Texten är skriven av Tomas Lagergren och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 1, 2, 3, årgång 2016.
I Lund den 6 juni 1891 skrevs en bit dövhistoria. Då kom det allra första numret av Dövas Tidning ut. Då hette tidningen ”Tidning för Döfstumma”. Grundare var typografen Fredrik Schreiber. Tidningens förläggare hette Ola Zommarin som till vardags jobbade som skräddare. Båda var döva. En tidning av döva, för döva. Den tanken har genomsyrat tidningen under alla år. Detta är vi stolta över på DT.
Den 6 juni i år fyller alltså tidningen 125 år. En aktningsvärd ålder som ska firas under hela året. Vi kommer att ta upp litet smått och gott från tidningens historia, i varje nummer året ut.
Grundaren Fredrik Schreiber
Fredrik Schreiber (1869- 1912) föddes i Lund som Fredrik August Svensson, son till Else Larsdotter. Han var en så kallad oäkting, född utanför äktenskapet. Pappan var okänd, men hette möjligen Svensson i efternamn. Varför han senare tog namnet Schreiber vet man inte. Han dog ung, 1912, vid 43 års ålder på grund av hjärtfel. Han efterlämnade ingen familj. Han var ogift hela livet. Schreiber var en så kallad. ”oegentlig döv”, man skulle kalla honom hörselskadad idag. Han gick på dövskolan Östervångsskolan i Lund mellan åren 1878-1883. Han arbetade senare som typograf på Berlingska boktryckeriet.
Som god vän med läraren Gerhard Titze var Fredrik Schreiber ofta på besök hos honom. Titze visade Schreiber det senaste i litteraturväg från utlandet. Bland dem fanns ett antal dövtidningar. I början lade han ingen större vikt vid dem. Men när det kring årsskiftet 1890-1891 kom en dansk och senare en norsk dövtidning, blev Schreiber alltmer intresserad och frågade Titze om inte de skulle kunna ha en sådan här i Sverige också.
Eld i baken
Titze tände på idén men förslog att de skulle vänta och se hur grannländernas tidningar bar sig och berättade att herrarna i Stockholm, Albert och Harald Berg dryftat om samma sak tidigare. Sedan förflyttades Titze från Lund till Karlskrona och då upphörde den täta kontakten mellan dessa herrar.
I stället var det ett slumpartat möte med två journalister från Lund som fick honom att bestämma sig för att dra i gång tidningen: han stötte på dessa två herrar vid ett restaurangbesök och de började prata om tidningar. Schreiber nämnde detta med dövtidningar och att det saknades en sådan i Sverige och att man kanske skulle starta en.
Dagen efter fick han se en notis i en av stadens tidningar som säkert fick honom att sätta morgonkaffet i halsen:
”En tidning för dövstumma föreberedes av en på Berlingska boktryckeriet härstädes arbetande, ovanligt rikt begåvad dövstum typograf.”
Eld i baken, alltså. Men han kunde inte lösa frågan om hur han skulle finansiera tidningens utgivning. Senare träffade han på Hellström som sa att om Schreiber inte startade tidningen skulle han skriva att tidningen var ”dödfödd”. Ytterligare eld i baken, för Schreiber. Han förberedde utgivningen. Då erbjöd sig, en god vän till honom, Ola Zommarin, att bli förläggare till och börja med, trots att han bara ägde ett par hundra kronor. De tryckte tidningen i 1000 exemplar och det första numret gavs ut den 6 juni 1891.
Första numret
Det allra första numret bjöd på en salig blandning: en lång text om betydelsen av teckenspråket för den döve, som lades upp som följetong och fortsatte i andra numret. Sedan ägnades lite utrymme åt diskussionen om huruvida ett ägg ska kokas på rätt sätt, hur man skall fria (man ska inte vara för het på gröten), om en ”ätkonstnär” som enligt uppgift hade en kost av ”glas, kol, koks, aska, sågspån lerpipor och gamla skor”(!).
Sedan en handfull annonser, bland annat ”Maria Lindelöfs Cigarr och tobakshandel, Bantorget i Lund. Rekommenderas”. Sedan en kontaktannons där en man sökte en ”döfstum dam, icke över 25 år”. Bild önskades och skulle sändas tillbaka om tycke inte uppstod. ”Tystlåtenhet utlofvades”. Vi kanske kan konstatera att människan inte förändrats nämnvärt under 125 år.
Första numret trycktes i Lund om 1000 ex. Tidpunkten av utgivningen var ingen slump: veckan därpå (12-14 juni) var det möte och allmän nattvardsgång i Stockholm. 400 döva från hela landet kom. Schreiber delade ut tidningen och lät dem meddela vidare att möjlighet att fortsatt prenumera på tidningen fanns – till ett pris på 1,25 kr året ut. Ett smart PR-trick som gjorde att tidningen snabbt blev känd i hela Sverige.
Sammanträde
Den 14 juni var det sammanträde med närvarande ledamöter i Dövstumsföreningen i Stockholm. Harald Berg, själv typograf till yrket, berättade om att Dövsverige till slut fått ett nytt ”språkrör”, Tidning för Döfstumma, något andra länder redan fått innan och visade upp tidningar från Tyskland, Österrike, England, Frankrike, Amerika och Norge.
I dagarna hade Tidning för Döfstumma utkommit. Han fruktade att tidningen skulle få slåss för sin existens så han föreslog att föreningen skulle ge tidningen ett stöd på 150, max 200 kr årligen, under tre år, tills tidningen kunde bära sig. Villkoren var att föreningen skulle ta över kontrollen över tidningen och utgivningen ske från Stockholm. Föreningen beslöt enhälligt att stödja Harald Bergs förslag.
Endast ”fullsinnade”
Och det beslöts också att en redaktionskommitté på tre personer skulle tillsättas, varav en skulle vara ”fullsinnad” (hörande). Fem kandidater föreslogs: Harald Berg själv, Carl Ström även han typograf, revisor A. K:son Bergman som var ”fullsinnad”, alla från Stockholm, dövläraren Gerhard Titze från Karlskrona och tidningens grundare Fredrik Schreiber från Lund föreslogs också.
I en rockad valdes endast stockholmare: Harald Berg, A. K:son Bergman och så typografen Carl Ström, ”denne så länge hr. Schreiber ej är i Stockholm bosatt” skrev man. Sagt och gjort: 1892 trycktes tidningen av Gernandts Boktryckeri AB i Stockholm och ansvarig utgivare var Harald Berg. Tolv nummer utkom det året, mot sex nummer året innan. Mer om tidningens 125 år i nästa nummer – som är ett specialnummer – då fyller DT 125 år på riktigt; tidningen utkommer nämligen från och med den 2 juni – nära födelsedagen den 6 juni.
