
Det ordnar sig nog så småningom. Som bekant har jag satt mig i förbindelse med socialminister Möller, och han är synnerligen intresserad av detta problem.
Hur har man då tänkt sig att en sådan dövkoloni skulle te sig i praktiken?
Det är egentligen en rätt lång historia, men jag ska försöka koncentrera mig. Staten bör lämna fördelaktiga lån till de döva som får ett visst område att bebygga. Kring varje hus anläggs en trädgård – inga stora hyreskaserner!
En arbetsanstalt upprättas där döva kan ägna sig åt olika yrken. Här bör också tillfälliga arbeten kunna beredas. På fritiden bör de döva syssla med någon ”givande hobby”. Produkterna säljs sedan genom en försäljningscentral.
En dövkoloni skulle höja de döva både psykiskt och fysiskt. Bibliotek och läsrum, studiecirklar, fortbildningskurser, föreläsningar m.m. borde ordnas. Idrottsrörelsen skulle även i hög grad befrämjas.
Hör detta problem inte ihop med omorganisationsfrågan?
Omorganisationsfrågan?
Ja, omläggningen av dövundervisningen.
Ack den! Den har jag helt glömt bort. Nej, den berörs inte. Den frågan har under snart 20 år ”vilat i gudarnas knä”, för att citera Eden. Men jag hoppas uppriktigt att detta problem får ett något snabbare förlopp.
