Texten är skriven av Moa Gärdenfors och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 3, årgång 2015.
”Jag halkade på ett bananskal och råkade hamna här”
I sommar efter 37 år i forskarvärlden går universitetslektorn Lars ”Farfar” Wallin, från Lyrestad, i pension. När han var liten var han ett av döva barnen i Sverige som gick upp i rök och deras klasskamrater undrade vart de tog vägen. Han berättar att det var slumpen som drog in honom till universitetsvärlden och att han aldrig haft tråkigt på jobbet.
Vi möts utanför kontoret som ligger på institutionen för lingvistik på Stockholms universitet. Lars Wallin och jag börjar gå längs universitetskorridoren när vi möts av en annan kollega till honom som också är min lärare. Hon frågar oss om det är dags för lektion.
”Nej, den här gången är det jag som är offret”, svarar han och skrattar.
I dag intar vi våra nya roller. Den här gången är han inte min lärare och jag är inte hans student. Nu intar jag rollen som reporter och han som universitetslektor Lars Wallin. Vi sätter oss på ett café på Stockholms universitet och diskuterar att vi har helt andra roller den här gången. Vi kommer överens om att döva ofta är duktiga på att inte blanda ihop sina roller. Jag tänker att jag är tacksam över privilegiet att få jobba som reporter för nu får jag äntligen ta reda på mer om samma person som betygssatt mig.
Lars Wallin har ett persontecken som betyder ”Farfar”. Det kanske till och med är fler som känner till honom som ”Farfar”, och inte som Lars. Hans persontecken används till och med internationellt. Jag frågar om han i utlandet kallas för ”Grandpa” (farfar på engelska) och han skrattar och säger att han inte blir det, men det svenska persontecknet ”Farfar” kvarstår.
Men hur uppstod hans persontecken egentligen?
”När jag gick på Blockhusudden var jag ofta i närheten av yngre barn från Manillaskolan. Då lekte jag mycket med dem och de tyckte jag var snäll, rolig att leka med och de såg mig som en farfar. Där började det”, säger han leende.
Men det var inte riktigt där som hans persontecken fick sitt fäste. Det var först när han började jobba på Stockholms universitet. Då var Lars-Åke Wikström (LÅW) en av hans kollegor och hans persontecken var L som i en upprepande rörelse fördes neråt – precis det persontecken som han själv hade. Nu fanns det två Lars på institutionen med samma persontecken. Han berättade för sina kollegor att han i tonåren blev kallad för ”Farfar” och då började kollegorna kalla honom för det.
I sommar blir Lars Wallin pensionär efter 37 år som universitetslektor i teckenspråk på Stockholms universitet. Men hur hamnade han i forskarvärlden egentligen?
”Man kan säga att jag halkade på ett bananskal och råkade hamna här”, säger han och skrattar.
Lars Wallin fyller 65 år i slutet av maj och är född i Lyrestad, nära Mariestad och bodde i Töreboda och hade Göta kanal som granne. I skolåldern bodde han och föräldrarna i Norrköping. Eftersom Manillaskolan låg närmast till började han där. Dock gick han där i endast fyra månader, för sen blev han en av alla döva och hörselskadade som ”gick upp i rök”.
”En vän till mig upplevde det som att några klasskamrater bara gick upp i rök, det var som att de försvann till Sibirien”, berättar han.
Då hade Lars Wallin flyttat till Stureskolan i Örebro. Stureskolan var en ”riksskola”, där utvalda döva och hörsel- skadade med hörselrester kom från andra dövskolor i hela Sverige. Där gick han mellan 1957-1961. Under tiden byggdes Birgittaskolan och där gick han mellan 1961 och 1965.
Det var först vid skolmästerskapen eller vid fortsättningsskolorna som eleverna från Stureskolan träffade sina gamla klasskamrater igen från de tidigare skolorna. Då kunde de berätta var de tagit vägen. När han gick på Stureskolan åkte han hem varje lördag och hans föräldrar fick bekosta resorna.
”På den tiden gick man faktiskt i skolan på lördagarna”, berättar han. Det fanns tåg mellan Örebro och Norrköping så det var smidigt för honom att ta sig hem.
När Lars Wallin var 15 år började han på Blockhusudden som var en teoretisk linje för döva och hörselskadade i Stockholm. När han fyllde 17 år var han med i ett pilotprojekt och började på gymnasiet i Örebro. Då gick han teknisk linje på Rudbecksskolan. Lärarna kunde inte teckenspråk så det var mycket avläsning som gällde, och de som hade hörselrester hade fördelar som att kunna uppfatta mer tal än vad deras jämnåriga döva gjorde. De använde dock teckenspråk när de kommunicerade med varandra.
”Det hände att man inte förstod vad klasskamraterna sa till lärarna för man kunde inte avläsa dem”, berättar han. Men han upplever ändå att han klarat skoltiden hyfsat bra genom avläsning. Det gäller att man skulle göra det bästa av situationen, livet är som det är och man får gilla läget att man är döv, säger han.
Lars Wallin är en person som inte ger upp i första taget. Han upplever ibland att unga döva i dag ger upp för lätt. Till exempel vill de inte påbörja eller fortsätta läsa en utbildning när en teckenspråkstolk under en viss period inte kan vara närvarande. Då ska man inte ge upp tycker han, för det finns andra temporära lösningar, som till exempel skrivhjälp eller skrivtolk.
Lars Wallin är gift med Gunilla Vestin Wallin, en känd dövprofil som nu är en pensionerad skådespelare. I slutet av 70-talet tittade Lars Wallin på premiären ”I väntan på Godot” där Gunilla medverkade. Efter pjäsen blev de tillsammans med Brita Bergman och några andra bjudna hem till Inger Ahlgren, docent i teckenspråk (i dag avliden). Då blev han erbjuden att vara med i ett projekt på institutionen för lingvistik. Detta tackade han ja till och blev forskarassistent. Efter det blev han fast och började arbeta och plugga. År 1994 var han klar med sin avhandling, ”Polysyntetiska tecken i svenska teckenspråket” och blev universitetslektor.
”Det var nog slumpen eller ödet att jag hamnade här. I början förstod jag inte att jag faktiskt hade ett inre intresse för språk och forskning”, berättar han.
Nu har Lars Wallin jobbat på institutionen i 37 år och han har alltid trivts mycket bra. ”Jag har alltid sett fram emot att komma hit. Kollegorna är trevliga och dessutom har jag kunnat få forska på mitt eget språk. Det har aldrig varit tråkigt”, berättar han.
Det svåraste med jobbet upplever han att man jämt och ständigt fick läsa mycket och mycket är på engelska. Dessutom måste man hålla sig uppdaterad när det kommer ny forskning. Man måste alltid hänga med. Men han har fått mycket hjälp och utbyte med sina forskarkollegor.
Nu i sommar blir Lars Wallin pensionär och får mer tid med Gunilla, som redan varit pensionär i tre år.
”Jag har inga fasta planer vad vill göra, jag vill låta pensionärtiden smälta in. Jag tror det blir mycket vandringar och resor. Vi vill passa på att göra det så länge vi är friska. Dessutom är många av våra vänner redan pensionärer så vi ska umgås mycket med dem”, avslutar han.
