Texten är skriven av Niclas Martinsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 8, årgång 2010.
FOTO: NICLAS MARTINSSON
Beata Lundström, som gillar att tar sig ett dopp, fick simma motströms i början av sjuttiotalet. Som informationssekreterare och journalist på Sveriges Dövas Riksförbund fick hon förklara för en okunnig omgivning vad dövhet och teckenspråk var. Så småningom blev hon en av dem som lyckades ro hem seger efter seger. För detta, och för sina böcker, har hon belönats med en Kruth-medalj.
Flätorna är kanske det som varit Beata Lundströms främsta kännetecken. Därför har hon ett persontecken som skvallrar om vilken frisyr hon bar i många år. Nu har hon kapat hårlängden. Hon sörjde inte när hårstråna föll på golvet kring frisörstolen.
”Det var skönt! Nu är det enklare att simma”, säger Beata, som uppskattar att vara i vattnet varje dag på sommaren, och två gånger i veckan i inomhusbassängen under de kallare månaderna. Redan som liten var Beata motvilligt långhårig. Hennes föräldrar ansåg att hon skulle se ordentlig ut om hon hade flätor. Hon fick inte klippa sig förrän hon konfirmerade sig.
”Det kändes tomt när jag inte längre hade långt hår. Därför började jag spara igen.”
På en gård, kallad Äle gård i Skaraborgs län, hade hon en döv granne. Hon fick lära sig enstaka tecken av honom. När han för första gången kom hem från dövskolan i Vänersborg, grät han. Anledningen var att hans familj och grannar inte kunde tecken- språket som han lärt sig av sina skolkompisar. Pojkens mamma frågade dövskolan hur hon kunde lära sig teckenspråk, men fick ingen hjälp.
”Dövskolorna var ju orala på den tiden. All undervisning skedde med tal. Det var på fritiden han lärde sig teckenspråk av sina äldre kamrater”, säger Beata.
Så småningom fick pojkens mor och lillebror hjälp av en teckenordbok som Frälsningsarmén gav ut. Brodern blev sedan teckenspråkstolk. Andra gången Beata Lundström kom i kontakt med döva var det med Lars Kruth, Sveriges Dövas Riksförbunds (SDR) legendariske ordförande, och hans kollegor. Då arbetade hon på HCK, dagens Handikappförbunden. Hon visade intresse för döva och att hon kunde lite teckenspråk.
”På den tiden var det ovanligt med teckenspråkskunniga hörande, som inte hade döva släktingar.”
1971 började Beata jobba på SDR:s nyöppnade Stockholmskontor nära Medborgarplatsen. Hon fick verka i uppförsbacke. Okunskapen om döva och teckenspråk var stor i samhället. De flesta hade aldrig träffat någon döv person. Beata fick syssla med upplysning. Hennes första broschyr hette ”Döva barn blir vuxna döva”.
”Broschyren ville att dövskolan skulle förbereda sina elever bättre för vuxenlivet.”
Så småningom lossnade det. En del hörande föräldrar till döva barn visade intresse för att lära sig teckenspråk. SDR krävde alltid att undervisningen i dövskolan skulle vara på teckenspråk. Några förskollärare använde visuell kommunikation. Förbudet mot teckenspråk luckrades upp sakta men säkert. Telefonen på Beatas skrivbord ringde allt oftare. Allmänheten ställde frågor om döva och teckenspråk. Kampen för dövas rättigheter var dock fortsatt stor. ”Det var många demonstrationer och uppvaktningar.”
Beata såg bland annat till att en grupp döva utbildades till hemsamariter så att döva äldre kunde prata med teckenspråkskunnig personal i sin privata sfär. Först satte sig hörande beslutsfattare på tvären. De menade att dövhet var ett hinder. Då fanns ingen vårdutbildning för döva. Beata och hennes kollegor på SDR slogs också för att Rita Andersson (i dag Ingvarsson) skulle få bli Sveriges första döva förskolelärare.
Skolöverläkaren avslog hennes ansökan och ansåg att hon skulle utgöra en säkerhetsrisk. Han menade att om Rita var vänd åt annat håll skulle hon inte märka om barnen hoppade ut fönstret. SDR överklagade till regeringen. Till sist fick Rita rätt.
På frågan om Beata brukar tänka i stil med ”Dessa segrar vanns tack vare mig”, svarar hon nej. Hon säger dock att Rita-fallet är bland det roligaste hon varit med om. Beata var även redaktör för organisationstidningen SDR-Kontakt, numera Dövas Tidning. 1980 slutade hon på SDR.
”Jag ville göra något annat, så jag började frilansa.”
Ett jobb hon minns är att hon skulle skriva en rapport till Hjälpmedelsinstitutet (HI) om vilka hjälpmedel dövblinda hade nytta av och hur deras behov såg ut. Då följde hon sju dövblinda, var och en i en vecka. Hon undrade vad hon egentligen höll på med när hon satt och antecknade medan de lagade mat. HI fick bland annat reda på att dövblinda ville veta vem som ringde på dörrklockan. Då utvecklades en apparat. Personen som stod utanför dörren kunde skriva något, som i sin tur visades på en anpassad skärm.
Sommaren 2009 belönades hon med en Kruth-medalj. Motiveringen var hennes insatser för döva, teckenspråket och attitydförändringar. Ett exempel är att hon har skrivit fem böcker och varit redaktör för en bok om idrottsklubben Hephata. Två av titlarna lyder: ”Som en syskonkedja – döfstumföreningen 1818” (om Stockholms Dövas Förening), och ”Öppen dörr för döva” (om Sveriges första anställda teckenspråkstolk, Astrid Fredriksson). En annan handlar om SDR:s historia, fram till 75-årsjubileet 1997. Hennes verk är detaljrika och resultatet av ett gediget researcharbete. Hon har gått igenom mängder av protokoll och mycket annat.
Hur kunde du ha sådant tålamod?
”Det var skönt att kunna koncentrera sig på en sak i taget till skillnad från när jag var informationssekreterare och ofta inte kunde få allt gjort samma dag innan jag gick hem.”
Något nytt bokprojekt på gång?
”Nää, vad ska jag skriva om? Jag känner just nu inget behov av att skriva en ny bok.”
