Texten är skriven av Tomas Lagergren och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” minnesbilaga om Lars Kruth, nummer 2, årgång 2019. Minnesbilagan i sin helhet finns att läsa HÄR.

---

Dövrörelsens nestor och ideolog Lars Kruth 1920-2019: Lars satsade allt sitt krut på teckenspråket

Att just han, Lars Kruth, kom att bli en av de absolut största profilerna i svensk dövhistoria är nästan en osannolik historia, ett ödets nyck. Tomas Lagergren skriver ett porträtt av dövrörelsens ideolog och nestor, Lars Kruth, som gick bort den 11 februari, 98 år gammal.

Lars Kruth, dövrörelsens ideolog och nestor, styrde upp SDR så det blev ett förbund att räkna med. Han skapade den nya moderna dövrörelsen genom att utbilda döva i bl.a. föreningskunskap; ur detta kom det fram en ny generation av medvetna döva. SDR började nå samförstånd med myndigheter och uppvaktade politiker. Förbundet fick en stark legitimitet.

På så sätt lades en viktig grund för framtida generationer: rätten till utbildning på teckenspråk möjliggjordes genom att starta Västanviks folkhögskola i Leksand på 1960-talet. Även tolktjänsten startades under andra halvan av 60-talet. Kronan på verket skulle dock dröja till den 14 maj 1981 då riksdagen erkände svenskt teckenspråk som ett fullgott språk och senare bli ett undervisningsspråk i alla dövskolor i Sverige.

Föddes i Jämtland

Han föddes hörande 1920 på Månsgården i byn Åsan i Jämtland under enkla förhållanden. Hans far Abraham arrenderade gården av kommunen. Skogen fick familjen bara avverka för husbehov så han fick jobba på avverkningar i trakten för att få in pengar. Sedan levde de på det som jordbruket gav. Senare flyttade pappan till Amerika. Hans mor Anna stannade kvar med barnen i Sverige. Tuffare blev det när Abraham slutade sända hem pengar. Och han kom aldrig tillbaka. Mamman tog sig fram genom att jobba hos bönder som bl.a. mjölkerska.

Boken ”En tyst värld – full av liv”

I sin bok En tyst värld – full av liv berättar Lars Kruth om tiden i byskolan: hur han fick se på när de besuttna barnen fick sitta i ena bänken med rejäla smörgåsar med korv, ost, ägg medan Kruth som tillhörde torparbarnen satt i den andra bänken med kallgröt som pålägg till lunch.

Ibland kunde de lyxa till det med stekta abborrar som de fångat själva. Han fick även se hur lärarinnan, den enda i byskolan som delade sin tid mellan klasserna, ägnade mer av sin tid åt storböndernas barn. Dessa upplevelser blev nog avgörande för Kruths personliga kamp för en bättre och rättvis utbildning.

Att den kampen skulle gälla just döva och hörselskadade barn kan man tacka en annan minoritetsgrupp i Sverige för; samerna i Oviksfjällen. En gång om året vandrade flera tusen renar ned från fjällen, vilket var en mäktig syn. Och nyfikenheten för den stundande renslakten i Kloxåsen, en by åtta kilometer från Åsan, var för stor. Året var 1930.

Han smet iväg när hans mamma var ute i ladugården för att mjölka kon och geten. Hon hade sagt nej till honom för vädret var för kallt. Lars hjälpte till att dra färdigstyckade renkroppar dit uppköparna var. När han kommit hem var han ordentligt nedkyld och blev sjuk i veckor och i omgångar. Läkarna stod handfallna.

Tvingade i Lars med vätesuperoxid

En morgon i maj 1931 fick lärarinnan för sig att bota Lars med vätesuperoxid. Hon tvingade i honom en stor sked. Resultatet blev att vätesuperoxiden kokade ut genom öronen och Lars blev döv. Efter att levt allt mer isolerat i byn; han fick sitta längst bak i skolan, läsa och skriva för sig själv i ett år, mötte han byns nya präst som kände till dövskolan i Härnösand.

Han såg till att Lars fick börja där 1932. Då öppnades en ny värld för honom; Skolgården var full av barn som tecknade. Han fick lära sig ett nytt språk: teckenspråk. Det språket skulle bli nyckeln till allt för döva – och honom själv. Nu kunde han vara delaktig igen.

Skydde orättvisa

Orättvisa skydde han. Eleverna fick på söndagarna en brödskiva, choklad och ett par kakor. Veckans ljuspunkt från köket. Men så var det inte för alla. De mindre eleverna åt inte upp kakorna utan la undan dem och när de kom ut måste de ge kakorna till de äldre eleverna i 7-8:e klass. Annars väntade prygel. När Kruth själv kom in i 7:e klass stoppade han detta oskick med risk att bli uppklådd av de äldre eleverna.

En annan gång stod han upp för en fadder i klass 1 som tappat bort en vante en kall vinterdag. När han bad eleven gå till en vårdarinna och be om att få låna ett annat par tills de hittat den vante som försvunnit, blev eleven slagen så att näsan blödde. Lars Kruth blev ursinnig och gick upp till rektorn. Att gå upp mot lärare och rektorer på den tiden, det var att riskera mycket.

Hur det gick? Rottingar samlades in. Rektor Löfgren blev illa berörd av händelsen och lät personalen förstå att all aga från och med nu var förbjuden.

”De sju vita åren”

Barnen kom till dövskolan språklösa. Begreppet “de sju vita åren” kommer från att barnen först vid sju års ålder fick ett språk och med språket en gemenskap. Äldre elever lärde de yngre teckenspråk. Därför kom många att älska sin dövskola även om den hade stora brister. Som själva undervisningen. Den genomfördes via tal. Teckenspråket var förbjudet i klassrummet.

Lars Kruth som redan lärt sig läsa innan han blev döv förstod hur priviligierad han var. Han såg att mycket värdefull tid slösades bort under utbildningen. Eleverna kunde lära sig tala hjälpligt men de lärde sig inte ordens innebörd. När han läste böcker och återberättade dem för sina skolkamrater såg han hur de sög in kunskap och tog del av innehållet.

Det stod klart för honom: teckenspråket måste vara undervisningsspråket i skolan.

Fick inget jobb

Efter skolan i Härnösand var han utbildad skomakare men fick inget jobb. Han började yrkesskolan i Vänersborg 1938 och utbildade sig till snickare. På sommarloven under utbildningen jobbade han som dräng hemma i Jämtland. Just snickare skulle han komma att arbeta som ända fram till 1967.

In i dövrörelsen kom han ofrivilligt (!). Innan han klev av tåget i Vänersborg hade han redan valts in i Idrottsföreningen Viljan. Ryktet hade gått om Kruth. Väl i styrelsen insåg han hur korrupt det var: skolledningen la sig i föreningen. Ordföranden vågade inte opponera sig utan rättade sig efter deras önskemål. Att få igenom demokratiska beslut var omöjligt. Kruth såg till att det blev ändring.

Ledde studiecirkel

På yrkesskolan var många dåligt grundutbildade. Endast ett fåtal av dem kunde läsa igenom en dagstidning. Nivån på de teoretiska lektionerna blev därför så låg att han läste på Hermods (ett utbildningsföretag som bedrev undervisning via brevkorrespondens) som privatist istället. Andra elever fick veta det och ville lära sig algebra. Kruth ledde en studiecirkel.

Bara en av lärarna på yrkesskolan trodde på det. När kursen var klar hade alla 24 kursbrev avklarats med högsta betyg. Det var för Kruth ännu ett bevis på att teckenspråk var en framgångsfaktor i undervisningen.

Flyttade hem

Han flyttade hem till Jämtland. Där återuppväckte han Jämtlands dövförening 1940. År 1951 blev han suppleant i SDR:s förbundsstyrelse. 1953  avancerade  han  till  ledamot.  Nästa kongress, 1955, arrangerades på hans hemmaplan – Östersund.

Omröstningen om ordförandeposten var dramatisk: Osvald Dahlgren och Lars fick 20 röster var, tre röster saknades. Då valde Osvald att ta tillbaka sin plats och blev vice ordförande i stället. Än en gång bestämde livet åt Lars Kruth, som blev ordförande – detta var hans öde: att ta kampen för döva.

Med hans intåg i SDR började vägen mot ett samförstånd med “de dövvårdande myndigheterna” som man kallade t.ex. Skolöverstyrelsen, Arbetsförmedlingen, dövpräster etc. Det gav snabbt resultat. Redan nästa kongress, 1957, dök myndighetsrepresentanter upp och därmed fick SDR en större legitimitet som organisation. Och man började uppvakta och träffa politiker.

Folkhögskolekurs i föreningsledarskap

En folkhögskolekurs i föreningsledarskap hölls på Brunnsvik 1958 med ekonomiskt stöd av LO. Kursledarna var döva, bl.a. Lars Kruth själv. Deltagarna var från dövföreningar i hela Sverige, vilket gav resultat i förbundets arbete på sikt då fler fick kunskap i hur en förening skulle skötas och dylikt.

Detta var början till en egen folkhögskola, som senare byggdes upp på Carlborgsons gård uppe i Västanvik vid Siljan i Leksand på 60-talet. Lars Kruth slutade 1967 som snickare och blev anställd på förbundet som studiekonsulent för att på heltid ägna sig åt utbildningsfrågor. Det var tydligt: när döva fick gå kurser där ledarna var döva och kunde teckenspråk gick det fort.

Lärde känna flera ministrar

Dövrörelsen började bli en kraft man kunde räkna med. Framgångarna kom en efter en: 1968 startades tolktjänsten, vilket var en delseger för Kruth, som såg det som att man indirekt erkände teckenspråket. Det var i mötet med pragmatiska politiker på 60-talet som ett flertal dörrar öppnades.

Lars Kruth fick lära känna flera ministrar. Socialminister Sven Aspling fick han särskilt bra kontakt med. Men just i tolkfrågan var det jordbruksminister Ingemund Bengtsson som var nyckeln till hur tolkverksamheten skulle finansieras.

Istället för att låta statsapparaten mala på med utredningar som kunde ta flera år, föreslog han att det kunde tas pengar från budgetposten för tekniska hjälpmedel till tolkverksamheten. Sagt och gjort. Därmed kunde riksdagen besluta om detta snabbt.

Uppsala-mötet 1970

1970 arrangerade SDR det numera legendariska Uppsala-mötet där 200 av 400 åhörare var föräldrar till döva barn. Ett antal experter talade om betydelsen av teckenspråk för deras barn. Många tårar fälldes i salen. Efter det fick man över föräldrarna på sin sida och SDR kunde ha ett allt tätare samarbete med Riksförbundet för döva målsmän (idag DHB).

Kruth tryckte på och ville få fram forskning kring döva och teckenspråk. Han betonade gång på gång att det aldrig kunnat bevisas vetenskapligt att talspråket skulle ödeläggas av teckenspråket och blev bönhörd. Just teckenspråksforskningen startades på 70-talet med Brita Bergman i spetsen, som senare blev världens första professor i ämnet.

De bevisade det Lars Kruth och alla döva före honom visste: teckenspråket är ett riktigt språk. Han var visionär och inte rädd för att lägga fram sina idéer. Samtidigt följde han en tydlig röd tråd. Och han var före sin tid. Han skrev om värdet av PR redan 1962 (se texten på sidan 5) långt innan svenska företag började satsa på PR.

Ett förbund för teckenspråkiga?

Inte alla visioner vann han gehör för: en var om att SDR inte bara vara ett förbund för döva utan för alla teckenspråkiga. Så han förslog att förbundet skulle bli ett teckenspråksförbund och få in andra grupper som behöver teckenspråket i sin vardag, t.ex. hörselskadade.

Men det föll inte alla i smaken. “Det var som om jag öppnade en burk surströmming i rummet” berättade han om när han lanserade idén för styrelsen att förbundet skulle byta namn. En del gillade idén, medan andra tyckte att dövas identitet skulle försvinna om man bjöd in andra grupper i förbundet.

Hedersdoktor vid Stockholms universitet

1980 blev Lars Kruth utnämnd till hedersdoktor vid Stockholms universitet för sitt livslånga arbete för teckenspråket. Det var en signal om vad som komma skulle: kampen skulle krönas med att teckenspråket erkändes av riksdagen 1981 och blev undervisningsspråket i dövskolorna från och med 1983. När alla jublade varnade Lars Kruth för att helt slappna av, för då skulle “oralspöket” komma tillbaka. Det fanns mycket kvar att arbeta med, menade han.

Lars Kruth återkom till SDR som ordförande 1983-86 när SDR hade fått en ekonomisk skattesmäll, som avskrevs helt. 1989 instiftade SDR en utmärkelse i Lars Kruths namn, Kruth-medaljen. Den delas ut till de som personer som gjort stora insatser för döva. Lars Kruth fick medalj nummer 1.

Efter åren på SDR trädde han tillbaka och undvek att lägga sig i och tycka till om förbundets intressepolitiska arbete. Han tyckte att det var dags för andra att ta över. På kongresserna var han dock en ständig gäst.

Sanningskommission

Men 2009 gjorde han ett undantag – han bad som åhörare att få ordet, gick upp och argumenterade för motionen för att SDR skulle genomföra en sanningskommission som skulle arbeta för döva som drabbats av förtryck före 80-talet. Styrelsen som hade yrkat på avslag på motionen tog tillbaka det och följde Kruths linje. Det skulle bli hans sista offentliga intressepolitiska insats.

Lars Kruth föddes hörande och blev döv vid tio års ålder. Han kunde lika gärna ha försvunnit in i ett anonymt Svensson-liv, med ett arbete, familj och nöjt sig. Och det bortom dövvärlden då han förmodligen kunnat ta sig fram hjälpligt med sin goda svenska och talförmåga. Men det är som om det var förutbestämt. Att han skulle få ägna sitt liv åt att lägga hela sitt krut på teckenspråket för dövas sak.

Hans visionära idéer skapade den moderna ideologi som man kan se i Sveriges Dövas Riksförbunds arbete idag: rätten till utbildning på teckenspråk är nyckeln till allt. Han fick med sig folk och de med honom skapade en dövrörelse som man kunde räkna med, som stod upp för döva och teckenspråket. Det är en otrolig livsresa han gjort.

Och den gjorde han med ett orubbligt patos, civilkurage och en rejäl skopa jämtsk envishet. För det är dövrörelsen och hela Dövsverige honom evigt tacksam.

Tack Lars, för allt! Lars Kruth efterlämnar sig hustrun Åsa och barnen med familjer.