Debbie Renner

Texten är skriven av Niclas Martinsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 1, årgång 2021.

---

Amerikanen Debbie Zacsko Rennie har bott i Sverige i 30 år. Hon har sysslat med teckenspråkspoesi, eller målat på teckenspråk som hon uttrycker det, längre än så. DT möter henne för en pratstund inte bara om teckenspråksmåleri utan också om viktiga ingredienser i hennes liv som familj, kärlek, teater och yoga.

Från USA till Sverige

1991. Året då flyttlasset gick från USA till Sverige. Därmed har Debbie bott i Sverige i tre decennier. Ett faktum som hon själv glömde bort när DT kontaktade henne och frågade om hon ville bli porträtterad. ”Oj, har det verkligen gått 30 år?”.

Flyttade hon hit för kärleken till Peter Zacsko?

”Ja, men inte bara på grund av honom, som många tror. Jag kom också att falla pladask för Stockholm, som var omgivet av vatten överallt, när jag besökte staden för första gången 1988”.

Resan till Stockholm var inte planerad. Debbie hade hållit en sommarteaterkurs för döva nordbor på Castberggård i Danmark. När kursen var över frågade vännen Liene Strante Debbie om hon ville följa med henne till Sveriges huvudstad.

”Vi fick sova på golvet. Det var fullsatt på tåget från Malmö till Stockholm. Jag kände mig obekväm. Samma år hade jag tågluffat i Europa. Då reste jag alltid i första klass, såg till att reservera en plats innan, och bodde på hotell. Jag var ordningsam och ville resa bekvämt på den tiden”, säger Debbie leende. Alltså långtifrån en tågluffare som nöjde sig med andra klass.

Träffade kärleken

Hemma i Lienes lägenhet lagade Debbie vegetarisk mat. Några kompisar till Liene var inbjudna. Debbie minns att svenskarna tyckte att det var lite märkligt att en för dem helt okänd person ville bjuda på så mycket käk.

En av de som kom var Peter Zacsko. Debbie visste där och då att han var mannen i hennes liv. Han hade en speciell aura och varm energi. Även han var vegetarian, konstnärligt lagd och hade samma syn på religion och livsåskådning, visade det sig. Peter Zacsko är konstnär. Hans verk har synts bland annat på Gärdets tunnelbanestation och Liljevalchs vårsalong.

Tillbaka i USA tänkte Debbie på Peter. Enda alternativet att kommunicera med honom var via att skriva brev. Det var före internet-eran, och kändes otillräckligt. 1989 träffades de igen på Deaf Way-festivalen i Washington DC, en stor kulturfestival som hölls på Gallaudet-universitetet. Den drog enligt Gallaudet över sex tusen besökare från hela världen. Den tidsperioden präglades av dövmedvetande och aktivism. Ett år tidigare ägde proteströrelsen ”Deaf President Now” rum. Till sist gick universitetet med på att anställa Irving King Jordan som den första döva rektorn.

Debbie blev erbjuden att undervisa i en sommarteaterskola i Norge och turnera som solo-teckenspråkspoet i Norden 1989. I slutet av turnén fick hon ett tillfälligt arbetstillstånd och bedrev en teatergrupp för döva barn i Stockholm.

1990 var hon åter i USA. Saknaden till Peter och Sverige var stor. Hon bestämde sig för att släppa allt och flytta till andra sidan Atlanten 1991.

”Det var ingen liten sak. Jag hade en bra familj, ett jobb och bodde i ett land där poesi och scenkonst på amerikansk teckenspråk var starkt blomstrande. I Sverige hade jag inte något arbete och inte en god ekonomi.”

Flera kulturkrockar i Sverige

Debbie upplevde flera kulturkrockar i sitt nya hemland. Hon var van vid att folk presenterade sig för varandra i USA på en fest eller i andra sociala sammanhang. I Sverige var det nästan ingen som gick fram till henne. Hon kände sig utanför och kunde inte svenskt teckenspråk fullt ut. En annan kulturkrock var den här:

”Jag ledde en teaterworkshop och frågade deltagarna ”Vad är du duktig på?”. De satt tysta och visste inte hur de skulle svara. I USA ses det som något självklart att berätta vad man är bra på, det betyder ju inte att man skryter. Men inte i Sverige på grund av jantelagen. Nu har det, tack och lov, blivit bättre och jantelagen har börjat luckras upp.”

Debbie fick en bra start i Sverige. Åsa Gustavsson, en annan vän, fick henne att engagera sig i Stockholms Dövas Ungdomsråds kulturprojekt 1991–1996. Hon anställdes som kultursekreterare. Föreläsningar, workshops och föreställningar gavs – allt på temat dövkultur.

Hon kände sig allt mer hemma i sitt nya hemland. Uppdragen började ramla in. Hon arbetade bland annat som gästlärare vid Teaterhögskolan där den första kullen döva skådespelarstudenter gick. Lektioner i poesi, berättande och prosa på teckenspråk gavs.

Teckenspråkspoesi

Hon medverkade också som skådespelare Liisa i ”Nu vet jag”, ett TV-program för döva barn från Utbildningsradion (UR) och i kulturfestivalen Deaf Arts Now, som gick av stapeln i Stockholm för första gången 1998.

Teckenspråkspoesi var inte lika etablerat i Sverige på 1990-talet som i USA. I Amerika fick den konstformen ett genombrott på 1980-talet. Under Deaf Way-festivalen kom en grupp teckenspråksartister överens om hur tecknet för teckenspråkspoesi skulle se ut. Tecknen för art och sign slogs samman till ett tecken.

”Det betyder ungefär att göra konst på/med teckenspråk.”

Tecknet är amerikanskt, men används också i Sverige och andra länder. En annan teckenvariant finns också, ungefärligen göra poesi direkt från hjärtat.

Vad är teckenspråkspoesi egentligen för något?

Debbie förklarar det som en estetisk konstform där poeten har fokus på själva teckenspråket. Budskapet i poesin är det viktiga, men det är också viktigt, om inte ännu viktigare, hur teckenspråket ser ut och hur det framförs.

”Teckenspråkspoesi kan identifieras som något som är särskilt från en vardaglig dialog på teckenspråk. Ett exempel är att vi inte brukar visualisera ett träd ur olika aspekter i vardagen (till exempel att man beskriver sig själv som ett träd). Men inom teckenspråkspoesi kan vi ha trädet som metafor och visualisera det på olika sätt och från olika perspektiv.”

”Det som är unikt med tecknade språk ska användas till fullo. En teckenspråkspoet ska vara medveten om teckenspråkets spatiala möjligheter, som till exempel när hen beskriver solens och månens position. Här handlar det om att leka med språket, välja handform, rytm, hastighet och metaforer med mera.”

Visual Vernacular (VV) är en annan teckenspråkig konstform som också blivit populär. Vad är det för skillnad mellan VV och teckenspråkspoesi? Jag kan tycka att de ser likadana ut.

”Inom VV används inga lexikala tecken. Istället är det bara avbildande tecken som får användas. Inom teckenspråkspoesi är både lexikala och avbildande tecken tillåtet. Ett exempel är att en teckenspråkspoet får säga rött blod och visualisera det medan en VV- artist inte får säga rött blod utan visualiserar det på ett annat sätt, till exempel genom att visa hur blodet droppar eller stänker.”

Hur blev Debbie intresserad av att vara kreativ på teckenspråk? Redan som 12-13-åring älskade hon att leka med olika handformer, till exempel bokstäverna A-Z och siffrorna 1-10. Då gick hon på Western Pennsylvania School for the Deaf i Pittsburgh.

Tidigt intresse för teater

Teaterintresset blev väckt tidigare än så. Debbie gick i en dansskola när hon var fyra år gammal. Hennes mamma tänkte att det var ett sätt för henne att använda kroppen istället för talet. Hon och hennes sex år äldre döva bror växte upp i en tid då deras hörande föräldrar lärde sig att oralism var något att sträva efter istället för teckenspråk.

På dövskolan i Pittsburgh sattes pjäser på talad engelska upp. Eftersom Debbie inte kunde prata så bra, fick hon istället ta roller där hon uttryckte sig på andra sätt, genom mimik och visuell gestaltning. Tack vare det utvecklades hennes scenvana och skådespelartalanger. Debbie studerade konst, grafisk design och till bildlärare på National Technology Institute for the Deaf i Rochester under tre olika perioder, mellan 1977 och 1989. Mellan studierna arbetade hon som skådespelare och teaterlärare.

I början av 1980-talet gick hon en sommarteaterskola. Då började hon upptäcka teckenspråkspoesins värld.

”En rumskamrat och jag lekte varje dag med händerna. Vi hade hemskt roligt, jag var så fäst vid det. Vi provade också att översätta dikter från engelska till amerikanskt teckenspråk.”

Mest blev Debbie förtjust i att skapa poesi direkt på amerikanskt teckenspråk, det vill säga inte översatt från engelska. 1987 kom genombrottet för henne. Det var då den första nationella Deaf Poetry-konferensen arrangerades i Rochester. Där uppträde hon och fyra andra döva teckenspråkspoeter.

Debbie upplevde att det fanns ett stort intresse för teckenspråkspoesi i den svenska dövskolvärlden på
1990-talet. De som arbetade som teckenspråkslärare var ivriga att visa teckenspråkspoesi för sina elever. Läromedlet ”Upplev teckenspråkspoesi” togs fram 1995.

Erkännande av teckenspråkspoesi

Debbie arbetade som drama- och bildlärare på Manillaskolan 1999–2020. 2011 togs en ny läroplan fram. I läroplanen för ämnet teckenspråk fanns teckenspråkspoesi nu med. Det var ett slags erkännande för den konstformen.

”Jag är så glad och tacksam för att Skolverket ville kalla mig till möte och diskutera teckenspråkspoesi som en del i läroplanen”.

2020 slutade hon på Manillaskolan efter mer än 20 år för en friare tillvaro som frilansande kulturarbetare och yogainstruktör. Ett fint minne från Manillaskolan-tiden var när en grupp elever sjöng på svenskt teckenspråk tillsammans med Loreen under Melodifestivalfinalen 2013. Över fyra miljoner TV-tittare såg numret. ”Ljuvligt sentimental”, skrev en DN-journalist. Debbie var med och regisserade teckenspråkssången. I gruppen ingick hennes ena dotter, Xuejia.

Skapade familj

Debbie och maken Peter har två adopterade döttrar. Det första barnet kom tack vare vännen Åsa Gustavsson och SDR-Kontakt (nuv. Dövas Tidning). Åsa hade sett en insändare i SDR-Kontakt och tipsat mig om den, berättar Debbie.

Rubriken i det insända bidraget från 1995 löd: Föräldrar söks till Mansy. Utdrag ur insändaren: ”På barnhemmet Udayan i Delhi finns för närvarande Mansy. Hennes ålder är något osäker men hon är antagligen mellan 6 och 8 år. /…/ Mansy är döv och antagligen har barnhemmen inte lyckats finna föräldrar åt henne i Indien pga hennes handikapp”.

Insändaren träffade mig rakt i hjärtat. Ingen förälder som ville ha ett stort barn som dessutom var dövt, säger Debbie som tillsammans med maken bestämde sig för att adoptera henne. De resonerade att det fanns alltför många föräldralösa barn i världen och att de förtjänade att få växa upp i en kärleksfull familj. I februari 1996 mötte Debbie och Peter Mansi (hennes namn avslutas med ett I istället för Y) för första gången.

”Mansi var så lycklig, hon gick fram för att krama oss. Vi fällde glädjetårar. Samtidigt kändes det svårt att ta henne från Indien, som var hennes hemland, och den kultur som hon växte upp i. Väl hemma i Sverige såg jag till att plocka in indisk kultur och religion som hinduiska gudfigurer, mat och kläder. Jag brinner för yoga så Indien ligger mig varmt om hjärtat. Mansi kunde inte teckenspråk innan utan använde gester. Det tog två veckor för henne att lära sig att bokstavera sitt namn. Jag grät av lycka när hon klarade det.”

2001 kom Xuejia. Debbie och Peter ville att Mansi skulle få ett syskon. Resan till Hangzhou, Kina, skedde bara två dagar efter 11 september. Debbie minns det som i går. Stämningen var märklig och tryckt.
Väl framme på barnhemmet i Hangzhou var Xueija, också döv, rädd för sin nya familj troligtvis för att föräldrarna var vita. Då var hon tre år gammal och tecknade inte heller.

Vi gick ut i staden. På den tiden var det cyklar överallt (nu dominerar motorfordon stadsbilden). Mansi pekade på olika saker och visade hur tecknen såg ut för Xueija som cykel och fågel.
Hemma i Stockholm föredrog Xuejia att rita, inte att lära sig svenskt teckenspråk, den första tiden. Senare gickdet att teckna med henne.

Nu är båda döttrarna vuxna. Xuejia tycker om att rita, måla och framföra teckenspråkspoesi med mera. Nu är hon aktuell i den teckenspråkstolkade versionen av Melodifestivalen. Mansi är intresserad av färgstarka kläder och pyssel med mera. Samma intressen och talanger som föräldrarna själva har. Debbie säger leende att det är som om barnen valde sina föräldrar.

Drömjobb hos Riksteatern Crea

2011 hade Debbie ett drömjobb hos Riksteaterns Tyst Teater (i dag Riksteatern Crea): att regissera Här kommer Pippi Lång- strump, en stark förebild för världens barn. Det var den första teckenspråksversionen av Pippi Långstrump.

Snart blev det flera olika uppdrag hos Riksteatern Crea, både på scenen och bakom. Hon regisserade produktioner som Parismiddagen, och senast Romeo & Julia på Gullbacken i höstas. En skådespelare, som DT pratade med, hade Debbie som regissör. Han beskrev henne som en glädjespridande regissör som har förmåga att se detaljer i teckenspråket och att få skådespelarna att känna sig involverade. Inte en regissör som bestämmer allt.

En beskrivning som Debbie blir glad över, och kan känna igen sig i. Hon vill som regissör få skådespelarna att våga testa, justera och tänja sina uttryckssätt och att det svenska teckenspråk som talas på scenen ska vara så litet påverkat av svenskan som möjligt.

Snart är hon aktuell som skådespelare i familjeföreställningen Trollstigen, ett samarbete mellan Riksteatern Crea, Örebro teater och Sima folkhögskola. Pjäsen ska äga rum utomhus i skogen och ha premiär i början av maj. En ”coronasäker” teater med andra ord.

Det ska bli väldigt spännande att spela ute i skogen, jag spelar gumma. Egentligen har jag lite svårt att se mig själv som en gammal gumma, säger Debbie och skrattar. På tal om corona. Debbie har bedrivit yin yoga och stolyoga-klasser via Zoom på sistone. En träningsform som funkar att göra hemma. Hon planerar att återuppta sina fysiska yoga-klasser i Stockholm senare när pandemin ebbat ut.

Vikten av yoga

Yoga är en viktig del av ditt liv, något du länge sysslat med och utövar varje dag. Vad betyder det för dig?

För mig är det att finna en inre ro och harmoni och få kontakt med mig själv. När jag utövar yoga har jag fokus på mig själv och  kopplar bort den stress som finns i samhället och de negativa tankar som kan dyka upp. Istället lägger jag ner tid och kraft på det som kan ge mig positiv energi. Jag får också ökad medvetenhet kring hur jag lever och vad jag äter.

Jag älskar också att undervisa folk i yoga. Deltagarna ger mig positiv energi och genom dem lär jag mig yoga. Jag ser det som att jag alltid är en student och att yoga är ett livslångt lärande.
Yoga gör också att jag får mindre ont i kroppen. Min pappa är reumatiker. Jag såg hur ont han hade och kände själv hur min kropp värkte. Då var jag 21 år gammal. Så jag bestämde mig för att börja träna yoga varje dag.

Nu mår jag utmärkt. Ibland har jag lite ont i kroppen. Yoga hjälper bra mot kroppssmärtor, säger hon som också är engagerad i Deaf Global Meditation, en spirituell grupp som kan följas på Instagram, Facebook och YouTube.
 
Om Debbies egen framtid – vad drömmer hon om?

”Det är att vi bor i ett hus på landet och bedriver ett meditationscenter där folk kan komma till oss för att meditera, äta gott, koppla av, måla eller/och yoga. Jag fortsätter gärna med teater i olika former”, säger Debbie som samtidigt uppskattar vad hon just nu har och inte begär så mycket mer och är tacksam över att bo i Sverige:

”Det finns andra länder som förtrycker döva och kvinnor. Här i Sverige är vi mer jämställda, även om landet också givetvis har en del brister. Jag är också tacksam över att ha fått olika jobbmöjligheter som alla varit meningsfulla”.