Texten är skriven av Kent Klingberg.
Drabbades av scharlakansfeber
Gunnar Klintberg föddes 1893 i Slite på Gotland och gick bort 1968.
Han föddes hörande men blev döv vid tre års ålder efter att ha drabbats av scharlakansfeber. Penicillinet upptäcktes inte förrän 1928. Gunnar hade inte hunnit få med sig språket ordentligt, men han mindes ljudet av fåglar – det var det enda ljud han kunde minnas, har han berättat.
Gunnar var enda barnet i familjen och fick gå i vanlig skola. Han lärde sig att läsa på läpparna vad läraren sa, men när läraren stod med ryggen till och skrev på svarta tavlan hängde han inte med. Då fick han ibland stryk för att han inte förstod. Fadern var sjöman och blev så småningom sjökapten, men var sällan hemma. Eftersom lönen var låg, även för en sjökapten, emigrerade han till Amerika. Där bodde han hos släktingar till hustrun och skickade hem pengar till huset som byggdes på Gotland.
Faderns dröm om USA
Faderns stora dröm var att hela familjen skulle emigrera till USA, men eftersom sonen var döv fick de inte tillstånd att komma in i landet. Fadern reste runt och försökte hitta någon som kunde bota Gunnars dövhet, men fann ingen. Han blev så småningom amerikansk medborgare.
Gunnar utbildade sig till snickare, och efter utbildningen inreddes en snickarverkstad på gården. På så vis kunde han bidra till familjens försörjning. Men modern tyckte inte att han skulle ta för mycket betalt, eftersom han hade ett handikapp. Efter 17 år flyttade fadern hem igen och blev svensk medborgare på nytt.
Adopterade barn
När Gunnar började bli äldre och fortfarande var ogift, ordnade fadern kontakt med en bekant sjökapten på fastlandet som hade en äldre dotter med ett litet handikapp – ett höftfel som gjorde henne låghalt. Hon flyttade in hos familjen som hembiträde, och som fadern hoppats uppstod tycke. De fick inga egna barn, men adopterade en flicka från ett barnhem i Stockholm. Under kriget tog de även emot en ensamkommande tysk pojke som smugit sig ombord på ett svenskt fartyg.
FOTO: GUNNAR KLINTBERG, PRIVAT ÄGO.
Öppnade fotoaffär
I unga år målade Gunnar flera oljemålningar som visar att han hade sinne för bild. Han började intressera sig för fotografering och byggde mycket av sin utrustning själv. Det visade sig att han hade stor fallenhet – så pass att folk började anlita honom. Han la ner snickeriet, byggde en fotostudio och öppnade en fotoaffär på tomten. Gunnar cyklade runt på Gotland och fastlandet och fotograferade, bland annat blommor åt en person som gjorde en blombok.
Vid ett tillfälle, när han klättrat över en gärdsgård och riggat upp kameran med stativ, vände han sig om och stod plötsligt öga mot öga med en tjur – som han inte hade märkt på grund av sin dövhet. Han fick fly hals över huvud och lämna utrustningen, som han senare hämtade tillbaka.
Fotofirman gick bra, och han kunde anställa folk. Familjen köpte så småningom en fastighet med hyreslägenheter, butikslokal och restaurang. De sålde villan och flyttade in i en av lägenheterna i den nya fastigheten, där även fotoaffären låg.
Den adopterade dottern växte upp och fick fem egna barn. Hon tog också en lägenhet i huset – så jag som skriver detta hade min morfar nära. Jag minns att det blev lite av en sport att försöka smyga sig på honom, men han verkade ha ögon i nacken – han märkte alltid när man kom.
Gunnar lärde sig läsa engelska, och inför en resa till Finland förberedde han sig också med lite finska. På semestern var det bara han som kunde handla, eftersom han kunde läsa vad det stod på varorna. Han kunde förstås inte tala något av språken, då dövheten gjorde uttal omöjligt.
Omkom i trafikolycka
Gunnar omkom 1968 i en trafikolycka. Han hade varit på ett ärende i en affär på andra sidan gatan från sin fotofirma. Det var vinter, och en bil stod parkerad så att han inte såg åt ena hållet. Eftersom han var döv hörde han inte bilen som kom. Han arbetade fortfarande vid 73 års ålder Hans fotoarkiv finns idag på Länsarkivet i Gotland.
Jag minns särskilt hur han ofta uttryckte sin stora önskan att kunna höra oss barn prata. Jag minns också en stor svart låda på vinden – någon sorts ljudförstärkare man hoppades skulle hjälpa honom att höra, men det fungerade inte. Han läste många sagor för oss barn, även om uttalet inte alltid var helt rätt.
Vissa bilder han tagit minns jag starkare än andra – som de på koncentrationslägerfångar som anlände till Slite med lasarettsbåten HMS Prins Carl. Eller bilder på rysk trupp som steg i land i Slite hamn 1945, utan regeringens vetskap. Strax därefter förklarade de krig mot Japan. De uppgav att de skulle hämta tillbaka egendom – båtar som baltiska flyktingar använt för att ta sig över Östersjön.
Jag minns också bilderna på flyktingarna och deras båtar – de har etsat sig fast.
