Kunskapsbank » Händelser » Ydalekatastrofen 1896

Ydalekatastrofen 1896

Texten är skriven av Roland Jakobsson.

Bild av begravningståget i Bollnäs, efter olyckan på sjön Varpen 1896.
FOTO: Forskarföreningen Släkt och Bygd i Bollnäs

Ydalekatastrofen 1896, då en liten ångbåt på åtta meter i längd, i full fart stötte på hinder i vattnet på sjön Varpen, är en stor tragisk händelse som omtalats i många år efteråt. Båten kantrade och sjönk, tog med sig 13 döva elever och två vuxna i djupet.

Föreståndaren för alla de tre dövskolorna, Johan Prawitz, var med i denna katastrof, och han skrev ner sina upplevelser i berättelsen från 1925:

Den 2 augusti 1896 träffades skolavdelningen i Bollnäs av en förfärande olycka.

Invid Bollnäs utbreder sig Ljusne älv till en långsträckt sjö, kallad Varpen. I denna ligger en eller ett par km. från Bollnäs ångbåtsbrygga en holme, vilken lustfarande emellanåt besöka och till vilken även skolans personal och elever haft utfärder.

En dylik utfärd skulle nu åter företagas.

Ångbåten, som skulle föra oss över, var dock för liten att rymma oss alla. Vi delade oss därför i två grupper, av vilka den första bestod av lärarinnorna, husmodern och 15 elever. Den andra gruppen, som bestod av de övriga eleverna och min dotter Betty, skulle avhämtas, sedan den första blivit landsatt. Betty valde att följa med denna sista grupp, emedan hon från föregående besök visste att denna skulle bli hälsad med hurrarop och viftningar.

När båten på första resan hade hunnit några minuters väg från bryggan, stötte den mot något i bottnen och stannade samt lutade åt ena sidan. Jag trodde inte att någon fara förelåg,men kände dock efter om jag var fri och kunde simma från båten, om så skulle behövas.

Jag märkte då, att något höll mig fast i vänstra rockfickan. I samma ögonblick lade sig båten helt på sidan och sjönk på mycket djupt vatten. Jag följde med båten i djupet och tänkte märkvärdigt lugnt, att nu skulle jag dö, samt undrade hur det skulle kännas, då jag ej längre kunde ”hålla andan”.

Emellertid strök jag med handen utefter vänstra sidan och fann nu att jag blivit lös.

Jag började då strax arbeta mig uppåt.

Det stora djupet och virvelns sugning höll mig länge under vattnet, och då jag slutligen fick huvudet över vattenytan, syntes ingen människa.

Där det fanns någon, doldes hon eller han av kringflytande matkorgar och filtar m.m. som medförts för färden.

Då jag nu såg efter, hur långt avlägsen stranden kunde vara, fick jag se en timmerflotte, som låg på endast omkring 20 meters avstånd. Till denna simmade jag och hängde mig med båda armarna över bommen.

Ögonblicket därefter hörde jag rop på hjälp utifrån olycksstället.

Ropet kom från lärarinnan Alma Toll. Jag simmade nu åter ut.

Liggande på rygg sökte hon hålla sig uppe, men krafterna var slut och ropens beskaffenhet vittnade om att hon börjat intaga vatten.

Under tillrop till henne, att hon ej skulle klänga sig fast vid mig, tog jag henne i ena handen och förde henne utan svårighet till bommen. Där stod nu en flottningskarl, som räckte ut en båtshake och drog upp oss på flotten.

En mängd folk strömmade snart till med roddbåtar för att delta i räddningsarbetet.

Min hustru, husmodern och 13 elever drunknade, varemot utom kaptenen och eldaren, jag, skolans tre lärarinnor och två av eleverna räddades.

Samtliga de drunknade blev begravda i Bollnäs kyrkogård, de 13 eleverna i gemensam grav, samt i närheten av denna min hustru och husmodern i var sin grav.

Mycket deltagande visades mig vid detta tillfälle från när och fjärran av bekanta och obekanta. Till och med drottning Sofia lät genom landshövdingen i länet uttrycka sitt beklagande av det skedda.

På elevernas grav blev sedermera rest en vård, som bekostades genom frivillig insamling av medel med tillskott av skolstyrelsen. Min hustrus grav övertäckte jag med en större platta av vit marmor.

Det visade sig, att anledningen till denna hemska olyckshändelse var följande:

En s.k. duc d´Albe hade föregående vinter blivit avsågad vid isytan. Det var på de kvarstående resterna av denna duc d´Albe båten hade glidit upp.

En tid efteråt utfärdade allmänne åklagaren stämning å flottchefen von Greyertz för den oförsiktighet, han låtit sig komma till last, varvid häradshövdingen Treffenberg, dömt honom till 300 kr böter, men blev överröstad av nämnden som dömde honom till 3 månaders fängelse.

Häradshövdingens dom fastställdes av hovrätten.

Fotot visar begravningsförättningen i det fria, och det tycks vara föreståndare Johan Prawitz som står i skägg, fluga och plommonstop, hållande en gosse i keps, mellan två av prästerna.

Omkomna den 22 augusti 1896: