Texten är skriven av Ylva Björklund och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 6, årgång 2017.
“Vi måste berätta mer”
Författaren Ulla-Bell Thorin fyller snart 80 år. I sju böcker har hon skrivit av sig om dövas orättvisa situation. Hon är fortfarande förbannad. Varför det?
Lindome i november 2017
Höstsolen skiner från en klarblå himmel över ett rött litet hus. Luften är krispig och klar och löven röda och gula. Här är gräset fortfarande grönt och landskapet böljande med några hus här och var. Det röda lilla huset på höjden är Ulla-Bell Thorins barndomshem. Här har hon bott i stora delar av sitt liv. Huset är numera anpassat efter ett liv i rullstol. Ulla-Bell fick en stroke för fjorton år sedan och är sedan dess halvsidesförlamad och pratar och skriver bara med en hand. Men pigg och glad är hon när hon öppnar dörren och välkomnar mig in.
Ulla-Bell är vår mest kända författare. Hittills har hon gett ut sju böcker: två debattböcker om dövas rättigheter och fem böcker baserade på sin egen och andra döva flickor och kvinnors uppväxt och liv under mitten av 1900-talet. Snart fyller hon 80 år och kan blicka tillbaka på ett långt och produktivt liv.
Varifrån kommer lusten att skriva och berätta? Ulla-Bell skrattar.
”Jag vet inte riktigt men kanske kommer det från min mamma som alltid satt och skrev när jag växte upp. Hon har ju gett ut tjugo böcker. När jag var liten fick jag renskriva hennes texter på maskin och när jag var klar så gjorde hon alltid våfflor till mig som belöning. Jag tyckte mycket om våfflor”, säger hon och det syns att det är ett barndomsminne hon håller kärt.
”Mammas böcker handlar också om kvinnor och kvinnor i historien”, det har vi gemensamt, fortsätter hon.
”Mina böcker handlar dock om döva kvinnor eftersom det är det ämne som jag kan och vill berätta om. Vi döva kvinnor måste synas mycket mer och berätta våra historier. Att mamma var författare fattade jag dock först i vuxen ålder när jag läste om henne i tidningarna. Mamma och jag hade inte så bra kommunikation när jag växte upp.”
Du har valt att ge ut alla dina böcker på tre olika förlag – har det varit viktigt för dig att bli läst?
”Ja, det har det nog. Jag har inte riktigt tänkt på det så men för mig har det alltid varit viktigt att få visa att döva vill och att döva KAN! Min mamma präntade in det i mig tidigt och det har jag alltid burit med mig – jag KAN. Och med sju böcker tycker jag att jag har bevisat det.”
Ja, det har du absolut. Dina skildringar av döva kvinnors liv i skola och arbete är ju inte bara fina berättelser, de är också viktiga tidsdokument för eftervärlden för att förstå hur det varit att växa upp under sådana villkor på 1940- och 50-talet. Hur lång tid tar det att skriva en bok?
”Oj, det har varierat mycket. Från kanske nio månader upp till två år. Att börja skriva det första stycket är alltid det svåraste men sen brukar idéerna poppa upp i huvudet hela tiden.”
Det som författare brukar kalla för flow? När tid och rum slutar existera och texten bara flyter fram?
Ulla-Bell skrattar:
”Ja, precis den känslan är det. Då är det väldigt roligt att skriva. Jag hämtar inspiration från mitt eget liv och min uppväxt. Det är det jag kan och känner bäst. Och från andra döva kvinnors liv. Det finns så otroligt mycket att berätta!”
Vad har varit den största utmaningen med att vara döv författare och skriva böcker på sitt andraspråk?
”Andraspråk? Jag ser det inte riktigt som mitt andraspråk. Det är mitt skriftspråk. Mitt skriftspråk är ett av mina två språk och jag skriver på mitt eget sätt.”
Hur tänker du kring begreppet ”dövsvenska” frågar jag och Ulla- Bell svarar utan att blinka:
”Jag är stolt! Det är mitt språk!”
Vi ser på varandra i samförstånd och nickar.
Dövas svenska får oförtjänt mycket kritik – tror du att det hindrar många döva från att skriva mer?
Ulla-Bell nickar och svarar att det tror hon absolut.
”Kritiken mot dövas svenska i skolan är för hård och orättvis. Själv försöker jag skriva på mitt sätt och gör så gott jag kan. Det var tufft i skolan på min tid, ingen lärare använde ju teckenspråk i undervisningen men jag har alltid läst mycket. Det tror jag har varit viktigt för både mitt språk och min fantasi.”
På vilket sätt tror du att teckenspråk har en positiv inverkan på dövas skrivspråk?
”Oj, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men kanske beskrivningarna blir lite mer i 3D? Att teckenspråkets sätt att måla också målar skriven text.”
Du gick i skolan först i Vänersborg ett år och sedan i Örebro vilket du berättar om i dina första två böcker. Hur har skolgången påverkat ditt teckenspråk?
Ulla-Bell får något längtansfullt och drömmande i blicken. ”Jag önskar så att jag fått gå kvar i Vänersborg men mamma ville absolut att jag skulle gå i Örebro. Skolan i Vänersborg var ju en internatskola och hade en mycket starkare teckenspråksmiljö och gemenskap bland eleverna. Örebro-skolan var externat och väldigt oralistisk. Många elever var mer hörselskadade och använde rösten och läste på läppar. Det var otroligt tufft. Och väldigt ensamt. Jag grät mycket och längtade hem och till Vänersborg. Om jag fått gå där hade jag nog fått mycket mer stimulans i teckenspråk.”
Har du några tips till andra döva som vill skriva mer och bli författare?
”Det allra viktigaste tycker jag är att alla känner att de får skriva på sitt sätt. Att det är bra nog. Hitta ditt eget språk och skriv på det. Och läs mycket. Att läsa ökar ordförrådet. Jag läser så mycket jag orkar och skriver upp ord jag inte förstår och slår upp dem i ordboken. Jag har en gammal ordbok för döva som jag använder jämt.”
Va? En ordbok speciellt för döva, finns det? Ulla-Bell reser sig från kökssoffan och sätter sig i rullstolen, vi rullar in i hennes vardagsrum där den gröna ordboken ligger på bordet vid bokhyllan. Den är sliten och ser välanvänd ut. Ulla-Bell berättar att den är utgiven av dövlärarsällskapet 1948 och att hon faktiskt läst den från A till Ö efter ett tips från en vän.
”Det kräver lite tålamod men har varit mycket nyttigt för mitt språk”, säger hon och fnissar: ”Kanske alla inte har det tålamodet men det är ändå ett tips.”
”Mina böcker ”Berövad kärlek”, ”Berövat språk”, och ”Törnetårar” baseras mycket på mitt eget liv. Jag kan min historia och jag tycker att min historia är viktig. Varje människas historia är unik och viktig och måste få berättas. Vi måste berätta mer. Det är också viktigt att få fler att läsa dövas berättelser. Böckerna ”Värda respekt” och ”Med högburet huvud” berättar om flera döva kvinnors liv. Alla är baserade på verkliga personer och historier. Hörande behöver läsa och förstå hur dövas liv är och har varit.”
I dina böcker skildras flera sexuella övergrepp och det ämnet är ju väldigt aktuellt nu med #metoo. När en vågat börja berätta så har fler vågat följa efter. Att inte känna att man är ensam om det är en väldigt viktig del i det. Och du berättade tidigt. Vilken respons har du fått?
Ulla-Bell ser bekymrad ut och sippar lite på kaffet innan hon svarar.
”Ingen alls. Det kanske är lite konstigt men så är det. Och jag har ju hoppats att det skulle få en sådan effekt som #metoo eftersom det är så viktigt att det kommer fram men tiden kanske inte varit mogen förrän nu? Jag har ju skrikit om det här i många år nu men det är svårt att få folk att lyssna. Att skildra övergrepp i text är svårt. Hur många detaljer ska med i beskrivningen? Det är jättesvårt. Många döva flickor var utsatta för sexuella övergrepp i dövskolan och i fosterhem utan att ha någon att berätta för. Det är fruktansvärt. Vi växte upp i en tuff skolmiljö med många vuxna med för stor makt och utan vilja att förstå döva barn och respektera deras integritet.”
Flickan Nea i dina böcker är ju ditt alter-ego. Och i en av böckerna berättar du om en alldeles särskild händelse när Neas morfar går bort. Den historien är väl sann?
”Ja, den är sann och när vi väl fattade att allting faktiskt hände samtidigt så blev både jag och läraren Herr Hyman förvånade och han undrade om jag var klärvoajant (synsk reds anm). Och ja, det kanske jag är. Hur som helst var det ett både märkligt och magiskt ögonblick i mitt liv.”
Vi måste prata om det här med potatis också.
Ulla-Bell höjer förvånat på ögonbrynen.
Ja, i dina böcker är ju Neas mamma väldigt bestämd i fråga om talträning hemma och det finns särskilt ett stycke i en av dina böcker som beskriver hur Nea bearbetar det här på ett väldigt roligt sätt även om skrattet lite fastnade i halsen. Att sitta och öva talet med att repetera potatis, riven potatis, kokt potatis, brun potatis, potatis, potatis, potatis och man undrar så klart om du äter potatis idag?
Ulla-Bell gapskrattar först och blir sedan allvarlig en stund.
”Jag blev så less på allt tjat om potatis. Varför kan döva inte bara få vara sig själva utan att behöva öva på talet. Är vi inte bra nog som vi är?”
Historierna om de fyra flickorna i Värda respekt har alla så olika men mycket intressanta livsöden – vet du vad som hände med dem sen?
”I Värda respekt ville jag berätta om alla våra fem dövskolor och från hur olika familjer och liv döva kvinnor kommer ifrån. Rakels liv var tragiskt från början till slut. Tyvärr. För de andra flickorna har det lyckligtvis gått lite bättre.”
Du fyller åttio år snart, hur känns det?
”Äsch, det är ju bara en ålder. En siffra. Jag tycker inte att det är speciellt roligt att fylla år. Jag fyller ju år på annandag jul och brukar besöka dövkyrkan då. Jag gör nog det även i år. Om det blir något mer firande får vi se.”
Du har alltid varit arg och modig och vågat ryta ifrån om många saker, skrivit debattartiklar och böcker om tolkfrågor och annat – är du fortfarande arg?
Ulla-Bell skrattar.
”Jo, det är jag nog. Jag är fortfarande arg. Det finns fortfarande för många orättvisor att vara arg på. Men jag är också väldigt snäll. Arg och snäll”, säger hon och blinkar pillemariskt.
Och så blir hon allvarlig igen och säger:
”Jag har alltid vetat att jag är annorlunda. I våras lärde jag mig ett nytt ord: exkluderad. Det ordet beskriver döva och teckenspråk bra. Men jag vet att döva KAN bara vi vill.”
Namn: Ulla-Bell Thorin.
Ålder: 79 (fyller 80 år på annandag jul).
Familj: Dotter och fyra barnbarn
Bor: Lindome
Yrke: folkhögskollärare, teckenspråkslärare, fritidspedagog och författare.
Gör helst om dagarna: läser.
Läser helst: historia och skönlitterärt.
Ser helst på TV: Hawaii 5-0 på TV4
Vackraste tecknet/favorittecken: förlåt.
