Texten är skriven av Tomas Lagergren och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 6, årgång 2010.
Kanslichefen som ville verka men inte synas
Tord Lind, 65, är för förbundets medlemmar känd som kanslichefen. Numera är han pensionerad. DT träffade honom där allt började: ”På Limhamn” utanför Malmö. Tord har rötter i Limhamn ända sedan hans farfar bröt kalk i området. Och nu ser han fram emot att åldras där med sin fru, Birgitta.
Till SDR handplockades han 1999. Vad var viktigast för honom under tiden på SDR? Jag hinner knappt ställa frågan innan han svarar:
”Jag vet precis!” ler han. ”Teckenspråkets ställning. Vi jobbade hårt för att lyfta upp frågan. Motionen om teckenspråkets ställning och senare kom språklagen som stärker teckenspråkets ställning. Det är SDRs nisch, så att säga. Det räcker inte att enbart jobba med t.ex. sociala frågor och glömma bort teckenspråket. Man måste börja med teckenspråket – det påverkar alla områden.”
Ledarstilen ”verka men inte synas” har varit genomgående i hans arbete.
”Jag vill delegera och leda ett lag – ingen får bli oersättlig.”
Men det har inte varit lätt. Ekonomin har svajat och förbundet har krisat. Tord tvingades fokusera på de administrativa frågorna, på bekostnad av de intressepolitiska uppgifterna. Omorganisationerna har avlöst varandra.
”Fyra stycken tror jag”, säger Tord och fortsätter: ”Det har varit tufft. Kostymen var för stor”.
Det blev en dominoeffekt: Statsbidraget dök, försäljningsavdelningen gick inte lika bra som tidigare och det började eka tomt i förbundets plånbok. Alternativen 2002 var att banta organisationen hårt direkt – eller försöka driva vidare verksamheten och söka pengar på andra håll. Förbundet valde den mjukare linjen. Den jobbiga tiden påverkade Tord. 2007 gick han nästan i väggen.
”Jag tog en timeout i en vecka”, berättar Tord. Han ser ändå tillbaka med värme: ”Mina tio år har varit roliga trots det. Tecken- språkets ställning har blivit starkare. Framförallt har det varit fantastiskt att driva frågor som betyder nå- got för en själv och få betalt för det!”.
Förbundet är numera vant vid kriser och det kan komma något positivt ur det. För SDR behövs i någon form även i framtiden, fastslår Tord.
Livet började på Blockhusudden
En annan besvärlig period var skolgången. Tord ham- nade i en minst sagt brokig klass på Mellersta för- stadskolan och senare Rörsjöskolan i Malmö.
”Det kallades för hörselklass men bestod av olika typer av funktionsnedsättningar samt av en danska. Jag hade svårt att identifiera mig med klassen. Jag hade en strävan att bli så ”normal” som möjligt. När man blev retad av andra klasser så var jag inte sen med att ta till knytnävarna.”.
Sedan kom Borgarskolan och praktisk realskola, teknisk linje. Tord satte sig längst bak. ”Wow, nu är man hörande liksom”, berättar Tord. ”Men toppbetyg blev det inte. Istället skickades jag till Stockholm för att ”träna” hörsel, avläsning och tal ett tag.”.
Väl tillbaka på Borgarskolan ville Tord sluta. 1962 hörde han talas om den numera legendariska skolan på Blockhusudden.
”Då började livet! Där kom första kontakten med teckenspråket. Där blev jag accepterad. Den gemenskap jag kände där… det var fantastiskt.”.
På Blockhusudden kom han att träffa två personer som betytt mycket för honom i hans liv: Lars-Åke Wikström, ”LÅW”, som tog hand om honom och introducerade honom i dövvärlden och Birgitta, som han senare gifte sig med, 1969. Tord ler och ser tillbaka på mötet med Birgitta.
”Hon hade humor och var begåvad. Hon verkade vara en spännande person och även om hon var lite tillbakadragen, så såg jag att det fanns något där.”.
De gifte sig och fick två barn, Jacob och Martin. ”Hon har ställt upp mycket genom åren. Nu ser jag fram emot att åldras med henne”, säger Tord.
Vände utvecklingen
Efter studentexamen på Alvik, läste han bl.a. statsvetenskap och juridik på Stockholms universitet. 1968 blev det statsvetenskap i Örebro. Utan tolk.
”Jag läste allt i böckerna istället och kollade i gamla tentor efter vilka frågor som kunde tänkas tas upp vid tentorna”, berättar Tord.
Den utbildning han fått mest behållning av var när han studerade pedagogik. ”Då hade jag tolk. Man kunde använda klasskompisarna som bollplank och jag kände mig fri.”.
Tord har haft många olika jobb. Han har bland annat varit plisseringsbud*.
Har det funnits någon särskild tid som varit mest intressant?
”Tiden på SIH*. Då vände vi utvecklingen mot ett mer teckenspråkigt material. Innan jag kom var det mer lättläst material. Lärarna kunde inte teckenspråk och trodde därmed inte så mycket på döva. Den tekniska utvecklingen hjälpte till, då tekniken med rörliga bilder i dator kom.”
”Kul att plåga sig själv”
Idrotten har en självklar plats i Tord Linds hjärta. Han har bland annat hållit på med friidrott, fotboll och handboll, som han blev bäst på. Han spelade tre Deaflympics – 1969 i Belgrad, 1973 på hemmaplan – i Malmö och 1977 i Rumänien. I klubbsammanhang nådde han elitnivå med klubben handbollsklubben Cliff i Stockholm. Men det sociala blev lidande.
”Det var tråkigt i spelarbilen. Jag växte som spelare men inte som människa. Det var roligt att spela mot andra döva utomlands. Man kände sig globaliserad.”
Idrottskarriären tog slut när han skadade sig i hälsenan efter flera långa asfaltslopp. Kanske inte så konstigt – Tord ler pillemariskt och säger: ”Det är kul att vara självplågare…”.
Idrotten gjorde att han kunde hävda sig när han gick på Borgarskolan. Den tiden var inte speciellt rolig och idrotten kastade ljus över tillvaron. ”Och det gav mig ju en bra kondis också”, skrattar Tord.
Många ledarprofiler inom dövrörelsen har kommit från idrottsvärlden. Tord är inget undantag. ”Jag har fått föreningskunskapen med mig från idrotten, och utan den hade det inte funnits så många dövföreningar”.
Mor Britta och LÅW förebilder
Förebilden är mor Britta, 94. Tord talar om henne med värme:
”Hon är alltid positiv, det negativa har alltid vänts till det positiva. Alltid. Och hennes humor, hennes syn på rättvisa… Det har påverkat mig mycket. Hon var en del av beslutet att flytta hem – så att de kan träffas oftare.”
Att göra ett personporträtt om Tord Lind utan att nämna Lars-Åke Wikström, LÅW, är svårt. Hustrun Birgitta har betytt mycket för Tord, men det var LÅW som tog hand om honom när han kom till Blockhusudden och förde in honom i dövvärlden. De var även ett radarpar i handbollen.
”Han är förebilden för mig i dövvärlden. Vi hade redan från början intressanta diskussioner om allt. Han har lärt mig mycket”, säger Tord.
De kompletterade varandra: LÅW syntes gärna och höll ofta brandtal medan Tord hellre verkade utan att synas. Han gav råd och stöd till LÅW.
”Hans sätt att fånga publiken både nationellt och internationellt är otroligt”, säger Tord och tillägger: ”Hans kompetens är stor, han har gjort mycket för SDR. Han har betytt mycket för många döva och för mig personligen.”.
Om livet som pensionär säger Tord att han vill resa lite, utforska Skåne mer och vara med Birgitta. Och fortsätta inom dövrörelsen på något sätt, som nu i Malmö Dövas Förening. Skillnaden är lyxen att bestämma mer fritt:
Det är en frihet att kunna säga ja eller nej när man vill. Den lyxen har han förtjänat, denne Lind.
- Plisseringsbud –plisseringar är veck på en kjol. Förr i världen var sådana kjolar vanliga. Man veckade dom med värme.
- SIH Läromedel – nu mera SIT, ett institut som producerar läromedel för döva. Står nu under SPSM, Specialpedagogiska skolmyndigheten.
Namn: Tord Lind
Född: 1945
Bor: Limhamn
Familj: fru Birgitta, sönerna Martin och Jacob samt två barnbarn
Ser helst på TV: nyheter och sport
Läser helst: deckare och dövhistoria
Gör helst: att bara vara – ”carpe diem”
Favorittecken: ”tack”
