Text skriven av Gunnel Brandt Öberg pch publicerades ursprungligen på bloggen ”Mixblandat”.
Min mormor hette Anna Lerch och föddes 1886. Hon var döv från födelsen och utbildade sig till ett av de S-yrken många döva blev hänvisade till på den tiden, sömmerska, snickare eller skomakare. Hon blev sömmerska. Mycket syddes för hand och det var ett riktigt hantverkskunnande.
Men jag tror att hon också använde symaskin – förmodligen någon trampmodell. Hon kom från ganska välbärgat hem och hade möjlighet att ägna sig åt mode och kläder.
Mormor Anna dog innan jag föddes så jag vet egentligen inte hur hon var som person men den bild jag fått av det jag hört, är att hon var en ganska bestämd och envis person. Det enda jag har kvar som kommer från henne är en liten nåldyna hon sytt, en kritsten som hon använde för att rita upp mönster med och hennes vigselring.
Hon gifte sig med min morfar Hans Brandt som föddes 1874 och också han var döv från födelsen. Han kom från betydligt enklare förhållanden och också han hade ett s-yrke som möbelsnickare. Han lär inte ha haft en enda sjukdag utom den dagen han råkade kapa av sig två fingrar – då gick han hem och var hemma någon dag.
Han fanns med under mina första 13 år även om vi bara sågs några veckor på sommaren. Jag minns honom som en gammal man som rökte cigarrer och läste tidningen.
Att snickra är jag inte så bra på men jag kan sy rätt ok och har sytt ganska mycket tidigare. Ibland till mina barns fasa då det varit dom som fått sätta på sig mina kreationer.
Min mormor som höll hantverket högt och var en noggrann sömmerska skulle förmodligen vända sig i sin grav om hon visste hur jag ”fuskar” när jag syr. Jag hittar genvägar för att slippa moment som är tidsödande och jobbiga. Mina resultat blir förstås inte lika fina som hennes men jag är inte utbildad sömmerska utan en glad amatör.
Det senaste jag kommit på som fungerar utmärkt när man ska lappa byxor på knäna är TEXTILLIM! Vilken fantastisk uppfinning! Man behöver inte NÅLA fast lapparna innan man syr fast dem, man limmar fast dem. Det är då lätt att sy fast dem med zick-zack och man har sparat tid och slipper blodvite som uppstår när man sticker sig på nålarna.
Men Anna Lerch Brandt hade nog inte gillat metoden.
