Texten är skriven av Niclas Martinsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 2, årgång 2018.
Tomas Hedberg sitter på en sällsynt kunskapsbank. Han har i sitt 60-åriga liv samlat tusentals ort- och persontecken och dokumenterat i stort sett alla elever som gått i någon av landets dövskolor under perioden 1809–2012. Själv har han funnit döva släktingar ända till 1700-talet.
Drygt 3 000 persontecken. Över 8 400 tecken för orter, länder och provinser. Minst 14 500 elevnamn från Sveriges dövskolor under perioden 1809–2012.
Så många uppgifter har Tomas Hedberg samlat in. De finns hemma hos honom.
Jag måste fråga: du har väl säkerhetskopierat dem?
”Ja, elevsammanställningen är säkerhetskopierad”, svarar Tomas Hedberg leende.
Vilken tur! Berätta om ditt persontecken.
”Mitt första persontecken var initialerna TH.”
På 1980-talet mötte han en äldre döv dam i Örnsköldsvik som tyckte att han borde ha ett annat persontecken som var synonymt med tecknet för ANTECKNA. Anledningen var att han alltid hade ett anteckningsblock med sig och noterade saker han såg. Han gillade hennes förslag men tänkte inte mer på det sedan. TH var ju redan etablerat.
I början av 1990-talet fick han, då anställd på Sveriges Dövas Riksförbund (SDR), en ny kollega som hade samma persontecken som han. Flera arbetskamrater blev förvirrade och visste inte alltid vilken Tomas de menade. Tomas Hedberg berättade för SDR:s dåvarande ordförande, Lars-Åke ”Låw” Wikström, om
Ö-viksdamens förslag.
”Han tyckte att jag skulle få ANTECKNA som persontecken och så blev det”, berättar Tomas.
Han har arbetat på SDR i 25 år: den roligaste perioden i hans liv. Särskilt minns han åren 1986–87 med värme. Det var att han i sin lilla Volkswagen Golf reste runt i hela Sverige och mötte äldre döva i samtliga dåvarande 24 län. Det var till SDR:s projekt där han dokumenterade ålderdomliga och regionala tecken, och dövas berättelser om sina liv.
Projektet har lett till att en del regionala tecken i dag finns med i Stockholms universitets webbaserade teckenspråkslexikon och att Tomas Hedberg, efter förslag från Brita Bergman (professor emerita i teckenspråk), skrivit en examensuppsats om persontecken i ämnet teckenspråk. Den blev klar 1989.
Nu håller Tomas Hedbergs nuvarande arbetsgivare, Institutet för språk och folkminnen, för fullt på med att gå igenom äldre dövas historier från 1986–87 och skriva ner vad de handlar om. Tanken är att de ska taggas med passande sökord så att framtida forskare enklare kan gå igenom dem.
”Jag är väldigt glad över att Institutet för språk och folkminnen, nu över 30 år senare, vill ta sig an de fina mikrohistorierna, som är en viktig del i dövas historia”, säger Tomas Hedberg.
Vilken dövhistoria har han själv att berätta? I början av 1960-talet konstaterade en hörselläkare att han är döv – hans föräldrar trodde först att han var hörande. Då var han drygt två och ett halvt år gammal. Ett litet tag senare fick han en tre år yngre lillebror, Ulf. Så småningom upptäckte familjen att även han var döv.
Inte en slump att båda bröderna är döva, visade det sig senare, när Tomas gjorde ett gigantiskt släktträd.
Efter att ha gått Manillaskolan i Stockholm började han riksgymnasiet för döva i Örebro. I gymnasiet kom han att bli intresserad av släktforskning. När han gick sista året på naturvetenskapslinjen gjorde han ett specialarbete om sin släkt. Då fann han att hans farmors morfars far var döv.
Sedan blev fynden allt fler och mer spännande. I slutet av 1970-talet tog han del av släktboken på mammas sida och upptäckte avlägsna döva släktingar. 1990 satt han hemma hos mormors syster och bläddrade i ett fotoalbum. Då fick han oväntat reda på en ännu närmare döv släkting: mormors syssling, Helny, som var finlandssvensk (1893-1937).
Efter det fortsatte han att forska i sitt släktled och hittade fler döva ända till 1700-talet. De var finnar, finlandssvenskar och svenskar. Alltså finns det minst en ”dövgen” i hans släkt.
Du växte upp med en döv lillebror. Vad har det betytt för dig?
”Jag är lyckligt lottad som har en döv bror. När vi var små kunde vi alltid teckna med varandra när vi var bland hörande släktingar som inte kunde teckenspråk”, berättar Tomas.
Intresset för dövas historia och släktforskning kom alltså först. Men varifrån och när började språkintresset växa fram?
Efter studenten i Örebro pluggade han i 1 år på världens första och enda universitet för döva, Gallaudet i Washington DC. Ett av de ämnen som han studerade var amerikanskt teckenspråk. På Gallaudet fanns en etablerad forskningsenhet i teckenspråk. Det gjorde att han blev ännu mer vetgirig på teckenspråk.
Egentligen ville Tomas Hedberg först bli veterinär, jägarmästare eller skogsvårdare. Men väl hemma från USA bestämde han sig för att satsa på teckenspråk. Det var vältajmat – 1980 erbjöds den allra första grundkursen i teckenspråk vid Stockholms universitet. Lärarna var Brita Bergman (professor emerita i teckenspråk reds anm.) och Inger Ahlgren. Tomas studerade även svenska som främmande språk för döva och litteraturvetenskap. Han pluggade också pedagogik för att kunna bli ämneslärare i svenska och teckenspråk.
Han arbetade som lärare på Manillaskolan efter examen 1985. Men så blev han projektledare för SDR:s projekt där han reste runt och mötte äldre döva 1986. Sedan kom Tomas aldrig tillbaka till läraryrket. När projektet var över blev han erbjuden att jobba på SDR:s teckenspråksavdelning. Han kom att stanna på förbundet till 2011 och hade under åren olika tjänster.
Det största som han varit med om hos SDR var att i egenskap av huvudredaktör skapa ett helt nytt teckenspråkslexikon som sorterade efter handform enligt transkriptionssystemet, inte bokstavsordning som i de äldre lexikonen. Ett arbete som tog tio år. Det tjocka mörkgröna lexikonet utgavs äntligen 1997.
Varför tog arbetet med lexikonet så lång tid?
”Ja, vi tittade på handformerna, ritade dem, beskrev tecknen, transkriberade dem, skapade exempelmeningar, förklarade orala komponenter, tog bilder och ibland också omtagningar, med mera.”
Vid sidan av SDR satt han som ledamot i World Federation of the Deaf (WFD)-styrelsen 2003–11. 2011 blev han utsedd till hedersmedlem i världsförbundet – motiveringen var hans särskilda insatser för döva i Väst- och Centralafrika.
Han bedrev en hobby på samtliga WFD-kongresser som han deltog i, med start 1987, och under sina WFD-resor. Det var att han gick runt och frågade folk hur de tecknade sina hemländer och städer. Han antecknade ner dessa tecken.
Nu har han samlat mer än 8 400 tecken – både utländska och svenska – för orter, länder och provinser. Många av de svenska tecknen finns i Stockholms universitets teckenspråkslexikon. På Språkrådets hemsida finns också förklaringar till varför 30 ortnamn ser ut som de gör på teckenspråk.
”Vi ska lägga ut ytterligare 80 ortnamn på teckenspråk på vår hemsida”, berättar Tomas som trivs på Språkrådet där han jobbat som språkvårdare i svenskt teckenspråk sedan 2007 (först på halvtid 2007–10, sedan heltid).
Utöver teckeninsamlingen har han även noterat samtliga elever som gått i uppemot 15–20 dövskolor i Sverige under perioden 1809–2012. De var 14 500 till antalet, men Tomas hade också hittat 3 100 döva som aldrig gått i någon skola alls.
Hur kom det sig att du gjorde elevsammanställningen?
”Jag började titta på vilka elever som gått Manillaskolan. Sedan fick jag blodad tand och ville också ta reda på vilka som gått i de andra dövskolorna. Spännande att se hur och om de har släktband till varandra”, berättar Tomas leende.
Sammanställningen tog cirka 15 år. Den innehåller uppgifter som bostadsort, föräldrars namn, födelse- och dödsdatum, och vilken dövförening personen var medlem i. Tomas Hedberg säger att om någon forskare är intresserad av att göra något med dem är hen välkommen att kontakta honom.
Själv har Tomas en dröm. Det är att skriva en bok och undersöka på djupet om hur den svenska dövrörelsen har vuxit fram. Att en dövförening finns på en viss ort beror ofta på att en dövskola finns där. Alltså kan han ha nytta av elevsammanställningen.
”Men jag är inte så bra på att skriva fängslande texter. Jag behöver nog en spökskrivare”, säger han och ler.
Han ska delta i Stockholms Dövas Förenings (SDF) 150-årsjubileumsfest den 5 maj. Det är landets första dövförening, men han brukar säga:
”Manillaskolan är den svenska dövrörelsens vagga. Det är där SDF grundades.”
Hur firade du som är två och en halv gång yngre än SDF, din 60-årsdag?
”På min födelsedag hade Institutet för språk och folkminnen medarbetardagar för sin personal. Generaldirektören överraskade genom att berätta för alla kollegor att jag fyllde 60 år och gratulerade mig. Mina närmaste kollegor (som jobbade med teckenspråk vid Språkrådet) bjöd på tårta några dagar senare. Och så hade jag en privat fest.”
Namn: Karl Bo Tomas Hedberg.
Ålder: 60.
Bor: Stockholm.
Yrke: språkvårdare.
Läser helst på fritiden: deckare och faktaböcker
Tittar helst på TV: naturprogram på BBC, och Kunskapskanalen. Även serier som Bron och Homeland.
Gör helst på fritiden: dövhistorie- och släktforskning, och trädgårdsskötsel på lantstället .
Vackraste tecknet: Norden för att tecknet visar fem länder som stiger upp som solen och som ligger i norr
