Texten är skriven av Tomas Lagergren och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 1, årgång 2013.
Dövskolan berör och upprör. Dövskolan är en institution i Dövsverige. Den har länge varit en stor del av dövas liv. För många har den fungerat som ett andra hem, med både goda och onda minnen Först var det få förunnat att gå i en dövskola, för att senare övergå i en självklar del i en dövs liv. Idag är den något man väljer, att gå eller inte gå där, det är frågan. Vi gör en resa i dövskolans historia och möter även framtidens dövskola.
Sverige hade som mest 20 dövskolor
Nu händer det mycket i landets dövskolor. Manillaskolan ska flytta från Djurgården efter att ha funnits där i över 200 år till Kungsholmen i centrala Stockholm. Östervångsskolan i Lund ska förmodligen flytta ihop med Tunaskolan 2015. Men det är inte första gången det händer saker. Under dövundervisningens drygt 200-åriga historia har det flyttats runt en hel del.
Dövskolorna har funnits (med dagens ögon sett) i oväntade orter som Gumpetan utanför Stora Kil i Värmland (1874-97, innan skolan flyttade till Karlstad där den lades ned 1902)*. Totalt har det funnits 25 dövskolor i Sverige genom åren (se kartan intill).
Början av 1800-talet blev ett slags upplysningstid för döva. Då fick döva möjlighet till den utbildning man aldrig fått tidigare. Flera försök till att starta dövundervisning skedde och ett av dem blev framgångsrikt: Manillaskolan som grundades av Pär Aron Borg 1809 är fortfarande en aktiv skola ända in i våra dagar. Det var den första statsunderstödda skolan i Sverige. Och Borg anammade den ”franska metoden” i sin undervisning, det vill säga använda tecken i undervisningen.
Till en början var Manilla beläget inne i Stockholm, innan man flyttade ut på Djurgården 1812. I femtio år var skolan den enda i landet, och eleverna kom inte bara från Stockholmsområdet utan också från hela landet. Först på 1850-talet dök nya dövskolor upp, flera av dem var privatskolor.
Tysta skolan
Tysta skolan hade ett tag tre skolor, i Sofielund, Stockholm och Göteborg. Det var kanske det första försöket mot en samlad skolorganisation. Men det skulle dröja många år innan dövskolorna skulle samsas under samma organisation. 1887 fanns det hela 20 skolor i landet samtidigt, ett par av dem var skolor för överåriga elever, som Bollnäs och Skara. De avvecklades när dövundervisningen blev etablerad under 1900-talet efter att riksdagen beslutade 1889 om lagen om obligatorisk undervisningsplikt för döva barn.
Året efter det delades skolorna in i sju upptagningsområden: Härnösand, Gävle, Stockholm, Örebro, Vänersborg, Växjö, Lund. Staten fick skyldighet att inspektera verksamheten, då politikerna ville ha en enhetlig utbildning för döva, då det fanns en del olika mindre skolor, både privata och landstingstyrda. I riksdagen framfördes det åsikter om en fastare organisation som var lättare att överblicka. Dessutom var det långt ifrån alla (även hörande) barn som kunde gå i skolan då, runt 1880. Det var ofta barn i fattiga familjer som inte kunde gå i skolan.
Nu var föräldrarna till barnen skyldiga att betala en årlig avgift till skolorna, för att bidra till deras barns kost och uppehälle. Om föräldrarna var fattiga kunde de få hjälp av fattigvårdsstyrelsen i hemorten. När de sju upptagningsområdena bildades sågs lokalerna över. Fyra skolor fick bygga ut, Växjö, Vänersborg, Gävle och Härnösand.
Förstatligande
1938 förstatligades dövskolorna efter en rad utredningar. Då bantades upptagningsområdena ned. Dövskolorna i Gävle och Växjö lades ned. Idag är Gävles gamla skolbyggnad omdiskuterad i Gävle. Den är än idag en skola och ska i framtiden inhysa Gävles nya högstadium där fyra skolor läggs ned och eleverna flyttas till Vallbacksskolan som skolan heter idag. Och skolan ska hysa 750 elever.
I förstatligandet 1938 blev Örebro skola för dem som var ”oegentligt döva” som man sa om hörselskadade eller barn som hade hörselrester kvar, något som förblev fram till 60-talet. Vid den tiden var den ”tyska metoden” (talundervisning) populär bland pedagogerna. Den hade spridits runtom i världen sedan dövlärarkonferensen i Milano 1880 och var nu etablerad i Sverige och man ansåg att dövskolans viktigaste uppdrag var att lära döva barn tala för att underlätta deras integration i det hörande samhället.
Först på 80-talet erkände riksdagen teckenspråket. Det kan kännas märkligt idag när man tittar på hur Örebro utvecklats till våra dagar: till ett slags utbildningscentra för döva med förskola, grundskola och riksgymnasiet för döva och möjligheter till att studera högre studier på universitetet i staden. Idag erbjuder dövskolan en tvåspråkig utbildning, på teckenspråk och svenska.
1998 lade utredningen ”Funkis” (Utredningen om Funktionshindrade elever i skolan) ett förslag om att alla dövskolor skulle tas över av kommunerna. Brukarorganisationerna slog bakut och dövskolan förblev statlig genom Specialskolemyndigheten som grundades 2000 och sedan bytte namn till Specialpedagogiska skolmyndigheten. Idag är utmaningarna nya – tekniken har gått framåt och över 90 % av alla döva barn som föds idag CI-opereras* och föräldrarna till dessa barn väljer i allt större utsträckning hellre en integrerad skolgång närmare hemmet än dövskolan som kanske ligger tiotalet mil bort.
I nästa sida kan du läsa om Manillaskolan – landets första och största dövskola – hur de möter de nya utmaningarna och för dövskolan in i framtiden.
