Texten är skriven av Tomas Lagergren och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 6, årgång 2011.
Det har funnits många medarbetare som betytt mycket för Dövas Tidning, både döva och hörande. Några exempel i modern tid är: Beata Lundström, Lennart Tjärnström, Birgitta Leufstadius. Men det finns de som betytt lite extra för tidningen. De som gett DT:s unika prägel som syns än idag. Gunnar Fondelius är en av dem – och han gick mot strömmen.
Gunnar Fondelius var den som började ta in dövas nyheter i första hand i DT. Döva kunde läsa vanliga nyheter i vanliga tidningar, resonerade han. Han gick i bräschen som redaktör för tidningen. För dövas sak – han kritiserade bland annat barnagan i dövskolorna, något som inte sågs med blida ögon av skolornas rektorer.
Gunnar föddes i Borås 1872 och gick på Manillaskolan i tre år. Han hade läshuvud och hade lätt för att lära sig läsa och läste högt för sina klasskamrater. Efter Manilla hjälpte han sin pappa som var stadsfiskal i Borås med skrivelser. Han blev insatt i hur samhället fungerade vilket han senare drog nytta av i sitt jobb som redaktör. Han utbildade sig till typograf och jobbade på flera olika ställen innan han hamnade i Stockholm.
Som redaktör ville han ta in dövas nyheter. Annan läsning kunde döva läsa i vanliga tidningar, ansåg han. Och han gjorde tidningen till en tidning som speglade tidsandan och som var aktuell. Han reste runt och föreläste och var aktiv inom föreningslivet också.
FOTO: STOCKLHOLMS DÖVAS FÖRENINGS ARKIV PÅ STOCKHOLMS STADSARKIV.
Han var inte bara tuff och orädd, han var före sin tid också. Redan på 1910-talet skrev han om teckenspråkets grammatik och regler men tiden var inte mogen för att följas upp. Han kritiserade också öppet dövskolornas barnaga. Under invigningen av Stockholms dövas förenings lokal på Katarina Bangata var stämningen kylig då Fondelius hade skrivit om barnagan på skolan. Personalen på Manillaskolan var inbjudna och rektorn Jungner kom fram till Fondelius och sa att det var farligt att skriva om sånt i tidningen. Fondelius svarade: ”Jag är inte här som redaktör, utan som värd för gästerna”.
Då tog samtalet slut och rektorn fick snällt rätta sig i ledet, något som knappt hände på den tiden. Sådan var Gunnar Fondelius – orädd, kunnig och med en stark vilja att förbättra dövas situation. Han dog 1947, 77 år gammal.
