Texten är skriven av Niclas Martinsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 4, årgång 2020.
Vad har dövas historia, latin och tänder gemensamt? Mer än man tror. Göteborgsbon Per Eriksson har verkat som tandläkare i 40 år och utgett tre dövhistoriska böcker. Den senaste utgåvan, ”Munktecken i Sverige”, kom tidigare i år. Nu funderar han på att kanske starta ett nytt bokprojekt, då utanför Sveriges gränser.
1960-talet. Per Eriksson springer upp till femte våningen efter skolans slut, något han ofta gör. Där finns hans föräldrars privata tandläkarmottagning. Kliniken är centralt belägen i Gävle. Fascinerat följer han deras arbete med att laga tänder. Han ser dem ta röntgenbilder, ge bedövningssprutor och fylla hål med amalgam eller guld. I labbet intill studerar han hur tandteknikern arbetar med tandavtryck som består av gipsmassa.
”Det fanns bara ett yrke som jag kunde tänka mig: tandläkare, säger Per som såg upp till sina föräldrar och kom in på tandläkarutbildningen i Göteborg 1973. Hans persontecken kom senare att bli synonymt med yrket.”
Tandläkarmottagningen är ett ställe han trivs på. I skolan känner han däremot inte att han alltid finner sig tillrätta. Det är en viss tandläkare som kommit att få ett avgörande inflytande på hans och många andra döva och hörselskadades skolgång på 1950- och 60-talen: Erik Wedenberg.
1950-talet. Per, som är född i Jämtland och bosatt i Gävle, sitter och leker nära militärflygplatsen på Frösön där familjens sommarställe ligger. Pers moster lägger märke till att han inte reagerar när stridsflygen på låg höjd flyger över honom och kusinerna med dånande ljud. Kusinerna tittar däremot upp mot planen.
Eftersom ingen hörselspecialist finns i Gävle, där han är uppväxt, tar hans föräldrar honom till hörselläkare Bengt Barr på Karolinska sjukhuset i Stockholm för hörseltest. Han är överläkare i barnaudiologi och sedermera professor. Per, 2,5 år, konstateras vara döv.
Som privatpraktiserande tandläkare får hans föräldrar reda på att en tidigare tandläkarkollega, Erik Wedenberg, har utarbetade metoder för hörsel- och talträning och att ett antal förskolor runt om i landet använder Wedenbergsmetoden.
En förskola finns för hörselskadade i Gävle. Även på den förskolan är det hörsel- och talträning. Per vill dock inte gå där. Han minns inte varför. Istället kommer en privat dam hem till honom klockan 9-10.45 varje vardag. Hon har språkträning genom tal i örat enligt Wedenberg-metoden.
Kort om Erik Wedenberg
Han hade en döv son, och bestämde sig för att återuppta sina medicinska studier. I sin avhandling 1951 skrev han om sin metod för hörsel- och talträning. Träningen gick ut på att man skulle tala direkt i barnets öra. Barnen skulle också lära sig läppavläsning och teckenspråk skulle undvikas. Enligt honom var resultaten lovande. Metoden spreds snabbt och ett antal wedenbergska förskolor öppnade runt om i Sverige på 1950- och -60-talen.
”Mina föräldrar gjorde vad de trodde var rätt på den tiden”, säger Per som inte kunde tala svenskt teckenspråk då. Han kände sig ofta utanför i större sällskap, till exempel släktmiddag hemma.
Hörselklass i Gävle
1959 börjar Per klass 1 i grundskolan. Samma år då Gävles första hörselklass bildas. Han och tre andra elever går i den. I klass 4-6 studerar de tillsammans med hörande elever. De har hörlurar och mikrofon på skolbänken.
I högstadiet och de två första åren i gymnasiet är Per den enda döva i klassen. Det är då han börjar känna sig ensam och lite förvirrad. Han bestämmer sig för att börja gå i den gymnasiala verksamheten för gravt hörselskadade i Örebro. Ett lyckokast, visar det sig senare.
1970-talet. På idrottens dag 1972 åker han och andra skolkamrater på cykelutflykt runt sjön Tysslingen utanför Örebro.
”Tre flickor jagade mig när vi cyklade”. Christina vann, säger Per leende och ser stolt ut. Han blir inte bara kär i Christina utan börjar också lära sig svenskt teckenspråk för att kunna teckna med henne och andra döva. En dubbel vinst med andra ord.
Tryggare med teckenspråk
Christina, som han gifte sig med 1978, har en annan bakgrund än han. Redan som liten fick hon tillgång till teckenspråk då hon gick på Alma Abrahamssons förskola i Göteborg. Förskoleföreståndaren var en känd teckenspråksförespråkare.
Per byter spår i gymnasiet och går i en klass för döva istället för hörselskadade. För honom är det som att en ny värld öppnar sig. Med teckenspråk känner han sig lugnare och tryggare – han kan lättare bli förstådd och förstå andra.
Efter studenten 1973 kommer han in på tandläkarutbildningen i Göteborg. Han känner knappt någon i staden när han börjar studera. Motivationen att lära sig svenskt teckenspråk och träffa andra döva gör att han besöker Göteborgs Dövas Förening på Dalheimers hus varje tisdag kväll.
”Där fanns det alltid cirka 30-40 personer.”
Tandläkare på Birgittaskolan
1978 tar han tandläkarexamen och får jobb på Folktandvården i Örebro läns landsting. Sedan får han mot avtal arbeta på Birgittaskolan och Ekeskolan i Örebro, statliga specialskolor för döva och hörselskadade. På den tiden hade specialskolorna ansvar för elevernas tandvård. Några skolor hade egen tandläkarmottagning medan andra hade avtal med tandläkare på stan.
Per blir kvar på Birgittaskolan och Ekeskolan i tio år. Han stortrivs då många på arbetsplatsen utöver eleverna kan teckna.
Vad betydde det för eleverna att de hade en döv tandläkare?
– Övertandläkaren i tandreglering (från landstinget) kunde konstatera att barnen blev lugnare med mig eftersom jag gav information och förklarade på teckenspråk.
Stort intresse för dövhistoria
1978 kan sägas utgöra startskottet för hans arbete med dövhistorieforskningen. Han upplever att de uppgifter som finns om dövas historia är alltför knapphändiga och utspridda på olika ställen i Sverige och att en modern skolbok om dövas historia saknas.
1979 blir han invald i Dövas Förening i Örebros styrelse (DFÖ). Samma år får föreningen en donation av avlidne före detta dövskolerektorn Hilding Zommarin. Donationen innehåller äldre böcker och tidningar om döva. Per kastar sig över dem.
Han fortsätter att gräva i olika arkiv, dokument och böcker. Behovet av att göra en sammanställning om dövas historia med inriktning på dövundervisning växer. Tord Lind, dåvarande chef för SIH Läromedel och sedermera kanslichef för Sveriges Dövas Riksförbund, uppmanar honom att göra en modern skolbok av materialet.
1993 utges Dövas historia del 1. Succén är ett faktum. Boken är efterlängtad och översätts dessutom till engelska och japanska. 1999 kommer Dövas historia del 2 ut, betydligt tjockare och med fokus på Sverige och Norden. Den första är mer inriktad på hela Europa och lite om USA.
Tillbaka till tandläkarmottagningen på Birgittaskolan och Ekeskolan, som utgör en liten del av den svenska dövhistorien. Skolorna beslutar att stänga sin tandläkarmottagning 1988. Därmed upphör Folktandvårdens avtal med skolorna. De fyra andra specialskolorna har redan slutat med att ge tandvård (Kristinaskolan var först med det).
”Motiveringen var att man skulle tänka modernt och att tandvården inte ingick i skolans uppdrag”, förklarar Per.
Han får istället jobba heltid på Folktandvården i Örebro. En stor del av patienterna är döva. Inte alla döva vill ha honom som tandläkare.
”Personkemin avgjorde. En del accepterade mig, andra gjorde det inte. Det var helt ok”, säger Per som även hade hörande patienter.
”Många hörande patienter hade positiv attityd och kunde teckenspråk. Men det fanns också de med negativ attityd”, berättar han som i övrigt kan tala och läsa läppar.
Flyttar till Göteborg
2004 lämnar Per sin styrelseplats i DFÖ efter 25 år och Folktandvården i Örebro. Han och hans fru vill byta miljö. Därför bestämmer de sig för att flytta till Göteborg med sina barn. Per tar en anställning som tandläkare i Vänersborg där hans svärföräldrar bor. Pers fru, som arbetar som psykolog, bor kvar i Örebro den första tiden innan hon och barnen flyttar ner till Västra Götaland 2005.
Per trivs på nya jobbet. Att träffa och jobba med människor är något han alltid tyckt om. När han är på fortbildning i en annan stad, passar han ofta på att gå till olika arkiv och gräva i dokument som rör döva när han har tid över.
Prisad SDR Guldtecken 2017
För sitt brinnande intresse och engagemang för dövas historia, som han sysslat med på fritiden, har han blivit belönad med Sveriges Dövas Riksförbunds utmärkelse Guldtecken 2017.
En del ur motiveringen lyder: ”Tack vare sitt genuina intresse och engagemang för dövhistoria har han stått för viktiga bidrag i våra förutsättningar att få mer kunskap om vår historia”.
”Det var fint att få ett erkännande för mitt arbete.”
Den 1 juni 2018 går han slutligen i pension. Det känns rätt, han är färdig med sitt jobb. ”40 års arbete räcker”.
Utger tredje bok
2020 utger han sin tredje bok, ”Munktecken i Sverige”. Han säger att han alltid har varit fascinerad av ikonerna och handalfabetets historia. Före bokutgivningen fanns inga böcker om munktecken som användes i landets kloster. Handlingen i korthet:
Redan på 500-talet fanns en stadga som reglerade klosterlivet i en italiensk ort: absolut tystnad under vissa tider av dygnet. Att meddela sig med hjälp av tecken var dock tillåtet. Det kommunikationssättet kom att användas på kloster i andra länder, bland annat Sverige, i flera hundra år tills tystnadsplikten gradvis blev uppluckrad.
I sin bok skildrar Per historien då munkar i Sverige under medeltiden brukade tecken och presenterar teckenlistorna från klostren i Sigtuna och Vadstena. Några av dem använder vi till och med i dag.
”Som tecknen för UNGE och ÅSNA”, säger Per som under arbetet med teckenlistorna haft nytta av sina kunskaper i latin från tandläkarutbildningen.
Nu funderar han på att kanske ge en till bok, den om munktecken i Europa.
Munkarna var väldigt internationella. De startade kloster i olika länder, hade utbildning och internationellt utbyte, säger Per som därför är nyfiken på hur lika eller olika klostrens i Europa respektive teckenlistor var och om några av tecknen fortfarande är aktuella i dag. Han vill dock först se vilken respons boken Munktecken i Sverige får. Om omdömen är positiva, kan han tänka sig att starta ett nytt projekt där han gräver fram klosters teckenlistor i några utvalda europeiska länder”.
”Jag kan dock inte vara ensam i det här utan behöver i så fall hjälp med insamlingen”.
Fördjupning i Göteborgs Dövas Förening historia
Nu bistår han Göteborgs Dövas Förening med att få fördjupning i, och få ordning på, föreningens historia. En salig men organiserad röra från 1912, då föreningen bildades, som han uttrycker det. Han är även ordförande för Göteborgs Dövas Pensionärsförening.
För att ta sig till dövföreningen tar han alltid färjan till Stenpiren, sedan spårvagn till Järntorget. En tur som han uppskattar. Tillsammans med sin fru bor han i ett nybyggt område i Göteborg alldeles intill Göta älv. Han kan inte få nog av att se alla båtar komma och passera då han alltid har älskat båtar. Som liten seglade han optimistjolle i Gävle.
”Göteborg är en spännande och kuperad stad.”
Han tar gärna ofta Danmarksbåten till Fredrikshamn när han kan. Nu har dock antalet resor över Kattegatt blivit glesare p.g.a. corona. På tal om corona. Per säger att Sverige har blivit omtalat i världen för sina rekommendationer istället för förbud och total lock-down. Han jämför med den internationella dövlärarkonferensen i Milano 1880. En felaktig faktauppgift har spridits:
”Att konferensen ska ha beslutat att förbjuda användningen av teckenspråk i dövundervisningen, vilket är fel. Korrekt är att konferensen har antagit en resolution om att inte använda teckenspråk. Det innebär inte att det är ett förbud utan endast ett uttalande (rekommendation). Sedan har det omtolkats till ett förbud. Det är viktigt med rätt fakta. Skriv gärna det i tidningen”.
Namn: Per Edvard Eriksson.
Ålder: 68 år.
Yrke: Pensionerad tandläkare.
Familj: Fru, två barn och två barnbarn.
Gör helst på fritiden: Bokläsning, möten med människor och läderarbeten som läderpåse, -bälte och -bokomslag.
Läser helst: Historieböcker och skönlitteratur.
Ser helst på TV: Antikrundan och Salvage Hunters.
Vackraste tecknet: FÖRLÅT – ett fint, gammalt och uttrycksfullt tecken. När vi använder tecknet FÖRLÅT, så visar vi meningen med det.
