Texten är skriven av Tomas Lagergren och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 6, årgång 2011.
För 120 år sedan trycktes den första tidningen för döva läsare. Året var 1891. Dövas Tidning har alltså givits ut i 120 år, men med olika namn under årens gång. Under hösten gör vi en exposé över tidningens 120-åriga historia. I förra numret berättade Lennart Tjärnström, mångårig reporter och redaktör (1980-2008) om sin tid på tidningen. I det här numret bjuder vi på en summering över våra 120 år
PR-trick
Dövas Tidning kom ut första gången den 6 juni 1891 under namnet ”Tidning för Döfstumma”. Tidpunkten av utgivningen var ingen slump. Grundaren av DT, den döve typografen Fredrik Schreiber från Lund visste att veckan därpå (12-14 juni) var det möte och nattvardsgång i Stockholm. 400 döva kom och Schreiber delade ut ett provexemplar var. Ett smart PR-trick som gjorde att tidningen blev snabbt känd i hela Sverige.
Den första upplagan trycktes i 1000 exemplar med ekonomiskt stöd av den döve skräddaren Ola Zommarin (far till den kända rektorn på Birgittaskolan, Hilding Zommarin) som förläggare. De resterande exemplaren såldes som lösnummer. Dövläraren Gerhard Titze hade varit utomlands och hämtat inspiration och rått Schreiber att grunda tidningen.
Tidningen gavs ut mest i Stockholmsområdet i början för det fanns inte många dövföreningar utanför Stockholm på den tiden. Tidningen växte allteftersom dövföreningarna bildades runtom i landet. Vid starten var priset 1,25 kr per nummer. Småpengar nu, men det var det inte då. För att försöka gå runt och nå fler läsare stod döva försäljare ute på gatorna och sålde lösnummer över hela landet.
Redan året efter bildandet, 1892 fick Schreiber lämna ifrån sig DT till Dövstumsförbundet i Stockholm som beslöt att stödja tidningen mot kravet att tidningen utkom från Stockholm. Då blev Harald Berg ansvarig utgivare för tidningen fram till 1895. Sen fick de ekonomiska svårigheter och överlämnade tidningen till döve snickaren Axel F. Ericson som då anlitade Gerhard Titze som förläggare.
Tröttnade till slut
1899 övertogs tidningen av typografen Gunnar Fondelius, som skulle bli en av tidningens mest långlivade redaktörer. Men 1903 tröttnade han på det otacksamma arbetet och lät sin kollega i Nyköping, typografen Johan Fredrik Lindh överta ansvaret. Det var en flitig man, som t ex. gav ut hela 12 nummer 1905.
Men hans plötsliga död vid 59 års ålder 1906 gjorde att tidningen upphörde komma ut en tid. Efter en insamling av några döva som kallades sig för ”Tidningens vänner” samlade man in 400 kronor och köpte tillbaka tidningen från fru Lindh. Gunnar Fondelius erbjöds då ta över tidningen igen. Han tvekade, men kände sig manad. Och det skulle betyda mycket för tidningen.
Den kom att få en mer journalistiskt driven profil under Fondelius. Han blev kvar i hela 36 år, fram till 1939 Under hans tid blev tidningen ett officiellt organ för Dövstumsförbundet.. 1940 övertogs den statsbidragsberättigade tidningen av SDR. Tidningen administrerades av olika personer fram till 1949 då Hugo Edenås tog över huvudansvaret, fram till 1969.
Då växte tidningen och han värvade lokala förmågor som sände in material till tidningen. 1966 hamnade tidningen i en allvarlig ekonomisk kris. Tidningen hade inte betalt flera nummers tryckning och hotet om konkurs hängde i luften. Det uppmärksammades i dagspressen och Björn Holmberg från Hova kontaktade då tidningen och erbjöd sig att sälja annonser. Tidningen överlevde och ”Björn i Hova” är fortfarande aktiv i annonsförsäljningen, om än i en annan roll än på 60-talet.
Kaotiskt under 1940-talet
Det fanns en uppsjö av konkurrerande tidningar, som dök upp och försvann. ”Ny Tidning för Sveriges Dövstumma” som gavs ut av dövlärarsällskapet mellan 1904-1940 var ett. Som flest var dövtidningarna i Sverige under början av 40 talet, då fanns det bl a. Dövas Kyrkoblad, Effata som gavs ut av Frälsningsarmen som utgivare, Dövas väl av en privatperson och en sporttidning som kallades ”Sportbladet”. Sedan utkom flera försök till tidning av privatpersoner i rent vinningssyfte.
Dövsverige var uppdelat i två läger där ena halvan läste ”Tidning för Dövstumma” medan den andra halvan läste ”Dövstumsnyheter” som från 1927 gavs ut i privat ägo, för att sen tas över riksorganisationen ”Socialtjänst för döva” 1938. Organisationen ändrade i sin tur sitt namn till ”Sveriges dövstummas riksförening” 1942. 1944 gick de två organisationerna samman och tidningarna blev en gemensam tidning. I sammanslagningen kom ”Sportbladet” med.
Tidningen fick namnet ”De Dövstummas Tidskrift”. Det namnet blev kortlivat, för döva ville inte längre kalla sig för dövstumma så tidningen ändrade 1950 till ”Dövas Tidskrift”. Sen kom namnet ”SDR Kontakt” till 1958 och så hette tidningen ända fram till 1995. Då döptes tidningen till Döv-tidningen. Det ändrades till dagens Dövas Tidning 2003
