Texten är skriven av Niclas Martinsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 7-8, årgång 2015.
Markku Jokinen är inte säker på att han nått dit han är i dag om han gått i en dövskola. Han har en del att tacka sin integrerade skolgång för. Nu är han ordförande för European Union of the Deaf (EUD) och verksamhetsledare för det finska dövförbundet. Han berättar för DT om sin dröm att bli en professionell tränare som aldrig blev verklighet, om Markku nummer två som följt honom sedan han var liten och om varför lite gin och tonic gör susen när han flyger.
Ensam i sin skola
Markku Jokinen glömmer aldrig den här dagen. Som tonåring deltar han i Finlands Dövas Idrottsförbunds skidmästerskap i Mikkeli. Han tävlar i längdskidåkning och bor på värddövskolans elevhem. När han slår upp dörren till boendet gör sig känslan av sjukhus eller sluten institution påmind på en gång. Eleverna blir strängt tillsagda av personalen på ett respektlöst sätt.
”Det var då jag förstod att mitt liv var olikt deras. Men de döva som bodde där hade något som jag saknade, nämligen kompisar som kunde använda teckenspråk och förstå varandra fullt ut. Jag var mest ensam i min skola”, säger Markku Jokinen.
Han är född och uppväxt i Jämsänkoski i mellersta Finland. Innan han börjar grundskolan funderar hans döva föräldrar på vilken skola han ska gå i. De får rådet av hörande släktingar att det kanske är bra om Markku börjar gå i en hörande skola i Jämsänkoski eftersom han kan läsa och förstå enstaka ord, teckna och prata.
Markkus föräldrar kommer dessutom i kontakt med ett annat par med en döv son. Han heter också Markku. Markku är inte helt entusiastisk inför att gå i skolan tillsammans med hörande. Han är inte förtjust i sina hörapparater heller. En ljuspunkt är dock att han går i samma klass som den andra Markku. Eftersom han har hörande föräldrar som inte kan teckenspråk har han svårt att hanka sig fram i skolan och lära sig språk.
”Efter tre år bestämde sig lärarna för att den andra Markku skulle börja dövskolan i Jyväskylä istället. Jag blev därmed själv”. När Markku Jokinen är ungefär tio år gammal lyckas han knäcka läskoden. Han kan nu skapa bilder i huvudet av det han läser. Därmed har han lättare för att lära sig finska, svenska, engelska och andra ämnen. Att han orkat gå kvar i den hörande skolan tror han beror på att han hemma kunnat använda teckenspråk med sina döva föräldrar och sin hörande bror. Och hans lärare har alltid trott på honom och uppmuntrat honom.
Rekord i pull-up
Han är en av de två bästa i klassen i både grundskolan och gymnasiet sett till betygen. När Markku tävlar i skidåkning tillsammans med döva och hörande ungdomar brukar han vara bland de främsta. Och han innehar också ett rekord i räckhäv (pull-up) i sin skola på den tiden (23 repetitioner).
”Det var ett sätt för mig att visa att jag kunde vara bäst och göra bra ifrån mig trots att jag var döv.”
Sommaren 1972 råkar han cykla förbi den andra Markkus hem. Han blir snopen när han ser honom och vågar inte stanna för att han är blyg. Så han trampar vidare. Men sedan ångrar han sig och åker tillbaka.
”Jag var osäker på hur vi skulle kunna kommunicera. När vi gick i skolan tillsammans använde vi gester och något slags tal med några nyckelord.”
Markku finner till sin stora glädje att den andra Markku tecknar flytande. Trots att Markku har döva föräldrar har han längtat efter att teckna obehindrat med någon jämngammal. De står kvar och pratar länge, speciellt om sport. ”Vi är goda vänner än i dag. Nu är han ordförande för Jämsänkoskis dövförening”, säger Markku leende.
”Du kan inte”
När Markku snart ska gå ut gymnasiet säger han till sin studievägledare att han vill bli lärare för döva. Han svarar entusiastiskt att han tar reda på hur han kan plugga vidare. Studievägledaren och andra lärare har aldrig sagt ”du kan inte”. Många släktingar på Markkus mammas sida är lärare.
”Jag har alltid tyckt om att lära ut till andra. Som liten brukade jag förklara för mina föräldrar hur saker och ting fungerade. Och mina kusiner berättade för mig att jag lärde dem under sommarloven redan när vi var små barn”.
1991 tar Markku masterexamen som grundskolelärare vid universitetet i Jyväskylä. På vägen till examensdagen upptäcker han att det inte är bara pedagogik som engagerar honom. 1980 börjar han som vikarierande ungdomssekreterare för det finska dövförbundet. Han lär då känna Liisa Kauppinen som är verksamhetsledare (läs porträttet av henne i DT nr. 4 2015) för dövförbundet på den tiden. Hon håller i en kurs om dövmedvetande och Markku går den.
”Då förstod jag innebörden av dövas historia och kultur och att teckenspråk var ett språk, säger han som sedan också blir intresserad av frågor som rör lingvistik och teckenspråk”, säger Markku som i dag har henne som sin största förebild. ”Hon har en fantastisk förmåga att få folk att förstå hennes argument. Det är det jag fortfarande övar på”.
Grundade dövförening
1981 är han med och grundar Jämsänkoskis dövförening. Han är ordförande och hans pappa är ledamot. ”Man kan säga att startskottet för mitt ideella engagemang gick det året.”
Nu – 34 år senare – är Markku ordförande för EUD och verksamhetsledare för det finska dövförbundet. Han var ordförande för World Federation of the Deaf (WFD) under åren 2003-2011.
”Mitt intresse för internationellt arbete har alltid funnits där. Det går inte att klippa av helt. Jag var vice ordförande för EUD (1998-2003) och har goda nätverk från WFD-tiden, med politiker, FN, handikapporganisationer… Det kändes naturligt för mig att komma tillbaka till EUD, då som ordförande.”
Kombinationen av verksamhetsledare och ordförande
Han säger att till skillnad från åren som WFD-ordförande märker han att det är något annat att arbeta på europeisk nivå. Det är att européer har en speciell samhörighet och identitet. Han förstod det när han var i Kanada år 1993 och studerade vid Rochester Universitet i delstaten New York. I den fransktalande metropolen Montreal mötte han döva kanadensare som använde amerikanskt teckenspråk och franskt teckenspråk. De sistnämnda pratade han länge med.
”Jag slogs då av hur lika vi var trots att de bodde på andra sidan Atlanten och jag i Europa. Vi har samma värderingar och tankesätt”, säger Markku.
Markku säger att de två tunga rollerna som ordförande för EUD och som ledare för det finska dövförbundet går utmärkt att kombinera. Som verksamhetsledare arbetar han i regel måndag-fredag. EUD-möten äger ofta rum under veckoslutet.
”Jag kan möta finska Europaparlamentariker i Bryssel vid sidan av EUD-styrelsemötet eller konferensen på EU-nivå. Möter jag parlamentariker från andra länder, experter från EU- kommissionen eller internationella funktionshinder-aktivister i Bryssel en vardag så reser jag oftast bara dit över dagen”, säger han som förklarar att han har ett flexibelt jobb som verksamhetsledare då det är resultatstyrt. Alltså är resultatet det som räknas. Markku säger att EUD är en väloljad organisation, sett till både styrelsen och kansliet.
”Ju äldre jag är, desto mer förstår jag vikten av en bra styrelse och ett bra kansli. Det ger mig positiv energi tillbaka. Sedan har jag tät kontakt med Mark (EUD:s kanslichef, Mark Wheatley från Storbritannien). Vi känner varandra väl. När jag ringer honom kan det räcka med att jag säger ett fåtal meningar. Han nickar förstående och vi lägger därefter på.
Lättad
Markku, som nu reser en del i Europa, är rätt lättad över att WFD-tiden är över.
”Jag var borta nästan varje vecka som WFD-ordförande. Nu som EUD-ordförande är det mer modest, en-två gånger i månaden. Jag har faktiskt stor nytta av att flyga. För då hinner jag skriva, läsa och reflektera. Lite gin och tonic eller vin gör susen – jag är då skönt avslappnad och gör mer. Många statsråd har sagt samma sak. Det är för att uppe i luften är det ingen som stör och ringer.”
Men att resa i tjänsten är inte ett nöje tvärtemot vad många tror, säger han som sällan har tid för att se mer av den stad eller land som han besöker. Om han vill göra det får han be om att ta ledigt i en eller flera dagar. Men han brukar försöka att njuta av att insupa atmosfären även om den bara är för en eller två timmar, som när han är på en tvärgata i Rom. När han själv har semester föredrar han att vara på hemmaplan.
”Världens bästa tid är den finska sommaren!”
Glastak
Han är då gärna på sitt lantställe nära Jyväskylä, inte långtifrån Jämsänkoski där han växte upp. När han ser tillbaka på sin barndom och skolgång förundras han över att många av de döva som är i hans ålder och också har döva föräldrar har slagit i glastaket efter att de gått i dövskolan. Alltså har de inte studerat vidare.
”Om jag gick i en dövskola hade jag kanske inte gått på universitetet”, säger han.
Han är på ett sätt tacksam för att han har gått i en hörande skola där hans lärare uppmuntrat honom trots att lektionerna var på tal. Samtidigt gör det honom arg att se att åtskilliga döva inte fått lika bra utbildning och samma möjligheter som han.
Begreppet ”språkligt folkmord”
Markku Jokinen höll en rad föreläsningar om språkligt folk- mord främst under 2000-talet. Han talade om döva barns rätt till språk. Om barnen berövas rätten i skolan hindras de i sin sociala, emotionella och intellektuella utveckling. Det är förtryck mot teckenspråket och betraktas som språkligt folkmord. På frågan om hur han ser på begreppet språkligt folkmord i dag svarar han att han på senare tid har valt att ligga lågt med det.
”För många föräldrar, myndigheter … var det ett för starkt begrepp. De fastnade vid ordet folkmord. I den sociolingvistiska akademiska världen går det därmed att använda begreppet. Jag tycker dock fortfarande att det är en väldigt bra benämning när man pratar om förtrycket mot teckenspråket i dövskolan. Längre fram kan jag ha anledning att ta upp det igen, men tiden är kanske inte mogen för det nu.”
Förkärlek till idrotten
När Markku blickar framåt säger han att han har lärt sig att man omöjligtvis kan planera så mycket i förväg för man vet aldrig vad som händer. För honom har livet knappast varit utstakat.
”När jag var yngre var min dröm att bli professionell tränare och söka till Fakulteten för idrottsvetenskap vid Jyväskylä universitetet. I dag tänker jag ”vilken tur att jag inte valde den vägen”. Det hade annars varit så enkelspårigt. Lingvistik, pedagogik och intressepolitiskt arbete som jag sysslar med är betydligt vidare, vilket passar mig bra”, säger Markku leende. Hans hjärta klappar dock fortfarande extra för sport och han idrottar gärna på fritiden, till exempel längdskidåkning och rullskidor.
Ibland funderar han på om han inte ska göra comeback i den akademiska världen. Han har inte hunnit med att avsluta sina doktorandstudier i pedagogik.
”Kristina Svartholm (professor emerita i svenska som andra- språk för döva vid Stockholms universitet) sade till mig en gång att jag inte behövde ta doktorsexamen för jag hade redan gjort så mycket. Men jag är inte helt övertygad. Jag kanske får doktorera när jag är pensionär”, säger Markku och skrattar.
Slutligen, hur ska du fira jul?
”Jag ska vara hos min brors familj och besöka släktingar och vänner på hemorten. Vi har en traditionell julfest den 26 december då det är min fars födelsedag. När mina föräldrar levde brukade vi samla ihop våra vänner och släktingar och äta gott, prata oavbrutet och ha roligt ända fram till natten. Den traditionen vill jag fortsätta med min bror och hans familj eftersom vi vill hedra minnet av våra föräldrar och vi vill bevara den starka gemenskapen med samma personer genom alla åren. Jag ska också tända ljus för våra föräldrar och släktingar vid deras gravplatser och varva ner under julhelgen”, säger Markku Jokinen.
