Texten är skriven av Tomas Lagergren och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 3, årgång 2010.
Sittande: Harry Fredriksson och förbundsordförande Sven Mellqvist. BILD: SDR-KONTAKT NR NR 3 1970
Vändpunkten för teckenspråket och dövrörelsen
Det har hållits viktiga möten i Uppsala genom historien. Uppsala möte 1593*, till exempel. 1970 fick dövrörelsen sitt Uppsalamöte. Den 9-10 maj ordnade SDR en informationskonferens för föräldrar till döva barn på Västmanlands-Dala Nations lokaler i Uppsala. Taktiken var att talarna var hörande. De skulle tala om dövas väl till hörande.
Bland dem återfanns Ingvar Carlsson, utbildningsminister och senare statsminister. De andra var bl. a. överläkaren Terje Basilier och professor Göte Hansson. 400 personer deltog i konferensen. Experter som hörselvårdskonsulenter, lärare och ombud från förbundsstämman som hölls dagen innan deltog.
Men de viktigaste deltagarna var de 200 föräldrarna som rest till Uppsala. Det hade kunnat sluta i ett fiasko. SDR fick inga kontaktuppgifter till föräldrarna eftersom myndigheterna vägrade lämna ut dem av sekretesskäl. Då gjorde man en offensiv och annonserade i tidningar. Anmälningarna strömmade in, och mötet kunde genomföras.
Före 70-talet var synen på utbildning för alla inte självklar, speciellt inte från borgerligt håll. Ingvar Carlsson framhöll jämlikheten i utbildningen, så att alla kunde få samma möjligheter att få utbildning, något man skulle satsa på under 70-talet.
När Terje Basilier, överläkare från vårt grannland Norge höll ett tal om döva barns behov av teckenspråk i kommunikationen med sina föräldrar – föll tårarna i salen. Han avslutade sitt föredrag med orden: ”Lyckligt är det döva barn som lever i en familj där mor och far har lärt sig tala med mun, ansikte och fingrar”. Inte ett öga var torrt, enligt de källor DT erfarit.
Känslan många av de döva åhörarna hade var ”Äntligen någon som säger det vi sagt i alla år!” Samma känsla hade nog föräldrarna; en lättnad. Över att fått höra det de hade på känn – att de metoder de använt på barnen var fel, dvs. den oralistiska metoden där man lät bli att lära barnen teckenspråk, eller rätt metod – att de använt teckenspråk med sina barn men fått kritik för det av andra i deras omgivning.
Taktiken gick hem
Professor Göte Hanson hade varit dövlärare på Manillaskolan och sett hur döva barn förlorat på att inte använda teckenspråk. Att man mot mindre vetande ratade teckenspråket var fruktansvärt, tyckte Göte, som tidigt blev en förespråkare för teckenspråket. Han ansågs till slut så besvärlig att han lyftes ur dövskolan. Att på mötet inför skolöverstyrelsen plädera och få stöd för sin tro på teckenspråket måste ha känts som en revansch för Göte Hanson, som vid mötet hade hunnit bli professor i psykologi.
Fyrtio år senare – vad har mötet betytt för dövrörelsen?
Uppsala möte 1970 är i många dövas ögon en historisk händelse. Det föregick en annan historisk händelse: Nästan exakt elva år efter mötet i Uppsala, den 14 maj 1981 erkände riksdagen teckenspråket som ett fullgott språk. Frågan som dyker upp är given: Hade det inte hänt om inte mötet i Uppsala hållits?
”Det viktigaste i den här revolutionen är faktiskt DHB:s betydelse, även om SDR kämpat i hundra år”, menar Lars-Åke Wikström, som var en av de framträdande dövkämparna på 70-80-talen och senare mångårig förbundsordförande i SDR.
DBM (Förbundet döva barns målsmän) nuvarande DHB, började fundera på om teckenspråket faktiskt har någon betydelse för kommunikation trots den oralistiska metodens hårda motstånd från Skolöverstyrelsen. Den legendariska ordföranden i DHB, Bo Carlsson, var för teckenspråket.
”Allt fler föräldrar, bland annat paret Stina och Lars Nyman, vars son Mats gick på Manilla, började arbeta för teckenspråk och därigenom underlättade de SDR:s kamp. Sedan kom ju Brita Bergman och senare Inger Ahlgren med som en del av revolutionen av teckenspråket”, säger Lars-Åke Wikström.
Med DHB vid sin sida och forskningen på frammarsch började SDR tuffa till sig och attackera Skolöverstyrelsen och hörselklinikerna. Fler dörrar öppnades.
Ingvar Edwall är en annan mångårigt aktiv person inom dövrörelsen. Han var med i Uppsala och minns en sak som också kan ha gjort intryck på föräldrarna:
”En sak som var roligt – det var festbankett på Uppsala slott. Föräldrarna fick en barnfri kväll. Alla, både föräldrar och döva deltagande drack friskt och umgicks med varandra och döva bjöd upp föräldrar till dans. Föräldrarna blev mycket imponerade över att vuxna döva levde normalt. Dagen därpå, på söndagen förstod föräldrarna att teckenspråket var viktigt för döva och hörselskadade barn. Där började kampen om teckenspråket i dövundervisningen.”
Forskningen om teckenspråket kom till 1972 och det ledde till erkännandet av teckenspråket 1981. Och i det hade mötet i Uppsala en viktig roll.
