Texten är skriven av Olivia Renner Balkstam och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 4, årgång 2024.
Thyra Lindström har vigt sitt liv till att lära andra människor att teckna och utvecklas, och till dövrörelsen. Vid 80 års ålder har hon inga planer på att sakta ner. Precis innan intervjun drar igång pratar vi om vilka bilder vi ska använda till reportaget. Thyra har plockat fram ett urval av gamla foton som vi kan använda.
”När jag gick igenom alla mina foton slog det mig vilket rikt liv jag har levt. Jag har fått vara med om så mycket!”
Thyra Lindström är född på långfredagen 1944 i Gullänget i Örnsköldsvik till en familj med tre systrar. När hon var fem år gammal skilde sig föräldrarna.
”Min pappa blev då ensamstående med mig och mina tre systrar. Man hör ibland att de upplevelser man är med om i barndomen går över när man blir vuxen, men för mig är det fortfarande tufft att tänka tillbaka på. Min pappa kan inte heller ha haft det lätt som ensamstående far på 40-talet. För mig är han en stor förebild.”
Foxtrot, rock n’ roll och bugg
När hon var ung var hon på Folkets park i Örnsköldsvik och dansade foxtrot, rock n’ roll och bugg så ofta som tre gånger i veckan.
”Jag har alltid haft rytmen i kroppen. Att kunna ha en känsla för musik och följa rytmen sitter inte i hörseln, det sitter i hjärnan. Jag har alltid älskat att röra på mig.”
Idag blir det inte lika mycket dans utan till hennes intressen hör idag bland annat barnbarnsbarnen, promenader och korsord. Med stor värme tänker Thyra tillbaka på de många stunder då hon och hennes pappa löste korsord tillsammans.
”Än idag är korsord ett av mina stora intressen. På det sättet utvecklades också min svenska.”
Trodde pappa lämnade henne
Familjen har alltid varit viktig för henne, då som nu.
”Jag har en son, barnbarn och barnbarnsbarn. Att de ska må bra är viktigast för mig. Mitt liv vore inte lika värt om de inte fanns. De berikar verkligen mitt liv.”
För många är Thyra synonym med föreningslivet. Idag är det självklart för Thyra att teckna och umgås med andra döva, men hon fick teckenspråket sent i livet.
”De sju första åren i mitt liv hade jag inget språk alls. Jag vet faktiskt inte hur man upptäckte att jag är döv. När jag var sju år gammal började jag på Kristinaskolan och gick där i en månad”. Thyra har starka minnen av sin första dag på Kristinaskolan.
”Jag åkte dit med pappa och vi mötte en vårdare på plats. Pappa gestikulerade genom att peka att han skulle någonstans då ingen av oss kunde teckna ännu, men jag trodde att han skulle gå på toaletten eller något sådant. Vårdaren förde in mig i ett rum och låste dörren. Där satt jag helt ensam. Jag gick fram till ett fönster och blickade ut, och där såg jag min pappa gå därifrån. Jag trodde att min pappa hade lämnat mig. Det var en fruktansvärd känsla som sitter kvar än idag, och jag har förstått i efterhand att det var tufft för min pappa också.”
Eftersom Thyra inte hade något språk under barndomen har hon idag få minnen från sin barndomstid.
”Många av mina skolkamrater brukar berätta om detaljer som jag själv inte alls minns. Det visar hur starkt språk och minne hänger ihop.”
Efter en månad på Kristinaskolan upptäcktes det att Thyra hade en viss hörsel, och därför bestämdes det att hon skulle få gå på Stureskolan i Örebro istället.
”Jag var så glad över att få åka tåg, för jag trodde att jag skulle få åka hem till pappa. Men istället ankom jag till Örebro, och när jag klev av var det många tanter som stod där. Jag förstod ingenting, och plötsligt kom en tant och tog mig i handen. Vi åkte hem till hennes lägenhet där jag nu skulle bo.”
Stryk på händerna
På 50-talet var oralismen stark och det var förbjudet att teckna i dövskolorna. Om lärarna kom på eleverna med att teckna fick de stryk på händerna.
”I vissa ämnen har jag fått mycket kunskap i grundskolan, men i till exempel geografi och historia minns jag inte mycket. Matematik och svenska var mina bästa ämnen. Jag hade också tur som hade en väldigt bra lärare som undervisade oss i alla ämnen utom skolslöjd, skolkök (idag hemkunskap) och gymnastik. Vi hade en och samma lärare under hela skoltiden, vilket skapade en trygghet för mig.”
Efter avverkad specialskola för tal- och hörselskadade väntade dåvarande realen, eller fortsättningsskola.
”Min lärare ville skicka mig till realskolan på Blockhusudden, men jag ville till fortsättningsskolan för döva flickor i Växjö för att lära mig sköta ett hushåll och kunna hjälpa pappa när det var dags att åka hem. Där kom jag för första gången i kontakt med det svenska teckenspråket på riktigt. Vi som kom från Örebro använde talat språk med varandra, medan de som kom från de andra dövskolorna tecknade snabbt. De tyckte att vi var ohövliga, men vi kunde ju inget annat. Jag fick nya vänner, bland annat en från Vänersborg och en från Härnösand. På det sättet fick jag teckenspråket. Tack vare det har jag vunnit så mycket. Jag fick det lite senare, men det var inte för sent för mig.”
Frustrerad mamma på Dövas Dag 1977
Vi spolar fram tiden till efter fortsättningsskolan. Cirka 17 år gammal fick Thyra anställning som stansoperatris (reds anm: ett vanligt yrke hos döva kvinnor på 50-talet) på fabriken Hägglund & Söner i Gullänget utanför Örnsköldsvik, där hon föddes. Det var hennes pappa som såg till att hon fick jobbet, då han också jobbade där. Där blev Thyra kvar i 10 år.
”Som mest hade de 40 döva anställda. De hade en positiv attityd och tyckte att döva arbetade på väldigt bra.”
När hon mötte sin sons pappa gick flytten istället till Södertälje och Järna, där hon bland annat arbetade på en fläktfabrik och senare på svenska Volkswagen. 1973 föddes hennes son Jörgen. Men 1977 skulle hon komma att få ett annat kall.
”Jag var med på Dövas dag i Visby på Gotland. Där på scenen stod det en hörande mamma till en döv dotter. Mamman var frustrerad. Hon undrade varför de hemvägledare som kom hem till dem själva var hörande och skulle berätta om döva.”
Hon ville snarare träffa döva vuxna och frågade oss: “varför kan inte ni döva bli hemvägledare?”.
Där satt Thyra och funderade. “Ja, varför kan vi inte det?”. ”Så jag sökte till förskollärar- utbildningen, men det krävdes att jag hade barnskötarutbildning först. Så jag valde intensivvarianten på 16 veckor, innan jag sökte till de fem högskolor som erbjöd den tvååriga förskollärarutbildningen. Tidigare på 70-talet hade Rita Ingvarsson banat väg för andra döva genom att bli den första döva på förskollärarutbildningen.”
Thyra kom in i Härnösand. Hon var då ensamstående med sin sexårige son och flyttlasset gick norrut. Efter att ha läst klart den tvååriga utbildningen gick flyttlasset tillbaka till Stockholm för att påbörja den två och ett halvt år långa speciallärarutbildningen. Den behövde hon om hon skulle kunna arbeta med döva barn.
Efter totalt fyra och ett halvt år på högskola kunde hon bege sig ut i arbetslivet, och hon började arbeta både som förstadielärare och hemvägledare i Härnösand.
”Det kändes fantastiskt att kunna visa de hörande föräldrarna som jag mötte genom mitt arbete att jag levde ett vanligt och gott liv som döv.”
Studerade svenskt teckenspråk
Thyra kände sig inte mätt på studier, så hon läste senare svenskt teckenspråk under tre år på Stockholms universitet. Där kom hon i kontakt med bland annat Brita Bergman (reds anm: numera professor emerita på Stockholms universitet).
”Teckenspråk kunde jag ju, men där fick jag en djupare förståelse för grammatiken och hur språket är uppbyggt. När jag sedan undervisade i svenskt teckenspråk visste jag att jag lär ut rätt saker. Jag vill verkligen tacka Brita för att hon gjorde mig så pass trygg i min roll som teckenspråkslärare.”
Utbildningsresan fortsatte för Thyra som läste vuxenpedagogik på högskolan i Luleå. Idag är hon tacksam för att hon studerat så mycket.
”Tillsammans gav utbildningarna mig en stark och trygg grund på. Att ha utbildning har gjort mycket för min självkänsla och självbild. Jag vet att jag har kämpat även om jag tycker att det är väldigt roligt att studera. Min nyfikenhet och vilja att lära mig mer har gjort mig stark.”
Under sitt långa yrkesliv hann Thyra arbeta med flera olika saker och projekt. Från stansoperatris till förskollärare. Från att arbeta som hemvägledare till att översätta bibeln till svenskt teckenspråk. Från att arbeta på Statens skola för vuxna i Härnösand (SSVH) med distansutbildning, till att driva ett eget företag.
”Under min tid i SSVH hade vi under en kort tid undervisning i svenskt teckenspråk för äldre döva. Många hade ju inte fått läsa teckenspråk som ett ämne i skolan. Många kom in med inställningen om att svenskan är viktigast, men efter kursen såg de att teckenspråket är lika viktigt. De fick en annan stolthet över sitt språk.”
Föreningslivet
Hon har också haft ett långt engagemang i dövrörelsen, och suttit i styrelserna för SDUF (då SDU), SDR, SDI och SDP.
Nu är hon pensionär och bor i Härnösand nära barnbarn och barnbarnsbarn, men inte har hon slagit av på takten. Hon sitter i valberedningen för flera organisationer, är ordförande i Örnsköldsviks Dövas Förening och Y-läns Dövas Länsförbund. Utöver detta umgås hon med vänner och familj.
”Jag kan säga att jag känner att jag har levt två olika liv. Ett liv före teckenspråket och ett liv efter. Jag mår bra och har ett bra liv som pensionär.”
Hon har ett varmt leende, ett snällt ord att säga om alla och en positiv och glad attityd. Hur gör man för att vara mer som hon?
”Jag tror att det är på grund av min tuffa barndom. Jag är tacksam för det jag har, och jag vet att det fanns vuxna som ville mig väl, som till exempel min pappa. Han gjorde sitt bästa för att jag skulle ha det bra, även om det på den tiden inte fanns något bra stöd för hörande föräldrar till döva barn. Jag är tacksam för det jag har nu och för att allt har blivit så bra för mig. Jag är stolt döv! Och det gör mig så lycklig att idag se döva barn få teckna.”
Thyra menar också att det är sådan hon bara är.
”Jag är nog född glad och positiv. Sådan har jag alltid varit. Jag har varit med om flera kriser, men rest mig varje gång och bara blivit ännu starkare. För mig är det viktigt att möta människor med ett leende. Ett leende ger ringar på vattnet, det känns så otroligt bra att möta. Det är också viktigt att ge människor beröm och positiv feedback så de vet att de gör rätt. Man behöver inte fjäska eller hitta på, utan om man tycker att någon gör något bra ska man säga det. Ibland är andra människor inte så bra på att uppmuntra andra, utan man tar för givet att alla redan vet vad de gör bra. Man ska helt enkelt behandla andra som man själv vill bli behandlad”. Om det finns något som kallas för livsuppdrag vet Thyra vad hennes är.
”Det är att sprida glädje till andra, och kanske särskilt till andra döva och hörselskadade. Jag har hur mycket energi som helst! Ibland frågar andra om jag är stressad men det är jag inte. Jag gör bara precis som jag vill och det jag mår bra av.”
Hon får frågan vilka mål hon har, stora som små.
”Att vi får ett servicecentrum eller medborgarkontor för döva här i Norrland. För egen del kanske jag vill bli bättre på att träna. Jag älskar träning, men då främst gruppträning i form av dans och det har inte blivit mycket av det på sistone. Rörelse i vardagen har jag annars. Jag vill fortsätta må så bra som jag gör nu.”
DT:s reporter avslutar med att fråga om hon har något livsråd att dela med sig av till läsarna? Thyra har fler än ett.
”Var positiv. Uppmuntra andra och ge beröm när någon gjort något bra. Bjud på ett leende och en kram så ofta du kan. Vi behöver finnas där för varandra.”
