Text skriven av Ulf Ivar Nilsson.
En lördag i juli 1869 försvann halva Gävle. Över femhundra hus gick upp i rök och åttatusen människor blev hemlösa under loppet av några timmar.
Jag har skrivit och pratat om den stora stadsbranden flera gånger genom åren och jag nämner den också på några ställen i den här boken. Men jag har aldrig tidigare berättat för er om Johan Emil Olsson, så det tänkte jag göra nu.
Det kanske finns ett litet samband mellan Sveriges största brandkatastrof och att den lille pojken dök upp i Gävle just som röken skingrats och medan glöden ännu pyrde under stadens ruiner. Eller så var det bara en slump.
Hur som helst, en dag stod han bara där på Stora Holmen, bland järnvägsspåren och de sotiga resterna av hamnmagasinen. En gosse med blå ögon och brun kalufs. Kunde han vara elva år, tolv kanske?
Hade han kommit till Gävle med någon av båtarna som låg där nere vid kajen eller hade han tagit sig hit på något annat sätt? Inga av barnen som lekte i området hade sett honom tidigare. Ingen visste var han bodde och ingen fick veta vad han hette.
Men den lille främlingen verkade pigg och glad och han drogs snabbt in i deras lekar. Han sa aldrig ett ord men eftersom han gjorde tecken med händerna och pekade på sina öron tog hans nyvunna vänner för givet att han var döv.
Vid den här tiden tuffade en liten ångslup fram mellan skutorna i hamnen. Den hette David och hade i ett par år gått i skytteltrafik med passagerare mellan Norra varvet och Tullbryggan, en resa på några hundra meter som kostade fem öre. Ibland gav sig slupen iväg ända ut till yttre redden för att lämna och hämta passagerare till och från de fartyg som var för stora för att ta sig in i Gavleån.
Trots att David inte ens var tio meter lång och bara ett par meter bred fick den ta 32 passagerare, det fanns det papper på. Mitt i skrovet tronade en ångmaskin på fem hästkrafter och från den sträckte sig en svart skorsten upp genom det skynke som fungerade som tak, eller åtminstone som regnskydd. Det lilla fartyget eldades med ved och bolmade rök från sju på morgonen till nio på kvällen.
En dag gick den främmande pojken ombord på ångslupen och eftersom skepparen tyckte han var munter och trevlig trots att han inte sa ett ord fick han följa med på turerna, ibland nästan hela dagarna. Men pojken var lite oförsiktig i sina lekar och i sitt klättrande och en dag föll han över relingen, rakt ner i vattnet.
Han fiskades upp nästan omedelbart och någon tog honom till ett gift par som man visste var godhjärtade och omtänksamma. Där fick pojken torra kläder, varm mat och en säng att sova i. Han stannade några dagar och såg ut att trivas, men så försvann han plötsligt utan att lämna några spår efter sig.
Det visade sig att han återvänt till hamnen och gått ombord på ett större fartyg som tagit honom till Söderhamn. Efter några dagar var han tillbaka i Gävle men han sökte inte upp sina välgörare utan tillbringade återigen dagarna med befälhavaren på David. Var han fick mat ifrån och var han sov om nätterna var det väl ingen som funderade över.
Så en dag hände det igen att han tappade balansen och ramlade i ån från ångslupen. Även den här gången drogs han upp oskadd och hamnade hos den familj han nyligen rymt ifrån.
Där blev han återigen väl omhändertagen och nu började han finna sig väl tillrätta, även om hans välgörare bevakade honom lite mer noga den här gången så att han inte skulle ge sig ut på nya äventyr. Familjefadern vände sig också till fattigvården i Gävle men där visade man inget intresse för den handikappade gossen.
Nu hände också det märkliga att pojken började prata. Inte mycket men han lyckades med stor möda stamma fram ett och annat ord. Han sa ”Mamma död” och det lät som han försökte få fram att han hette Johan.
Paret han bodde hos tog det lugnt och varsamt och Johan, om det nu var så han hette, fortsatte att forma ord och meningar. En dag sa han Småland, sen följde en del ortsnamn från landskapet: Växjö, Målahult, Loshult, Kätteboda. Kunde det möjligen ge några ledtrådar om hans bakgrund?
Efter en tid sa han också Stockholm och i det sammanhanget ”skomakarn” och något som tolkades som ”ett stort rum med många fönster och många fångar”. Hade han kanske varit intagen på något barnhem eller någon institution i huvudstaden?
Vid ett tillfälle då pojken satt och bläddrade i en tidning fick han se en bild på ett lokomotiv. Han pekade på det och sedan på sina öron och på sin mun. Ville han berätta att det var under en tågresa han av någon anledning förlorat förmågan att tala och höra? Nej, de frågorna fick man inga svar på. Ju mer man lyckades få ur ”Johan” desto fler blev frågetecknen.
Och hur kom det sig att han dykt upp i Gävle så snart efter branden? Låg förklaringen i att katastrofen gjort att folk från hela Sverige strömmat hit i stora skaror för att arbeta med återuppbyggnaden. Även från Småland och Stockholm. Hade någon tagit med sig pojken hit och sedan lämnat honom vind för våg för att bli av med honom? Den tanken framförde tidningen Norrlandsposten när man i slutet av januari 1870 skrev om den mystiske främlingen i förhoppning att hitta en lösning på mysteriet. Ett par dagar senare återgavs texten i Dagens Nyheter och därefter spreds den snabbt till en rad landsortstidningar.
Efter två månader, i mitten av april, fick Norrlandspostens redaktion ett brev från prosten i småländska Mönsterås, Anders Georg Elfström. Han var åttiofem år, hade varit kyrkoherde i mer än ett halvt sekel och kände varenda människa i socknen. Nu framförde han tanken att den okände gossen kunde vara trettonårige Johan Emil Olsson, en föräldralös stackare från Stockholm som under några år varit fosterbarn hos en arbetarfamilj i Mönsterås men sedan försvunnit spårlöst.
Men det var två år sedan han gav sig iväg och dessutom var han varken döv eller stum. Så att det skulle vara han som nu dykt upp i Gävle var väl inte särskilt sannolikt. Norrlandsposten skickade ändå ett fotografi av pojken till prosten i Mönsterås och när han, fosterföräldrarna och pojkens skolkamrater och lärare fick se bilden kände de igen honom direkt.
Johan Emil Olsson var född den 12 juli 1856 i ett hus vid Artillerigatan i Stockholm. ”Av okända föräldrar”, står det i kyrkoboken i Hedvig Eleonora församling, samtidigt som det uppges att hans mor var 35 år – hur man nu kunde veta det.
Som nyfödd togs Johan Emil om hand av en änka som hette Brita Maria Olsson, och det var nog efter henne han fick sitt efternamn. Hon och pojken bodde på Ladugårdslandet, som några årtionden senare förvandlades till det så snofsiga Östermalm.
Brita Maria avled i februari 1865, 48 år gammal, och några månader senare, dagen innan han fyllde nio år placerade fattigvården Johan på Allmänna barnhuset i Stockholm för ”utackordering i landsorten”. Och i september samma år skickades han vidare till Mönsterås där stenhuggaren Anders Gustaf Nilsson och hans hustru Anna Kristina blev hans fosterföräldrar mot en ersättning på trettio riksdaler om året.
Makarna hade ett litet torp, men ännu inga egna barn, och Johan blev kvar hos dem till sommaren 1867 – då han försvann. Vad som hände är inte lätt att reda ut så här långt efteråt. Enligt en tidningsnotis hade Johan Emil rymt från fosterhemmet medan en annan källa uppger att han skulle skickas tillbaka till barnhemmet i Stockholm men att han aldrig dök upp där. Var den lille pojken tillbringade de följande två åren är det ingen som vet. Och inte heller hur det gick till när han under den tiden förlorade sin hörsel och förmågan att tala.
Frågan var vad som nu skulle hända med Johan. Stenhuggaren och hans fru i Småland var inte särskilt angelägna att få tillbaka honom medan familjen i Gävle hade fäst sig vid den döve pojken. Så resultatet blev att han fick stanna hos dem, åtminstone en tid.
Eftersom Johan visade sig både intelligent och läraktig lyckades hans nya fosterföräldrar ordna en friplats åt honom vid Manillaskolan i Stockholm, där man utbildade blinda och döva barn.
Skolan låg i en slottsliknande byggnad på Djurgården och var ett internat av den gamla sorten med drill och disciplin. Läroanstaltens kanske viktigaste mål var att förbereda eleverna för konfirmationen men de som gick där fick också utbilda sig till ett yrke – det fanns flera hantverk att välja mellan. De döva barnen fick också lära sig att tala och att läsa på läpparna, däremot använde man inte teckenspråk. Det blev inte accepterat i undervisningen förrän 1981!
Under sina sex år på Manilla fick Johan också gedigna kunskaper i svenska, matematik, geografi, historia, naturlära och religion. Teckning, gymnastik och simning stod också på schemat och han fick höga betyg i alla ämnen.
Tjugo år gammal, nyss konfirmerad och utbildad skomakare, återvände Johan Olsson till Gävle och den familj han nu betraktade som sin. Han fick arbete som lärling hos en av stadens skomakare och talade obehindrat, även om han fortfarande var helt döv.
Två år senare, hösten 1878, började Johan må dåligt. Han betraktades som ”sinnessvag” och var snart så illa däran att hans fosterföräldrar övervägde att försöka få honom intagen på en anstalt i Stockholm ”där hans sjukdom kunde behandlas”. Men först skulle de fira jul i lugn och ro tillsammans hemma i Gävle.
Det hände ibland att Johan hälsade på vänner och bekanta i och utanför staden och på juldagen ville han ge sig iväg.
Han blir väl bort några dagar, tänkte hans anhöriga. Men tiden gick och när han inte hört av sig i mitten av januari och man letat överallt utan att hitta honom skickade man ut efterlysning tillsammans med ett utförligt signalement. Där får vi veta att ”den döve och sinnessvage 22-årige skomakarlärlingen Johan Emil Olsson” var av ”medelmåttig längd”, hade mörkbrunt långt hår och blå ögon. Han var också nästan uppseendeväckande snyggt klädd i ljus randig skjorta, väst och kavaj i fint blåaktigt tyg, svart överrock, eleganta stövlar och en mössa i dobbel, ett grovt ylletyg som var i ropet på den tiden.
Även den här gången hade han tagit sig norrut, till Hälsingland. Sent på kvällen tredje dag jul upptäcktes han på höskullen vid Elfviks gård, disponentvillan utanför Bergvik. Stalldrängen lät honom komma in i bostadshuset där han fick mat och logi. Innan han tackade för sig morgonen därpå frågade han efter vägen till Bollnäs.
Och nu hade han tydligen återigen svårt att tala för han skrev ner frågan på ett papper.
Några veckor senare påträffades han i Säbrå i Ångermanland, ytterligare tjugo mil norrut. Nu var han rejält förvirrad och påstod bland annat att han hade lämnat Gävle för att man ville såga av honom benen. Så han lämnades över till länsstyrelsen som satte honom i en cell på det dystra länsfängelset i Härnösand i väntan på transport till Gävle.
Där låste man tydligen in honom på fattighuset för i Polisunderrättelser för den 27 februari 1879 kan man läsa att han rymt därifrån och nu efterlystes av stadsfiskal Tycho Röhman.
Fem veckor senare, lördagen den 5 april, upptäckte lokföraren på godståg 127 en man som gick på järnvägsspåret mellan Tumba och Södertälje. Han var rätt lång och smärt och bar en grå ytterrock och en blå mössa. Lokföraren signalerade ihärdigt men Johan Emil Olsson reagerade inte utan hamnade under hjulen och dog omedelbart.
Kan det ha varit hans svåra handikapp som gjorde att han inte hörde tåget och att det var orsaken till att den här historien får ett så tragiskt slut.? Nej, knappast. Dagen innan hade den olycklige skomakaren gått på spåret på samma ställe, men upptäckts av en banvakt, som jagat iväg honom.
