Text skriven av Robin Holmstedt, ursprungligen publicerad i tidskriften ”Hobbynytt”, nummer 3, år 1993.
Sveriges äldsta dövförening
Nyligen firade dövas förening i Stockholm 125 års jubileum i majdagarna med olika aktiviteter. Föreningen är Sveriges äldsta handikappförening, men dövföreningen i Köpenhamn är vassare med två äldre på nacken än Stockholm.
Jubileumsfestligheter
Jubileet började med festligheter och mottagning för uppvaktning i Dövas Hus, sedan olika kulturinslag med teateruppvisning i ABF-huset. Höjdpunkten skedde vid jubileumsbanketten med inbjudna och betalande gäster i Gyllene salen i Stadshuset. Uppvaktningen i Dövas Hus hölls av en rad talare från olika organisationer, bl.a. Stockholms kommun, som ville ihågkomma födelsedagsbarnet med presenter.
Ris till föreningar och press
Undertecknad, som fick tillfället att deltaga i festligheterna, vill kasta ett knippe av ris till många dövföreningar runt i Sverige, med undantag för de som inte uppmärksammat Sveriges äldsta dövförening med någon uppvaktning, en förening med den anmärkningsvärt höga åldern av 125 år. Pressen bör även få en släng av ris, då de inte kom till presskonferensen på jubileet. Det är mycket beklagligt att döva fortfarande ska behandlas på ett styvmoderligt sätt i massmediafrågor.
Jubileumsbok på väg
Hela festligheterna var rätt trevliga, enligt min smak. Någon historik om föreningen beskrevs i en lättfattlig minnesskrift, men ordförande Karl Erik Karlsson betonade att man håller på att ge ut jubileumsboken i höst, ungefär samma modell som IK Hepatas bok om 100 år.
Lite kunskap om 1800-talets döva
Jag ska inte fördjupa mig mer om festligheterna utan berätta lite om hur föreningen startade år 1868. Det finns inte något nytt stoff här i artikeln, utan den riktas till den breda läsarkretsen som är intresserad av att veta om gryningstiden i föreningens historia. Det har redovisats utförligt i jubileumsskrifter under mellanperioden.
Man vet så lite om dövas förhållanden i början av 1800-talet, med undantag för Manillaskolan och P. A. Borg. Mest troligt låg döva på gatan och tiggde, andra bodde på fattighus. Vuxna umgicks i Manillaskolan på fritiden, men det finns inga säkra uppgifter om det.
Hur började det?
Hur började tanken att bilda landets första dövförening? Det finns spekulationer om detta, med delade meningar. De första påstår att den välkända författarinnan och kvinnosakskämpen Fredrika Bremer och föreståndarinnan på Tysta skolan i Stockholm, Jeanette Berglind, var de första att komma med idén om att bilda en dövförening.
Fritiof Carlbom
Andra menar att en döv lärare vid namn Fritiof Carlbom fick inspiration under sin Tysklandsresa år 1863. Han besökte och studerade dövföreningarnas verksamhet och förhållanden. Vid hemkomsten rapporterade han till rektorn O. E. Borg (son till P. A. Borg, den förste initiativtagaren till den första dövskolan i Manilla) om sina upplevelser och iakttagelser.
Föreningen bildas
Det beslöts vid mötet den 3 maj 1868 i Manillaskolan att rektorn O. E. Borg, den döva läraren F. Carlbom, marinmålaren och agrén Albert Berg samt Jeanette Berglind skulle bilda en ny dövförening, som fick namnet ”Dövstumföreningen i Stockholm”. Det var en rikstäckande förening, där döva runt om i Sverige var anslutna. Den betraktades främst som en sjukkasserörelse. Fram till år 1903 omorganiserades den till en lokalförening i Stockholm. Medlemmar från hela Sverige gällde inte längre.
Styrelseledamöter
Första styrelsen år 1868 såg ut så här: ordf. O. E. Borg, sekr. G. Flodin, kassör O. Åstrand, ledamöter A. Berg, F. Carlbom och J. G. Holtz. De tre sistnämnda var döva. O. E. Borg, A. Berg och F. Carlbom var stiftare. Följande år blev A. Berg kassör, men han styrde ofta föreningen på ett fullkomligt patriarkaliskt sätt, eftersom ordf. Borg inte hade tid med föreningens ärenden.
Någon demokrati fanns inte då. Föreningen kallades i allmänhet ”Bergs förening”. Nästa ordförande blev den hörande rådmannen Frans Hjortzberg år 1892, efter O. E. Borgs frånfälle. Det dröjde till år 1901 innan föreningen fick sin första döva ordförande, snickaren Axel F. Ericsson.
Lite statistik
En intressant titt på hur många medlemmar föreningen hade före och efter omorganiseringen år 1903:
Vid bildandet fanns 27 medlemmar.
Efter fem år: 184 medlemmar (100 döva och 84 hörande).
År 1880: 457 döva och 329 hörande.
År 1890: 776 döva och 655 hörande.
År 1903: 225 medlemmar.
År 1910: 252 medlemmar.
En rad styrelser kom och gick under årens lopp.
FOTO: STOCKLHOLMS DÖVAS FÖRENINGS ARKIV PÅ STOCKHOLMS STADSARKIV.
Personligheten Fondelius
Några av de mest betydande och kända personer som gradvis påverkade föreningen mycket socialt sett var Gunnar Fondelius, även han dövstum, samt Harald Berg (ej släkt med Albert Berg; Roland Jakobsson skrev om honom i Hobbynytt).
I en jubileumsskrift år 1943 skrevs om Gunnar Fondelius:
”I Fondelius fick föreningen nu en ledare som med sällspord energi och skicklighet gick till sitt värv och fullföljde det på ett sätt som förskaffat honom den djupaste tacksamhet.”
Han blev först känd för sitt revolutionstänkande genom flygbladen Fria ord och Framåt, men projektet ”Sveriges Allmänna Dövstumförening” blev aldrig av.
Andra goda gärningsmän
Det finns flera, förutom de redan nämnda personerna, som gjorde en god gärning för föreningen. Det var Ernst Renner, Wilma Renner, Uno Jakobsson, Stig Jakobsson m.fl. Jag har inga uppgifter om styrelsesammansättningen under den senaste tiden på 1950-talet.
Drottninggatan 26 populär
Föreningens sammankomster hölls första gången i Manillaskolan i början, sedan flyttades lokalen flera gånger, närmare bestämt 19 gånger. Undertecknad minns att ha besökt lokalen ofta på Drottninggatan 26. Många har uttalat att de trivdes utmärkt där och hade en fin gemenskap.
Ekonomiska problem idag
I dagens läge är föreningens ekonomi ansträngd. Man har ofta diskuterat att säga upp hyreskontraktet på Dövas Hus, men nu vet man att kontraktet förlängts ett antal år till.
Den 7 juni 1942 invigdes det nya sommarhemmet Solbacken i Mörtnäs på Värmdölandet. På den tiden åkte döva med turbåtar från Blasieholmskajen till Mörtnäs. Numera åker man kollektivt eller med bil. Solbacken är numera mer inriktat på kursverksamhet än som semesterhem, vilket var tanken i början.
Nu tycker jag att det får stanna här för denna gång. Det blir spännande att vänta på och ta emot föreningens jubileumsbok, som enligt ordförande Karl Erik Karlssons tal i Stadshuset ska komma ut i höst.
