Texten är skriven av Niclas Martinsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 3, årgång 2022.
1944 började glastaket krossas hos Svenska Dövstumförbundet. Det var då förbundet fick sin allra första kvinnliga styrelsemedlem, Vilma Renner (1892-1968). Hon var suppleant i interimsstyrelsen*. Året därpå blev hon ordinarie ledamot, en post som hon hade fram till 1951. Under sin sista tvååriga mandatperiod var hon med när ordet stum ströks 1949 och förbundet bytte namn till Sveriges Dövas Riksförbund 1950.
Vilma Renner var redan innan hon blev invald i förbundsstyrelsen aktiv i Stockholms Dövas Förening. Hon blev dess andra kvinnliga vice ordförande 1927. Vidare var hon även engagerad i Dövas kvinnoförening i Stockholm och var bland annat dess vice ordförande i många år.
Hur var Vilma Renner som person? DT tar kontakt med hennes barnbarn, Kaj Renner, för att veta mer. Han säger att han enbart har positiva minnen av sin farmor.
”Farmor var alltid positiv och snäll. Det märktes att hon var en stark och bestämd person, men hon kunde också vara temperamentsfull. Jag minns ett tillfälle då hon intensivt tecknade ordet “aldrig” mitt i en mening med en stor, svepande gest som en liten del av det hon ville ha sagt.”
Han kommer också ihåg hur hans farmor sömlöst kunde växla mellan tal och teckenspråk beroende på vem hon mötte. Hon var även skicklig på att anpassa sitt teckenspråk. Exempelvis kunde hon teckna taktilt med dövblinda. Hon var född hörande och förlorade hörseln vid sjuårsåldern på grund av hjärnhinneinflammation.
”Hon sörjde det men klagade aldrig över att hon inte längre kunde höra. Det speciella med henne var hennes språkliga förmåga. Hon kunde på ett ledigt sätt prata med såväl döva som hörande”, säger Kaj Renner.
Vilma Renner var till yrket sömmerska. Hon ledde syaftnar, föreläste ibland på SDF och inom SDR (på olika platser i landet) med mera.
”Farfar Ernst var också aktiv i dövföreningen. Han och Vilma ville verka för dövas bästa”, berättar Kaj Renner, som kommer från en familj med döva släktingar i hela åtta generationer från början av 1800-talet och framåt.
*Förbundet genomgick en omorganisation 1944 och slogs samman med konkurrenten Svenska Dövstummas Riksförening året därpå.
