Texten är skriven av Niclas Martinsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 1, årgång 2010.
Dövas kvinnoförening i Stockholm. FOTO: NICLAS MARTINSSON
Gunnel Rooth har släppt en bok om Dövas Kvinnoförening i Stockholm. Den bjuder inte på kafferepsskvaller, utan är helt och hållet faktabaserad och innehåller en unik dokumentation om åren 1885-1996.
År 1996 blev som ett slags uppvaknande för Dövas Kvinnoförening i Stockholm. Snart skulle sällskapets 100-årsjubileumsfest äga rum. Men någon ordentlig resumé fanns inte. Gunnel Rooth skrev där- för på kort tid ett historiehäfte som skulle delas ut till deltagarna.
”– När jag tog del av gamla dokument, tänkte jag för mig själv ”Fantastiskt! Det här måste absolut komma fram”, säger Gunnel.”
Hon fann bland annat att fattiga kvinnor fick semesterbidrag och att de med dålig tandhälsa fick sina tänder lagade gratis. Mycket mer fanns att berätta. Hon frågade föreningens styrelse om hon fick författa en bok. De gav henne grönt ljus.
Tog tio år
Det lilla häftet blev sedan till den 101 sidor tjocka historieskriften ”Döva kvinnors” historia. Researchen och skrivandet tog tio år eftersom hon alltid hade andra jobb vid sidan. Ett av dem var teckenspråkstolkning, något hon fortfarande sysslar med.
”Egentligen har jag lovat mig själv att sluta tolka, men några tolkbrukare vill helst ha mig som tolk. Jag har svårt att tacka nej till dem, säger Gunnel”, idag 77 år gammal.
Under arbetet med boken läste hon föreningens samtliga protokoll och intervjuade döva kvinnor i olika åldrar. Många av arkivhandlingarna var prydligt handskrivna. Gunnel hade inga större svårigheter att uttyda de flesta av dem. Hon tittade även i sin döva mors låda med fotografier, tidningsurklipp och broschyrer, helt osorterade.
”Många minnen poppade upp i huvudet”, säger Gunnel.
Båda hennes föräldrar var döva. Hennes tidigaste minne av föreningen var när hon, sex år gammal, och hennes storasyster, också före detta teckenspråkstolk, följde med sin mamma till en tillställning där alla damerna var uppklädda och hade blommor i huvudet. Vid det tillfället hade de bjudit in två döva hårdsminkade eleganta herrar med höga hattar. ”– Jag drack saft och hade roligt. Vad de pratade om, minns jag inte exakt. De talade dock gärna exempelvis om vad de sydde till föreningens basar.”.
Anteckningar från 1885
Låt oss gå bakåt i tiden. De äldsta anteckningar som Gunnel kunde finna, var från 1885. Då fanns en kvinnoförening som låg under Döfstumsföreningen i Stockholm. Döva Maria Forsell (1856-1938) ville tillsammans med sin goda vän, hörande dövlärarinna Emma Anstrin (1845-1922), grunda en fristående förening för döva kvinnor. De såg att många kvinnor behövde hjälp och stöd. Få hade jobb.
1896 bildades dagens Dövas kvinnoförening i Stockholm. I boken finns föreningens första kassaredovisning. En röd tråd i föreningens historia var välskött ekonomi, noggrann bokföring och lyckade aktie- och fondplaceringar. Maria var kassör i hela 40 år. Även hörande var välkomna att sitta i styrelsen.
På frågan om Sveriges Dövas Riksförbund har förlorat på att utesluta hörande styrelserepresentanter*, svarar Gunnel, som varit kassör i kvinnoföreningen i tolv år:
”Jag har inga synpunkter på det. För varje förening eller förbund måste avgöra själva hur de vill att styrelsen ska se ut. I kvinnoföreningens styrelse har majoriteten alltid varit döva och de hörande som har suttit med har självklart gjort det på dövas villkor. En fördel är att hörande kan bidra med andra synvinklar.”
Manlig omsorg
Bokens titel är ”Döva kvinnors historia” men handlar trots detta inte om kvinnors ställning i samhället i allmänhet. Gunnel upplever dock att döva män visar stor omsorg om kvinnor och barn, kanske mer än hörande män. De tog med sina ungar till dövföreningen medan deras fruar lagade mat hemma.
Själv har Gunnel ett fotografi från Dövas hus som visar hur hennes pappa höll i henne när hon bara var nio månader gammal.
”Jag tror inte att hörande barn till hörande föräldrar har upplevt samma harmoni som barn till döva föräldrar, och det är tack vare ögonkontakten”, säger Gunnel.
Drottningen har läst den
Boken är kronologisk, lättläst och bildrik. Läsaren får bland annat ta del av föreningens många aktiviteter, resor och studiebesök, till exempel besök i Dagens Nyheters provkök och resa till Tallinn. Gunnels tanke med boken är att folk som läser den ska tänka: Vilken förening! Döva kvinnor har lyckats skapa en förening som är stark än i dag. Reaktionerna på boken har varit goda. Drottningen hör till läsarskaran. Bibliotek har beställt några ex.
”Boken ska inte vara som ett kafferep där kvinnor sitter och skvallrar utan vara faktabaserad”, säger Gunnel, som har en ny bok på gång.
Den handlar om hennes liv. Redan som sexåring fick hon tolka på polisstationen. Det, och mycket annat, vill hon skildra.
”Eftersom jag är 77, har jag bråttom med mina memoarer. Men min dotter sa ’Nä, du kommer att bli en gammal kärring och fylla 100’, säger Gunnel och ler.
Söker gemenskap
Gunnel besöker numera sällan föreningen. Minst två anledningar finns: dels bokskrivandet, dels att många av hennes döva vänner har åldrats och inte orkar komma till föreningen lika ofta som tidigare.
Varför behövs en kvinnoförening, egentligen?
”Många vill ta del av gemenskapen och kvinnokulturen här i Sverige och utlandet. Kvinnor och män är olika. Kvinnor skäms till exempel inte om de går en kurs i hur man lagar en bilmotor. Vidare har föreningen jour för misshandlade kvinnor”, säger Gunnel.
Ger inspiration
Rita Ingvarsson är ordförande i kvinnoföreningen. Idag har den 381 medlemmar. Den äldsta är född 1914, och den yngsta 1983. Annars är de flesta är i 30-80-årsåldern.
”Det är trevligt att en medlem har skrivit om föreningen. Även om ti- teln säger att det handlar om döva kvinnor så handlar det egentligen om Dövas Kvinnoförening i Stockholm. Jag tror att boken kan ge inspiration till andra att skriva mer om de personer som verkat för föreningen”, säger Rita Ingvarsson.
Namn: Gunnel Rooth
Ålder: 77
Familj: en son, två döttrar
Yrkesbakgrund: Teckenspråkslärare på Manillaskolan och Lärarhögskolan i Stockholm, frilanstolk sedan 1966, teckenspråkstolk för samtliga döva och hörselskadade anställda inom Skatteverket i Stockholm, ansvarig för all service till utomstående döva, dövblinda och hörselskadade som Skatteverket erbjöd sina tjänster till, med mera.
Gör helst: stickar och läser.
Läser helst: allt om historia och samhälls- och kulturfrågor.
Ser helst på TV: nyheter, samhällsdebatter, natur- och reseprogram.
Favorittecken: ängel.
Om att vara tolk: Det har berikat mitt liv otroligt mycket. Jag har fått lära känna många olika människor. (Gunnel var bland annat den första teckenspråkstolken som tolkade TV-sända partiledardebatter och valvakor.)
