Texten är skriven av Lennart Tjärnström och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 3, årgång 2016.
Redan som tonåring blev jag intresserad av hur tidningar kom till. Jag var då idrottsintresserad och brukade bland annat köpa Idrottsbladet. Där fanns redaktör Torsten Tegner med ett härligt go i sitt skrivande.
Att jag själv skulle hamna på en redaktion kunde jag då inte ana. Jag var utbildad målare och aktiv i Örnsköldsviks Dövas Förening, bland annat som ordförande. När jag börjat studera in gymnasiekompetens på distans vid Statens skola för vuxna i Härnösand fick jag ett erbjudande från Sveriges Dövas Riksförbund om jag ville börja arbeta som journalist på dåvarande SDR-Kontakt.
När jag började var Per Jernberg chef för redaktionen och han blev både min mentor och arbetskamrat. En dag längre fram kom han till mig och sade att han skulle sluta på tidningen. Varför, undrade jag?
”Jag trivs bra här, men jag känner att om jag ska fortsätta krävs nästan att jag gifter mig med en döv kvinna”, sade han. Jag kom att sakna Per, mycket beroende på att han ville lära sig använda teckenspråk. Jag hade också haft flera fina arbetskollegor som jag har samarbetat med under årens lopp.
Under min första tid på redaktionen hade vi inte så mycket teknisk utrustning förutom skrivmaskinen och texttelefonen. Jag använde skrivmaskinen ända fram till i början på 1990- talet, då jag fick min första dator. Det var en stor skillnad.
Texttelefon underlättade
Texttelefonen kom på 1980-talet. Det underlättade mitt arbete mycket, men jag kunde fortfarande inte ringa till hörande personer och myndigheter för de hade inte texttelefon då. Först efter några år kom Förmedlingscentralen FÖC och då förbättrades min arbetssituation ytterligare. Det gav mig så stort utrymme. Jag kunde då direkt ta kontakt med vem som helst. Det underlättade redaktionsarbetet avsevärt.
Här kommer några episoder från min första tid på SDR-Kontakt.
I början på 1980-talet hade Kristinaskolan valt att lokalintegrera högstadiet till Landgrensskolan i Härnösand. Jag skrev då en artikel och ifrågasatte syftet med integreringen av döva elever i denna skola. Hans Tollgren, rektor på Kristinaskolan skrev på insändarsidan att det positiva i min artikel var bortglömt och skolans lärare Lars Abbén tyckte att mina rader misstrodde unga döva.
Här fick jag lära mig att jag inte hade varit tillräckligt objektiv. Jag levde nog för mycket efter mina egna värderingar. Lokalintegreringen blev kort – det visades att metoden inte skapade bättre kontakter mellan döva och hörande.
En av mina roligaste resor under mina första år gick till Kiruna. Färdas man norrut från Kiruna kommer man efter 20 kilometer till Jukkasjärvi. Där bodde Näver-Tore med Salmonson i efternamn, näverarbetare och utbildad skomakare. I bygden var han känd för sina näverarbeten.
”När jag undrade hur det är att bo i glesbygd när man är döv”, svarade Tore.
”Visst finns problem, men fördelarna att bo nära naturen är också stora. Tänk dig att åka till en liten fjällsjö och fiska. Att bara promenera och andas den härliga fjälluften känns skönt. Här i Jukkasjärvi finns ingen stress, men jag saknar döva vänner som jag kan använda teckenspråk med”, sade Näver-Tore.
Jag har haft en fin tid på tidningen. De senaste åren arbetade jag tillsammans med Birgitta Leufstadius, hon var tuff, tydlig och duktig. Vi kom bra överens och var också mentorer åt Niclas Martinsson och Tomas Lagergren. Det är roligt att de nu formar Dövas Tidning tillsammans med Åsa Möller. De skapar mycket läsbart. Fortsätt med det.
