Texten är skriven av Niclas Martinsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 4, årgång 2015.
Liisa i samma fina liga som Nelson Mandela
Liisa Kauppinen från Finland är den första döva mottagaren av FN:s pris för mänskliga rättigheter. Hon är i samma fina liga som Nelson Mandela och Malala Yousafzai. Motiveringen till priset är hennes långa kamp för döva, kvinnor och kvinnor med funktionsnedsättning i världen. Hon har arbetat för World Federation of the Deaf i över 30 år. För DT berättar hon om resan till den hon är i dag.
Uppväxt
År 1944 ligger femåriga Liisa Kauppinen i sjukhussängen medan farmor läser högt ur en bok. Barnbarnet är fundersamt. Varför hör jag inte farmors vackra röst, undrar hon samtidigt som hon iakttar hennes läpprörelser utan att begripa någonting.
När Liisa sedan kommer hem till sin bondefamilj i Nurmo i södra Österbotten från sjukhuset är inget sig likt. Hon hör inte föräldrarnas och syskonens fotsteg längre. Inte heller när vedspisen puttar. Men hon kan känna hur det susar i öronen och pulserar i huvudet.
”Så småningom förstod jag att jag var döv”, berättar Liisa Kauppinen som föddes hörande och vid fem års ålder blev döv på grund av meningit. I samma veva fick hon tinnitus.
Hon var sju år första gången hon kom i kontakt med teckenspråk. Hon minns första dagen på dövskolan Uleåborg väl. Då följde hennes mamma med.
Liisa viskar i en klasskamrats öra. Snabbt blir hon tillsagd av mamma att klasskamraten inte heller hör. Hon skiner upp i ett leende. ”Så hon är också döv”, tänker hon och börjar prata med klasskamraten. Men hon förstår ingenting.
Jag frågar mamma om de andra i klassen talar och hör. Mamma svarar ”nej, nej”. Klasskamraten som är en liten flicka med ett glatt ansikte försöker teckna med mig. Hon säger ”VI – SKOLA”.
Oroande snabb inlärning
Liisa lär sig teckenspråk snabbt i dövskolan. Det går så bra att hennes lärare skickar ett oroligt brev till hennes familj i Nurmo. Hon skriver att Liisa plötsligt har börjat lära sig teckenspråk, vilket är oroande eftersom hon måste lära sig att tala. Men Liisas mamma som är språkliberal bryr sig inte särskilt mycket om brevinnehållet. Istället lär hon sig och släktingarna teckenspråk.
En kväll satt vi tillsammans och lärde oss hur man till exempel skulle teckna ”vacker”, ”ful”, ”ko” och ”fel”, berättar Liisa. Morgonen därpå ser Liisa sin farfar köra en droska. Han pekar på hästen och tecknar stolt ”Vacker häst”.
När Liisa kommer tillbaka till skolan frågar hennes lärare om Liisas mamma har pratat med henne om hennes teckenspråksanvändning. Hon väljer att säga ja, det har vi för att undgå att få en smäll på fingrarna. Läraren tror henne och är bestämd att hon ska lyckas med att lära henne att tala rätt och läsa läppar. Liisa får nämligen veta av sin lärare att hon uttalar fel – i Österbotten låter b och d som p och r. Men i hemtrakterna får Liisa höra att hon har en sådan fin dialekt.
Mamma går kurser i teckenspråk och blir väldigt omtyckt hos vuxna döva bosatta i Österbotten. De hälsar gärna på henne för att dricka kaffe. När Liisa är hemma på loven tycker hon att det är tråkigt att inte ha någon i samma ålder att teckna med. Farfar tar därför henne, till häst, till en kyrka där en teckenspråkskunnig kyrkoherde arbetar och där andra teckenspråkiga barn finns.
”Att min familj haft en positiv attityd och visat ett stort stöd för mig under min barndom har betytt mycket för min självkänsla”, säger Liisa, som nu är 76 år gammal. Hennes pappa dog under finska fortsättningskriget år 1941. Mamma berättade att pappa nu var i himlen.
”Jag saknade pappa otroligt mycket och frågade mamma om jag kunde klättra uppför stegen till himlen”, berättar Liisa som också minns att hon en dag skrek ”pappa kommer!” när hon såg en soldat i uniform närma sig henne.
”Det var inte pappa. Jag lade mig i sängen och grät. Familjen försökte att få kontakt med mig men jag vägrade vrida på huvudet.”
Blev riktigt arg
I början av 1970-talet arbetar Liisa som teckenspråkslärare. Hon glömmer aldrig en viss lektion. Under den lektionen när hon undervisar hörande i teckenspråk kommer en chef från skolöverstyrelsen och påstår att döva inte kan tänka abstrakt. ”Det var första gången som jag blev riktigt arg”, säger Liisa med eftertryck.
När chefen har gått frågar Liisa kursdeltagarna om döva har något intellekt. De nickar. Samtidigt jobbar Liisa också halvtid på en bank och sitter i en arbetsgrupp för skolfrågor hos det finska dövförbundet. Ganska snart blir hon erbjuden ett heltidsjobb som informationssekreterare på förbundet.
Trots att halvtidsjobbet på banken gav bättre betalt än heltidsjobbet på dövförbundet tackade jag ja. Jag tänkte att det var viktigt att arbeta för döva.
1976 blir hon verksamhetsledare. Hon vill egentligen inte leda förbundet. Men det finns ingen annan som vill ta över rodret. Ändå motsätter sig några hörande anställda i förbundet och myndighetsfolk – de anser att det inte passar med en döv chef.
Sverige som förebild
Ole Munk Plum och Lars Kruth (båda stora döva profiler i Danmark respektive Sverige) sa att ett dövförbund skulle ha en döv verksamhetsledare, vilket de hade alldeles rätt i lärde jag mig senare. Dessutom hade det sovjetiska dövförbundet redan på den tiden en döv verksamhetsledare!
Liisa pratar varmt om Sverige under intervjun och om hur mycket landet har betytt för henne och för döva i Finland. Hon ger några exempel. I Sverige kom den första texttelefonen, kallad Svarta Maja, vid årsskiftet 1979/80.
”Vi i Finland tog efter er och införde texttelefoni tre månader senare.”
Lars-Åke ”LÅW” Wikström (SDR:s mångåriga ordförande) föreläste om dövmedvetande på 70-talet. Jag blev så inspirerad att jag förde det vidare och lärde ut om dövmedvetande i Finland, berättar hon. Ni i Sverige började forska i det svenska teckenspråket på 1970-talet. I Finland fanns ingen teckenspråksforskning då.
Jag frågade Brita Bergman (professor i svenskt teckenspråk vid Stockholms universitet, i dag professor emerita) om hur vi kunde starta en likadan forskning i Finland. Hon svarade att hon kunde ta kontakt med en finlandssvensk kollega. Det ledde till att den lingvistiska institutionen vid Helsingfors universitet startade en teckenspråksforskning i början av 1980-talet.
”Sverige har betytt mycket för mig personligen. Jag vill särskilt tacka Lars Kruth (SDR:s tidigare ordförande och kallad dövrörelsens nestor). Han har lärt mig en hel del om hur arbetet med dövas rättigheter kunnat bli bättre.”
Invald i World Federation of the Deaf
1983 blir Liisa Kauppinen invald i World Federation of the Deaf (WFD) styrelse för första gången, då som vice ordförande. Bakgrunden är att de nordiska dövförbundens samarbetsorgan, Dövas Nordiska Råd (DNR), har kommit överens om att lyfta fram utvecklingsländerna i WFD genom att nominera nordiska kandidater. Liisa Kauppinen är en av de nominerade.
”Vi i DNR tyckte att det var olyckligt att WFD bara pratade om västvärlden.”
Liisa är den enda kvinnan i styrelsen. ”Tänk att jag som ung kvinna blev vice ordförande på en gång”, säger hon och ler.
Svenskamerikanen Yerker Andersson är ordförande. Liisa berättar om hur maktbalansen rubbas på 1980-talet. WFD:s hörande generalsekreterare från Italien har större makt än ordföranden och de andra medlemmarna i styrelsen. Främst Liisa ser till att överföra makt från honom till styrelsen.
”Jag kunde se hur Yerker förvandlades från snäll och lydig till hård och bestämd på fyra år.”
Liisa Kauppinen önskar att bli generalsekreterare. DNR ger henne hundraprocentigt stöd och hon kandiderar. 1987 lyckas hon med att bli generalsekreterare. Hon vill utvecklas i rollen. Därför intervjuar hon den tidigare generalsekreteraren. Då får hon veta att han anser att FN-samarbete inte ger någon större nytta eftersom döva alltid somnar under möten.
”De döva deltagarna hade inte någon tolk. Då var det ju inte så konstigt att de somnade”, berättar Liisa, som tillsammans med nordiska representanter som LÅW, Asger Bergmann från Danmark och Yerker sedan såg till att delta i många FN-möten med tolk.”
Första kvinnliga ordförande
WFD:s kansli flyttar från Rom till Helsingfors 1987. Den finska staten och det finska dövförbundet ger ekonomiskt stöd till WFD. 1995 blir Liisa Kauppinen WFD:s första kvinnliga ordförande. Det finansiella stödet till världsförbundet från den finska staten tryter.
”Om jag som finne blev ordförande så kunde Finland ge mer statligt stöd. Jag valde därför att kandidera som ordförande.”
Under hennes tid som vice ordförande, generalsekreterare och ordförande i WFD, 1983-2003, har antalet WFD-medlemmar ökat med 71 länder, främst utvecklingsländer. Det är en bedrift, men det finns en annan bedrift som enligt självaste FN aldrig kunnat förverkligas utan hennes insatser: FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I den är döva och teckenspråk omnämnda sju gånger i fem artiklar om definition av språk, tillgänglighet, tillgång till information och yttrande- och åsiktsfrihet, utbildning och delaktighet i offentligt liv och kulturliv.
Innan konventionen antogs av FN:s generalförsamling i december 2006 var Liisa den enda från WFD som var med på alla adhoc-möten (adhoc betyder tillsatt för ett särskilt ändamål) under fem år, i vilka representanter från världens länder, den internationella funktionshinderrörelsen och olika organisationer deltog. De förhandlade fram texter som skulle vara juridiskt bindande för de länder som ratificerat konventionen. Andra representanter från WFD deltog också på sådana möten men inte alla åtta som Liisa.
Kina motsatte sig
Redan första adhoc-mötet bjöd på motstånd. Definitionen av språk skulle diskuteras. Kina, en tung spelare i FN-sammanhang, motsatte sig att tecknade språk skulle omfattas av definitionen.
”Kineserna förklarade att i deras parlament används 20 officiella språk. Deras farhågor var att det skulle leda till att de måste ordna med tolkar i 20 olika teckenspråk i parlamentet. Jag ställde en motfråga: hur många döva ledamöter har ni? Svaret var noll. Om en döv väljs in så räcker det med ett teckenspråk”, berättar Liisa.
Okunskapen om döva och teckenspråk gjorde sig påmind ända fram till sista adhoc-mötet. Liisa Kauppinen hade enormt tålamod när hon fick frågor som ”Är teckenspråket internationellt?” och ”Är det inte modernare att låta döva att gå integrerat i skolan än i dövskolan?”.
Ett annat hinder WFD stötte på var när den ryska delegationen motsatte sig att teckenspråket skulle vara nämnt i artikel 21 om tillgång till information och yttrande- och åsiktsfrihet.
”När jag mötte dem såg jag hur arga och sura de var. Jag frågade vad problemet var. De svarade att deras stat inte kunde gå med på att det ryska teckenspråket skulle klassas som ett nationellt språk. Jag sa att det inte fanns någon sådan formulering i den engelska versionen. De förstod att det blev fel översättning i den ryska versionen. Jag kunde se hur de sken upp och de ville skaka hand med mig en efter en.”
Nu har över 150 länder ratificerat konventionen.
FN:s pris för mänskliga rättigheter
I september eller oktober 2013 fick hon ett mejl om FN:s pris för mänskliga rättigheter. ”Jag visste att FN delar ut sådana priser vart femte år och tänkte därför att det var ett rent informationsmejl om det. Men sedan läste jag mejlet igen. Det stod
”Liisa Kauppinen, vill du ta emot priset på Internationella dagen för mänskliga rättigheter den 10 december?”.
Jag blev överraskad men sedan förstod jag varför de på WFD lite oväntat ville ha uppgifter från mig för att kunna skapa ett CV om mig och skicka in det till FN. Det var Colin (Colin Allen, WFD:s ordförande) som föreslog att WFD skulle nominera mig till priset.
Den 10 december 2013 befann sig Liisa Kauppinen i FN- huset i New York och tog emot priset av FN:s vice generalsekreterare, svensken Jan Eliasson.
Han sa ”Min granne!” (landsgranne) och vi kramades. Det var en dag fylld med glädje. Även fem andra personer fick priset det året, bland annat utbildningsaktivisten Malala Yousafzai från Pakistan. Tidigare har till exempel Nelson Mandela och Jimmy Carter fått samma pris.
Motiveringen till priset var inte bara Liisas arbete med konventionen och kamp för dövas rättigheter utan också för hennes hjärtefrågor, nämligen kvinnor och kvinnor med funktionsnedsättning.
”Under mina resor för WFD mötte jag många kvinnor som inte fick gå i skolan eller någon yrkesutbildning för att yrkesskolorna var endast avsedda för män, säger Liisa. Hon träffade även många unga mödrar som fött åtskilliga barn i brist på kunskap om preventivmedel och på grund av att män ansåg sig ha rätt att ha sex med dem. Många kvinnor blev också miss- handlade av sina män. Och jag besökte en dövskola i Nepal vid gränsen till Indien. Unga döva flickor berättade om hur indiska soldater våldtog dem. Allt detta gjorde starkt intryck på mig.”
Hedersordförande
Liisa Kauppinen, som i dag är hedersordförande för WFD, volontärarbetar fortfarande åt WFD och det finska dövförbundet. Hon föreläser även och intäkterna från föreläsningarna går till hennes fond för döva kvinnor.
”Döva har fortsatt stora problem i världen. Jag känner att jag vill göra något för dem.”
Vid månadsskiftet juli och augusti äger WFD:s kongress rum i Istanbul, Turkiet. Liisa kommer att vara en av huvudföreläsarna. Hon föreläser om att döva är en viktig del av den mänskliga mångfalden och mänskligheten.
Vad tänker du ta upp under föreläsningen?
”I konventionen finns en vacker formulering: personer med funktionsnedsättning är en del av mänskligheten. Jag vill fördjupa inom det och förklara att vi döva är en del av mänskligheten. Om vi döva inte finns, hur hade världen sett ut då?”
