Texten är skriven av Wolfgang F. Schmidt och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 33, årgång 26, år 2021.
För 80 år sedan, i början av andra världskriget, uppstod en av de svåraste och grymmaste situationerna för döva, särskilt i Tyskland. I dag är det inte möjligt att på en timme räkna upp alla möjliga metoder för förföljelse och utrotningsstrategier som de nazistiska härskarna använde på våra teckentalare/döva. Men det viktigaste sammanfattades parallellt via en power point-presentation på två språk, svenska och tyska, så att publiken kan förstå ganska bra.
Min presentation skulle egentligen inför en begriplig publik användas på internationellt teckenspråk för alla närvarande från Sverige, Norge och Finland. Det lyckades inte riktigt, eftersom de cirka 35 deltagarna knappast hade någon internationell erfarenhet. Därför blev det mycket värdefullt att Hauke Hagedorn, trots sin allvarliga sjukdom, kunde ställa upp som tolk för svenskt teckenspråk. Så tack vare hans stöd kunde jag presentera detta svåra ämne.
Således var det möjligt för deltagarna att ställa frågor om hur det då var med den grymma nazistiska verkligheten. Vissa ville inte tro på det, som situationen i Tyskland var mellan 1939 och 1945.
Nazistisk politik och dövas rättigheter
Redan med maktövertagandet 1933 började national-socialisterna (NS) genomföra krav på rashygien för att lösa den sociala frågan på sitt eget sätt. ”Lagen om förebyggande av ärftlig avkomma”, som antogs den 14 juli 1933, förklarade bland annat den döva personen som ”ärftlig sjukdom” och gav därmed fritt fram för sterilisering av döva.
Dövas situation i skolan
I synnerhet var skolor för döva i rampljuset av nazistisk politik. Man hade fastställt en ekonomisk börda med ärftligt sjuka döva elever. Ett exempel på uppsatser med den ensidiga ekonomiska inställningen är avhandlingen som lämnades 1943 på Friedrich-Alexander-Universität i Erlangen med titeln ”Betydelsen av tidig inspelning med dövstumma”:
Andelen ärftligt dövstumma i undervisning är alltför dyr. Om man beräknar 800 RMk per capita årligen, innebär detta 16 miljoner Reichsmark per år för de cirka 20.000 ärftligt dövstumma, varav 2,2 miljoner RMk måste spenderas på institutionsvård. I högre ålder blir många döva belastade med omsorg om de fattiga och äldreboenden. Miljoner spenderas improduktivt.
Detta är slutsatsen i en avhandling, som de nazistiska ledarna har fått positivt. Under inflytande av dessa så kallade nazistiskt-vetenskapliga verk började det nazistiska utbildningsministeriet, i samarbete med hälsomyndigheterna, utöva ett ökande tryck på skolor och dövlärare. De stod inför ett massivt tryck från de överlägsna ministerierna. Dessa nazistiska ledare hotade att dövskolorna bara kunde behålla sin ”rätt att existera” om de offentligt bekände sitt engagemang för ”nationalsocialisternas rashygienåtgärder”.
Motstånd från döva
Samvetsgranna lärare förlorade inflytande till följd av den påtvingade integrationen av deras professionella representation. Bland de partilojala pedagogerna utsågs Hermann Maeße (som överraskande var rektor för Hamburgs dövskola) till ”Reichsfachgruppenleiter” för döva. Han stödde starkt lagen om förebyggande av ärftligt sjuka.
En liten grupp motståndskraftiga döva kritiserade nazisternas utbildningspolitik. Oro och motstånd hade uppstått endast kort tid. Döva människor var helt överväldigade i denna situation för att försvara sig.
Då teckenspråket var för hörande ett främmande kommunikationsform och var därmed knappast kontrollerbart, gav nationalsocialisterna i uppdrag för dövlärare från början att utesluta en eventuell ”motståndspotential” bland döva. Situationen för döva har alltså försämrats dramatiskt.
Sterilisering av döva
Situationen för döva blev extremt dålig, efter att läkarna i 3:e riket kunde genomdriva steriliseringslagen. Enskilda läkare drog sig inte för att omotiverat klassificera döva personer som ”ärftligt sjuka” för att därmed inte försöka avbryta steriliseringen.
Läkare, lärare och nazistiska politiker har gjort situationen för döva så svår under andra världskriget att föreningar och förbund inte har någon chans att arbeta förnuftigt eller på något sätt försvara.
