Text skriven av Ulf Ivar Nilsson.
Hösten 1919 hade nioårige Sigvard Löfqvist oturen att bli inskriven på Dövstumskolan i Gävle. Pojken, som var son till en ladugårdsförman i Tolfta socken i norra Uppland, var gravt hörselskadad och beskrevs i papperen som ”svagt begåvad men mycket snäll”. På något vis lyckades det handikappade barnet reta skolans rektor Ernst Aurell till vansinne och under flera år tillhörde Sigvard de elever som regelbundet utsattes för skolledarens terror.
Dövstumskolan hade startat 1897 och tog emot elever från Gävleborgs, Kopparbergs och Uppsala län. Den drevs som ett internat och förutom vanliga skolämnen undervisades ungdomarna i bland annat skomakeri och skrädderi.
Rektor Aurell hade redan 1911 fått en varning för sina handgripliga uppfostringsmetoder men ännu fjorton år senare piskade han sina elever med rottingen för minsta småsak. På den här tiden var det tillåtet för lärare att slå sina elever, men den här plågoanden misshandlade sina lärjungar så systematiskt och grymt att varje människa med något hjärta i kroppen måste reagera.
I början av 1925 stod en av lärarinnorna, Hanna Löfgren, inte ut längre. Med risk att förlora jobbet skrev hon ett brev till skolstyrelsens ordförande, borgmästare Winqvist i Hedemora och berättade hur lille Sigvard flera gånger misshandlats av Aurell – och krävde att styrelsen omedelbart skulle ingripa.
Trots att fröken Löfgren varit lärare ända sedan 1800-talet hade hon inget till övers för det gammalmodiga bestraffningssystemet utan påpekade att ”aga i den form som här förekommit på intet sätt hör samman med moderna undervisningsmetoder.”
Hanna Löfqvist berättade att hon med egna ögon sett en del av Sigvards blessyrer men namngav också en rad andra lärare som kunde vittna om den råa misshandeln.
Brevet förde med sig att en av skolans inspektörer, läroverkets rektor Josef Fredrik Falk fick i uppdrag att göra en utredning. Men han ställde sig helt på sin kollega Aurells sida och konstaterade helt kort att något extra styrelsemöte inte behövde hållas med anledning av det inträffade. Det räckte gott om frågan togs upp på det ordinarie sammanträdet i juni.
Fredagen den 8 maj 1925 berättade Sigvard för en av sina lärare att han återigen fått stryk av rektorn och att han därefter drabbats av en förfärlig huvudvärk. Den döve pojken visade hur Aurell slagit honom med knuten näve i huvudet. Han pekade också på sitt ena öra. På kvällen fick Sigvard hög feber och morgonen därpå låg han död i sin säng.
”Ingen läkare hade tillkallats och ingen sköterska eller vårdarinnan var närvarande vid hans dödsbädd”, konstaterade Arbetarbladet när man rapporterade om händelsen under rubriken ”Mystiskt dödsfall på dövstumskolan”.
Obduktionen visade att femtonåringen dött av hjärnhinneinflammation och att det inte fanns några tecken på att han utsatts för misshandel. Rektorn hade alltså inte slagit ihjäl honom, men dödsfallet innebar ändå att den terror som rådde vid skolan blev känd för allmänheten.
Visst hade det pratats en del redan tidigare men den 55-årige rektorn var ju en betrodd person i samhället och ingen kunde väl tro på alla de hemska rykten som genom åren sipprat ut från den skräckinjagande tegelbyggnaden på Söder. Dessutom tyckte nog de flesta att det var helt i sin ordning att ungarna fick sig en hurril emellanåt. Även om många nog ansåg att just eleverna på Dövstumskolan kanske borde behandlas lite lindrigare eftersom de redan av naturen drabbats så hårt.
Arbetarbladet reagerade starkt mot att barnen utsattes för misshandel på en skola där de mer eller mindre var fångar, och skrev flera upprörda artiklar i ämnet. Det är inte heller otänkbart att det var tidningen som låg bakom den polisanmälan som Sigvards far gjorde mot skolan. Gefle-Posten intog en helt annan ståndpunkt och oroade sig mest över ”den rabiata förföljelse som iscensatts mot rektor Aurell”.
Flera av lärarna hördes nu av polisen. De flesta påstod att de aldrig lagt märke till någon misshandel, medan andra bekräftade att rektorns skräckregemente pågått i flera år. En av de modigare lärarna, A G Lindholm, berättade att han undervisade i en skolsal som låg strax intill den lokal där Aurell höll sina fruktade matematiklektioner – och att han nästan dagligen hört genom väggen hur rektorn spöade sina elever.
Han kände också till att Sigvard Löfqvist fått ordentligt med stryk av Aurell vid åtminstone två tillfällen – i november 1923 och i februari 1925. Båda gångerna hade Lindholm tagit den blåslagne pojken till läkare och visat upp resultatet av rektorns pedagogik.
Vad hade då den anklagade att anföra till sitt försvar? Jodå, visst hade han slagit Sigvard med rottingen vid några tillfällen och även luggat hans hår och kanske också gripit tag i hans krage och ruskat om lite. Men det var väl inget konstigt med det – pojken hade ju varit ouppmärksam på hans lektioner. Och någon annan skada än några obetydliga blåmärken trodde inte Aurell att kunde ha blivit följden av dessa små tillrättavisningar.
Läkarintygen talade ett annat språk. Den 24 november 1923 hade provinsialläkare Pär Landahl konstaterat att den då trettonårige Sigvard Löfqvist hade ”högst betydliga blodutådringar i mjukdelarna, synbarligen efter starkt yttre våld”. Skadorna omfattade enligt intyget större delen av högra vaden, utsidan av högra låret och högra sidan av ansiktet. Och i februari 1925 intygade en annan av stadens läkare, Helga Fick, att Sigvard hade mörkt blåvioletta, blågula och svullna märken på båda skinkorna, vänster arm och höger ben. Även hon noterade att blessyrerna tillkommit genom yttre våld och att allt tydde på att de uppstått genom aga.
När skolans styrelse äntligen sammanträdde ansåg bara en av de sex ledamöterna, rektor Rosenkvist från Hofors, att Aurell misshandlat pojken och därför borde tilldelas en varning. De övriga nöjde sig med att konstatera att ”aga vid skolan hädanefter bör ske med större urskiljning och försiktighet än vad som i förevarande fall synes ha skett.”
Men till och med detta lama uttalande ansåg rektor Falk, skolinspektören, var alldeles för kritiskt mot Aurell. Så han reserverade sig mot beslutet med motiveringen att ”den aga som gossen fått mottaga i februari utdelats på den lämpligaste kroppsdelen.”
Arbetarbladet fortsatte dock sin kampanj mot skolans omänskliga uppfostringsmetoder. Den 29 maj publicerade man en insändare från en läsare som själv varit elev på Dövstumskolan i Gävle under fyra år och som nu vittnade om hur näsor slagits i blod och örfilar haglat över honom och hans kamrater när de svarat fel eller inte omedelbart kunde läsa på lärarnas läpparna vad som sades. Och även om Aurell inte var ensam om att plåga barnen så ansåg den anonyme skribenten att det vilade ett tungt ansvar på skolans ledare. Att den hårdhänte rektorn skulle bytas ut vågade den forne elven dock inte ha några förhoppningar om:
”Inte kommer Aurell bort och inte blir han fälld så länge ingen av skolans styrelseledamöter har något barn intagit där.”
Samma dag som texten publicerades meddelade statsfiskal Frithiofs att inget åtal skulle väckas mot skolan eller dess ledning, så Aurell kunde lugnt sitta kvar som rektor till den dag han pensionerades. Hans främste försvarare, rektor Falk, byttes dock ut som skolans inspektör redan 1926 – och ersattes av sin hårdaste kritiker, Arbetarbladets chefredaktör N S Norling.
Undervisningen av döva barn forsatte till 1942. Fyra år senare blev byggnaden folkskoleseminarium och senare lärarhögskola. I dag heter den Vallbacksskolan och ägs av Gävle kommun.
