Texten är skriven av Niclas Martinsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 6, årgång 2018.
1978 slog den gamla drömmen in. SDR kunde äntligen starta en egen videoproduktion. De började producera videoband i liten skala och delade ut dem till landets dövföreningar. 40 år senare erbjuder SVT Teckenspråk, som övertagit SDR:s TV-verksamhet vid millennieskiftet, ett brett utbud för alla åldrar. Vi kan dessutom titta på teckenspråks-TV när, var och hur vi vill.
Döva hade länge drömt om att kunna se TV-program på teckenspråk som handlade om dem själva. TV var ju ett perfekt och visuellt talande medium för döva. På 1970-talet sändes visserligen uppmärksammade program som ”Tisdagskul” med clownen Manne och ”Upp med händerna” där inslag av teckenspråk fanns med. De riktade sig till alla tittare. Men program om och för döva saknades. 1978 kunde SDR starta en efterlängtad videoproduktion i Leksand. Samma år som Anna-Britta Larsson blev provanställd. Resurserna var små och tekniken dyr.
”I början fick vi tigga om pengar hos välgörenhetsorganisationer som Lion och Allmänna Arvsfonden för att kunna ha råd att producera TV på teckenspråk. Vi tog också emot privata donationer”, berättar hon, som har arbetat i sammanlagt 40 år på SVT Teckenspråk. I dag är hon projektledare för barn- och ungdomsredaktionen.
SDR Videoproduktion ägnade sig exempelvis åt att göra videomaterial för teckenspråksundervisning och filma SDR:s kongresser under sina första år. När de var klara med redigeringen, skickade de ut videoband till landets dövföreningar.
”Vi bad om att få tillbaka VHS-banden för vi hade inte råd att utge dem gratis! I gengäld fick dövföreningarna kostnadsfria videospelare av oss”, berättar Anna-Britta Larsson.
I slutet av 1980-talet började SDR-Video få årliga statsbidrag. Summan var drygt 7 miljoner kronor per år.
”På den tiden var det wow, mycket pengar”, säger Anna-Britta som tillsammans med sina kollegor kunde höja ribban allt mer.
Emma och Bobbo
1986 hade barnprogrammet Emma och Bobbo, som hon skapat och producerat, premiär på en biograf i Örebro och visades senare på TV. Specialeffekterna blev allt häftigare. De på SDR-Video kunde redigera så att Emma exempelvis flög i en låda tillsammans med sin bästa kompis, Bobbo, och landade med en duns.
Ytterligare en milstolpe skedde 1987. Då sändes Nyhetstecken för första gången. Produktionen var ett samarbete mellan SVT och SDR-Video. Tittare bjöds på en veckosammanfattning varje lördag. Av 20 minuter handlade 5 om döva och teckenspråk. Med start 1993 sändes Nyhetstecken varje vardag.
1989 började Elisabeth Ulfsparre arbeta på SDR-Video. Hon kan se hur enorm utvecklingen har varit både sett till tekniken och programkvaliteten sedan dess. Istället för stora och tunga kameror används i dag lätta och smidiga kameror. Dessutom kan vi i dag filma med mobilen.
Vågade inte ställa upp på intervju
En skillnad som Elisabeth noterar är att förut sågs deltagande i tv-program som något stort och lite skrämmande. Folk vågade inte alltid ställa upp på intervju.
”Nu vågar fler vara med i TV och kan prata mer öppet, till exempel om tabubelagda ämnen”, säger hon som i dag arbetar som projektledare för kultur- och samhällsredaktionen vid SVT Teckenspråk. Anna-Britta som står bredvid henne nickar instämmande och lägger till:
”Sociala medier har gjort mycket. Folk vågar öppna sig mer. 1994 kom långköraren Teckenlådan efter en idé från henne och Kicki Wallin. Den blev så populär att uppemot 300 000 personer, främst barn, tittade på den varje vecka”. Sista programmet sändes 2005 till mångas stora sorg. SDR gav utmärkelsen Guldtecknet till redaktionen bakom Teckenlådan 2009. Motiveringen löd: de gjorde ett högklassigt och underhållande barnprogram.
På tal om kvalitet – Elisabeth tycker att programkvaliteten har ökat mycket under hennes tid på SVT Teckenspråk.
”Nu är vi mer kreativa journalistiskt sett, gör fler program än någonsin, lägger ner mer tid på research och feedback från publiken. Nu tycker jag att vi kanske har ökat antalet programminuter lite för snabbt och behöver stanna upp lite och diskutera vad bra kvalitet betyder egentligen”, säger hon.
Vid millennieskiftet tog SVT över Dövas TV (som förut hette SDR-Video). Anledningen var att kulturdepartementet ansåg att Dövas TV måste bli mer självständigt gentemot olika organisationer, där SDR var en, och staten om de skulle fortsätta att få statligt stöd.
Dövas TV
Det nya namnet var SVT Dövas TV. Fördelarna var många. Exempelvis kunde de utnyttja SVT:s teknik och resurser, fick större möjlighet att påverka sändningstiderna, och blev mer självständiga och oberoende. Dessutom höjdes statusen för teckenspråksprogrammen.
2009 klubbades språklagen igenom i vilken det svenska teckenspråket fick en ställning motsvarande de nationella minoritetsspråken. Därför skedde ännu ett namnbyte: till SVT Teckenspråk, som numera ses som en av SVT:s minoritetsspråksredaktioner och har sina redaktioner i Falun (flytten från Leksand skedde 2009) och Stockholm. DT frågar SDR:s ordförande, Åsa Henningsson, om vad SVT Teckenspråk har betytt för döva:
”Mycket! Från inga program på teckenspråk och eftersatt textning till dagens utbud är en otrolig utveckling. Teckenspråk och dövkultur går hand i hand och program på teckenspråk visar just detta. SVT Teckenspråk har därför haft och har fortfarande stor betydelse för döva tittare. Döva barn, ungdomar och vuxna kan luta sig tillbaka i soffan och njuta av tv på teckenspråk men också ta del av viktiga och aktuella nyheter”, säger hon och fortsätter:
”SVT teckenspråk betyder också mycket i synliggörandet av och i kunskapsspridningen om teckenspråk för allmänheten. Vi på SDR är stolta över att vi har teckenspråkiga program där både teckenspråks- och dövkompetens i produktionen finns och resulterar i att vi har många fina förebilder som synliggörs i TV.”
Sofia Taavitsainen är biträdande programchef för SVT:s minoritetsredaktioner. När DT frågar hur hon ser på dagens SVT Teckenspråk, svarar hon:
”Dagens SVT Teckenspråk är en kreativ och ambitiös verksamhet som producerar mångsidiga program till sin huvudmålgrupp. Jag har haft förmånen att jobba med redaktionen från början av året och har varit imponerad av den goda publikkontakten och hängivenheten som medarbetarna visar i sitt arbete. Jag var med på Dövas dag-kryssningen tidigare i höstas och fick då en bra inblick i vilket viktigt jobb vi gör. Jag ser på dagens SVT Teckenspråk med stolthet och glädje.”
Hur ser du på framtiden för SVT Teckenspråk?
”Jag ser väldigt positivt på framtiden för SVT Teckenspråk. Det finns en stor utvecklingsvilja inom redaktionen och inom företaget i stort vet man att de når sin målgrupp väldigt väl och har potential att lyfta den teckenspråkiga världens frågor även till en större publiks kännedom”, svarar Sofia Taavitsainen.
Ditt roligaste minne från din tid på SVT Teckenspråk?
Patrick Forss, reporter/bildproducent, anställd sedan 1995
”Självklart säger jag Busan i Teckenlådan! Det var speciellt att spela Busan. Jag såg hur viktig hunden var för barnen, oavsett om de var döva eller hörande. Det var roligt att jobba ihop med Niclas Björkstrand (Busans husse). Vi passade perfekt ihop och var bra på att gestalta olika historier. För mig var det en sorg att sluta spela Busan eftersom det slet på mina knän. Niclas och jag funderar på att göra comeback. Då återuppstår jag som en gråhårig Busan!”
Maria Nohrén, produktionsplanerare och röstregissör, anställd sedan 1994
”Jag minns en gång när Patrick Forss gjorde ett vikingaprogram. Då spelade jag butiksbiträde som sålde parfym till vikingar i en affär. Plötsligt parfymerade Patrick sig själv i munnen! Jag blev överrumplad! Sedan minns jag också att det var kul att få jobba som speaker och vara Theresas röst i programmet Kärlek utan gränser. Det kändes som om jag var med dem på plats – det var fantastiskt.”
Marie Esters Axelsson, översättare och auktoriserad teckenspråkstolk, anställd sedan 1995
”Tiden då vi producerade Lika Olika. Det var väldigt roligt att jobba ihop med Özz Nüjen (känd komiker som ledde programmet Lika olika tillsammans med Marie). Vi var ett bra team. Eftersom han tillhörde en minoritet, var det inte konstigt för honom att möta en annan minoritet: döva. Han hade ett fantastiskt bemötande och förståelse för döva. Men det roligaste minnet jag har är egentligen alla mina kollegor på SVT, särskilt de som är döva. De har gett mig så mycket: teckenspråk och dövas kultur.”
Helena Bergström, redaktör, anställd sedan 1998
”Vi skulle göra ett reportage om lapplisor. Mitt team bestående av en knattereporter, en tolk, en fotograf och jag väntade i hotellobbyn i en timme på att en lapplisa skulle dyka upp. Någon ringde på min mobil. Jag bad tolken att svara. Då visade det sig att lapplisan stod bredvid oss. Han sa ”ursäkta, var det ni? Jaha, när kan intervjun börja?”. Jag svarade ”vänta, var är dina arbetskläder? Vi vill filma dig”. Han svarade ”jaså, jag trodde att ni kom från Dövas Radio”. Han fick springa och hämta sin uniform. Vi i teamet hade väldigt roligt åt det efteråt. Reportaget var för programmet Pi.”
Tinna Edlund, redaktör, anställd sedan 2009
”Resan till Ghana. Vi skulle dokumentera Theresas och Nyaabas bröllop i landet (till programmet Kärlek utan gränser). Det blev mer än vi tänkt oss från början – vi insåg att det inte gick att bara vara ”en fluga på väggen” och följa paret utan vi blev involverade mer än så. Vi fick komma nära Nyaabas familj och ta del av deras kultur och traditioner. Och så fick vi representera Theresas svenska familj på plats. Det här jobbet var oerhört spännande och utmanande.”
Tommy Eriksson, fotograf/redigerare/ljudmixer, anställd sedan 2008
”Jag skulle börja jobba på SVT Teckenspråk efter nyår. Som nyanställd väntade jag mig att göra mindre inslag. Men så blev jag tvungen att börja jobba tidigare, åka till Ghana i mellandagarna och direkt jobba som fotograf för en stor produktion: Kärlek utan gränser. Det var fantastiskt att få följa en familj i Ghana. Vi fick se deras vardagsliv, hur det var när de besökte moskén och delta i ett bröllop i en by med mera. Det var något helt annat än att turista.”
