Texten är från Jan Afzelius artikel, ursprungligen publicerad i tidskriften ”Hobbynytt”, nummer 0, år 1990.
Hedrad av erbjudande som medredaktör å Konstsidan tar jag som en utmaning att vilja göra det som åläggs mig. I kommande nummer, ifall intresset inte avtar, tänker jag behandla olika svenska konstnärers skilda liv och öden. Som introduktion får det bli så att jag först ska berätta varför jag blev konstnär.
Mitt valspråk: ”Konsten är lång, livet är kort”.
Min väg mot vad jag är idag, en yrkesverkande konstnär, är lång och törnbeströdd kantad av hård kamp, orubbad optimism parad med envishet. Det är ingen dans på rosor efter 4 decennier av min verksamhet i detta för landets döva ovanliga speciella yrke.
När jag var 14, fick jag i julklapp en korrespondenskurs i teckning och då avgjordes mitt yrkesval. De första stegen var stapplande; jag kunde knappt dra ett rakt streck med en pensel. En nyttig lärdom sporrade mig vidare till nya övningar.
Skolgång
Efter skolavgången på Manilla, 1945, bestämde mina föräldrar att jag fick börja på Broby, en dåtida lantbruksskola för döva, för att ”bygga min fysik”.
Det blev ett år. All min fritid var upptagen av min korrespondens, som varade i två år. I strävan mot större självständighet började jag teckna porträtt i blyerts av mina kamrater. Jag betalte varje sittning med en krona.
Utbildning
Hösten 1946 sökte jag mig in på Anders Beckmans reklamskola yngst på skolan, bara 16 år. Det blev illustration som min huvudlinje. Med korta sejourer på Konstfack, Slöjds i Göteborg, diverse skolor arbetade jag som illustratör åt tidningar och bokförlag. Jag fick springa runt i stan på jakt efter jobb. Mina surt förvärvade slantar gick åt biobesök, jag bodde och åt gratis hemma.
Gallaudet College
1954 for jag västerut och studerade vid Gallaudet Universitet. Efter fem års plugg tog jag Bachelor of Arts examen. Under dessa år gjorde jag enstaka inhopp med illustrationer och vinjetter åt universitetets publikationer och tryckalster. Annars var det sociologi som var mitt huvudämne.
Reklamare
När jag utexaminerats och lämnat Gallaudet, prövade jag mina strängar på annonsbyråer i Washington DC, Los Angeles, San Francisco och Chicago. Det blev två slitsamma, illa betalda år. Till sist sade jag upp mig därför att min utveckling som fri konstnär gick åt fel håll. Reklam var inte min stil. 1962 återvände jag hem.
Frilansare
Min mamma var mitt språköra och min kontaktyta med bästa förbindelser som gav mig åtråvärda uppdrag; hon ringde till Jolo (Jan-Olof Olsson) och frågade honom om han visste hur jag skulle göra. Jolo charmades av henne och beslöt att inleda sin artikelserie ”Vilka hus…” med mina teckningar för DN. Det blev mitt genombrott, 1967. Det skulle alltså dröja två år tills jag fick kontrakt där.
Diskriminering
Efter 8 år som frilansare för Sv.D kom jag till DN, 1969, genom Jolo, fast knuten till Namn och Nytt, den s.k ”lätta sidan”. Där är jag fortfarande kvar, en talrik läsekrets älskar mina teckningar men DN:s nuvarande ledning är av annan åsikt. Följden blir diskriminering, anklagelser, föreställningar, jag obehövligen drabbas av. Det hjälper inte att jag är en veteran med 21 år på nacken. Jag får stöd av facket. Hur fortsättningen blir, återstår det att se. Att hunsas och förnedras är en sak och om man inget kan göra åt det är en annan.
Vid min ålder, 60 år, ångrar jag aldrig varför jag blev konstnär. Vägen är som en berg och dalbana, men stor tillfredställelse över att åstadkomma det som många, många älskar är min belöning, mitt högsta pris.
Ny utställning
Mitt nästa mest avgörande steg blir en ny utställning. Min femte, sista, hösten 1986, blev en framgång, närmare 90 % sålda konstverk. Merparten fick ägare, som är döva. Det bevisar att intresset för konst finns hos döva.
Om jag ger den intresserade ett råd: Kämpa hårt. För att bli erkänd konstnär är något man kämpar för och tror på, säger jag, den ensamme kämpen.
Mitt motto:
”Stå på, var envis, slå vakt om rättigheter som en tecknare. Som tecknare principiellt sett accepterar jag som en livslång uppgift – och en känsloladdad utmaning. Teckningen som sådan är ett fack, en genre – att teckna är lika med att fatta ett livsviktigt beslut, rakt på sak, koncist, utan fusk, smitning och snedgångar”.
