Döva bilister

Text skriven av Lennart Åström, ursprungligen publicerad i tidskriften ”Hobbynytt”, nummer 2, år 1993.

---

Utdrag ur Falu-Kuriren 1966 ”Året är 1966. Det är 4 juni och platsen Falun i Dalarna. Som arrangörer för dövas motordag står Motormännens riksförbund. Dövas motorklubb Vasa Falu kvinnliga bilkår och tidningen FaluKuriren.

Ett femtiotal motorintresserade döva från stora delar av landet är samlade. Det är rallytävling, manöverprov och så gällde det att svara på trafiktekniska frågor.

Manöverprov

Manöverproven utförs på Lugnet – nuvarande Falu skidstadion – och klaras fint. Tio bilkårister sköter kontrollerna utmed rallybanan. Major Carl Pihlström i M är upphovsman till motordagen och svarar för uppläggning av arrangemanget.

14 bilar kör den 3 mil långa familjerallybanan. Deltagarna får lämna prov på sin manöverskicklighet, svara på trafikfrågor och så är det ett par mera lättsamma inslag. Banan körs i behagligt och lugnt tempo utan tidtagning. Man har tid att njuta av den vackra naturen i ett lagom varmt körväder.

Vid Lugnet vidtar manöverproven som lagts upp med tanke på omläggning till högertrafik nästa år, 1967.

Från början

Trettio år tidigare var det ingen döv som kunde drömma om en sådan utveckling. På den tiden, år 1935, fick de på sin höjd köra en slags lättviktsmotorcykel, föregångare till våra dagars moped. 1939 blev den körkortspliktig och då var det att övergå till trampcykel igen. När kriget slutade 1945 släpptes bilismen fri.

Bensinen var ganska billig och alla ville ha egen bil. Naturligtvis också vi döva. Myndigheterna trodde inte att en döv skulle kunna klara sig själv på vägarna. Vårt riksförbund försökte tala om hur fel de hade. Vägen till de dövas körkort blev både krånglig och lång.

Svårt att få körkort

Till sist gav myndigheterna med sig, men de fann naturligtvis på en mängd regler och villkor. Om den döve verkligen behövde bil i sitt arbete, skulle han kanske få körkort. Den döve måste först bevisa att bilen var nödvändig, t.ex. att det var lång väg till arbetet och dåligt med andra färdmedel.

Därefter måste en dövkonsulent eller präst intyga att den döve kunde avläsa tal och helst själv tala begripligt. Dessutom behövdes intyg på ålder, friskhet och nykterhet samt papper från polisen att man var ostraffad, ansvarskännande och pålitlig! Det var ord och inga visor.

Första döva körkortstagarna

Men svårigheterna är till för att övervinnas. År 1947 klarade den förste döve sitt körkort – för motorcykel – Folke Månsson från Malmö, senare Göteborg. Första döva kvinnan med körkort blev Ulla-Britt Olsson från Karlskrona.

Provkörkort

Det fanns egendomliga begränsningar. En döv från Varv i Östergötland fick ”provkörkort”, som bara gällde inom länet. Inga utflykter över länsgränsen var tillåtna!

Motorförening bildas

I Sverige fanns det 1952 ett fyrtiotal döva körkortsinnehavare med egna motorfordon. Det var dags att samla motorintresset under ett tak. Hugo Edenås arbetade då för SDR i Borlänge. På midsommardagen 1952 lyckades han locka ett tjugotal döva bilister från hela landet till Falun. Sveriges Dövas Motorförening bildades.

Föreningens motto blev: Ansvar – Verksamhet – Hänsyn. I Dövas Tidskrift, numera SDR Kontakt, skrevs en motorspalt i varje nummer. Körkortssökande fick goda råd. Man ordnade tävlingar i körskicklighet, bilorientering och SM-rally. Röda Korset ställde upp och lärde oss hur man tar hand om skadade vid trafikolyckor.

Lokala motorföreningar bildades ute i landet. Sveriges Dövas Motorförening blev ett förbund. Vid högertrafikens genomförande 1967 fick SDM förtroendet att informera medlemmarna med föredrag och ljusbilder.

Dövskylt

År 1957 fick myndigheterna ett anfall av dumhet. Alla döva bilförare skulle sätta en ”dövskylt” på bilen. En gul skylt med tre svarta prickar och texten ”Nedsatt hörsel”. Meningen var att skylten skulle vara ett slags skydd. En bilist som kom bakifrån skulle se skylten och köra försiktigt förbi den stackars döve föraren, men så blev det naturligtvis inte.

I stället blev det ett gloende och huvudvridande mot den döve vid omkörningen. Den hörande glömde se framåt och farliga trafiksituationer uppstod. Det var bara den döves vana och beredskap som förhindrade allvarliga olyckor. ”Nedsatt hörsel” gjorde också att många tutade extra mycket. Till ingen nytta.

Signalindikator

Hugo Edenås fick då en idé. Han placerade en mikrofon på bilens bakre stötfångare. Med hjälp av elektronik tändes en röd lampa på instrumentbrädan när någon bilist tutade bakifrån. Vid svarsignal slocknade lampan. Apparaten kallades ”signalindikator” och godkändes av myndigheterna.

Med indikatorns hjälp kunde även en döv förare uppfylla kravet att ge svarssignal till bilar som signalerat för omkörning. Den gula dövskylten behövdes inte mer.

Extra backspeglar

Numera har vi bara kvar kravet på extra backspeglar. Det har de flesta kloka hörande bilister också. Vi har alltså efter många års kamp fått våra rättigheter att köra bil på lika villkor som hörande.

Franklins ord

Men rättigheter innebär också skyldigheter. Bertil Franklin skrev en gång i SDR Kontakt om detta. Hans ord gäller fortfarande:

”Den nu alltmer ökade trafiken, trångboddheten på vägarna, de många olyckorna, tvingar trafiksäkerheten till drastiska åtgärder, som även kan drabba oss döva, om vi ej på allra bästa sätt sköter oss i trafiken med våra motorfordon. Därför får vi döva inte vara så blåögda att tro att vi har allt på det torra, utan vi måste sträva vidare, vidtaga mått och steg för framtiden, så vi kan vara beredda mot alla eventualiteter.”

Förtjänstplakett

Vid motordagens avslutning i Falun 1966 tilldelades Hugo Edenås Motormännens Riksförbunds förtjänstplakett för flera års arbete för de döva motorförarna och för den skicklighet han själv visat vid ratten under många år. Plaketten överlämnades av M:s representant, major Carl Pihlström.