Texten är skriven av Rita Ingvarsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 34, årgång 27, år 2023.
Min resa
Jag heter Rita Ingvarsson och kommer från Stockholm. När SDHS frågade om jag kunde föreläsa om hur jag lyckades bli Sveriges första förskollärare och om min utbildning tackade jag självklart ja. Jag tycker det är väldigt viktigt att det ska uppmärksammas hur synen på döva var förr och att vi döva också kan!
Uppväxt
Jag är född i Årsta, en förort i södra Stockholm och har döva föräldrar och en hörande bror. Under min uppväxt rådde det en stark teckenspråksmiljö och det gav mig en stark dövidentitet. Min pappa brukade ta med mig till föreningslivet där jag fick träffa många starka döva personer.
Min pappa var aktiv i Sveriges Dövas Idrottsförbund (SDI) och tack vare det utvecklades mitt intresse för vattensport och jag blev snart en driven simmerska och har tävlat bl.a. dövas världsspel i Jugoslavien och Malmö.
Utmaningar i skolan
När jag började i klass 1 på Manillaskolan visste jag inte vad som väntade mig. Jag upptäckte på en gång att flera av mina klasskamrater inte kunde teckenspråk och att de kom från familjer där kunskapen om döva och teckenspråk inte fanns. Jag tyckte det var så orättvist att de inte hade fått teckenspråk tidigt som jag fick.
Under min skoltid var teckenspråk förbjudet i undervisning och när man fick läxor med skriven svenska fick vi skriva av vad som stod på tavlan i skrivboken och lärde oss att memorera meningar utantill och tala. Vi förstod i själva verket vad meningarna betydde. Som tur var det hade jag mina föräldrar som jag alltid kunde fråga vad meningarna betydde på kvällarna hemma och nästa dag när jag kom till skolan berättade jag för mina klasskamrater innebörden i dessa. På så sätt fick jag agera lärare redan från 1:a klass.
Det fanns inga möjligheter för vidarestudier för döva inom det teoretiska området fram till år 1955 då en utbildning startades motsvarande dagens gymnasieskola på försök på Blockhusudden i Stockholm. Där tog döva realexamen. Jag började mina studier på Blockhusudden och samtidigt startade gymnasieskolan i Örebro dit jag flyttade efter 2 års studier på Blockhusudden.
Drömmen om att bli förskollärare
Jag har alltid tyckt om att arbeta med barn och har varit ledare i två somrar på barnkollo i Vejbystrand och scoutläger för döva ungdomar i Rånäs. Jag har sedan jag var ung drömt om att bli förskollärare. Efter mina gymnasiestudier i Örebro bestämde jag mig för att bli förskollärare.
För att komma in på seminariet krävdes det 16 veckors spädbarnspraktik och 16 veckors praktik på förskolan. Och det fullföljde jag på en spädbarnsavdelning för hörande barn på dagis i Årsta. Jag trivdes bra och personalen där hade bra attityd och senare praktiserade jag på förskolan för döva barn. Under tiden jag sökte in på förskoleseminariet blev jag kvar på förskolan eftersom de vill ha mig kvar.
De tyckte att det var viktigt att det skulle finnas en döv personal och att jag skulle vara en bra förebild för barnen och att de skulle kunna identifiera sig med en vuxen döv.
Alla som hade arbetat tillsammans med mig var överens om att jag passade mycket bra att arbeta med barn och det borde vara lätt för mig att komma in på förskollärarutbildning. Men detta till trots visade det sig att det inte var så enkelt att komma in och detta beror endast på att jag är döv!
Kampen för att komma in på utbildningen
Jag har ju bestämt att gå på den utbildningen! Jag ansökte hos Skolöverstyrelsen och fick reservplats vid första ansökan, och tänkte att det var precis som alla andra ansökningar. Vid andra ansökan var det likadant, men då hade Skolöverstyrelsens skolöverläkare också skrivit ett brev där de meddelade att endast normalhörande förskollärare skulle få jobba med döva barn och att jag kunde välja ett annat yrke med mindre pedagogisk inriktning, mer inriktat på fritidsverksamhet. De ansåg mig vara en ”säkerhetsrisk”. Jag kände mig riktigt diskriminerad och blev förbannad.
Om jag inte hade haft förmågan att bli riktigt arg hade jag förmodligen gett upp för länge sedan, men ilskan gjorde mig stark. Jag bestämde mig för att kämpa vidare, men samtidigt insåg jag att jag behövde stöd. Jag försökte överklaga till Skolöverstyrelsen (SÖ) två eller tre gånger, men alla svar jag fick var negativa. Till sist vände jag mig till SDR och informationssekreterare Beata Lundström.
Hon var lika förbannad som jag och det blev många och långa skrivelser till SÖ om mina försök att komma in på deras utbildning. Under tiden jobbade jag på Åsbackaskolan i Gnesta i ett och ett halvt år.
I skrivelserna nämnde Beata Lundström många fördelar om min lämplighet att arbeta med döva barn och även andra som hade arbetat med mig intygade att jag var kunnig och passade väldigt bra för jobbet. Men det hjälpte inte. Beata tog till slut kontakt med Bengt Olof Mattsson på socialdepartementet och SDR:s ordförande, Sven Mellqvist.
Sven talade med statsrådet Lena Hjelm-Wallén och till sist beslutade regeringen att upphäva SÖ:s beslut. Jag fick börja utbilda mig till förskollärare på prov. Efter ett år skulle rektorn utvärdera och bestämma om jag fick fortsätta.
Fick bevisa
Regeringen ansåg att min utbildningstid gav Skolöverstyrelsen viktig erfarenhet som kunde komma till nytta för framtida döva som ville gå igenom samma utbildning. Därför följde SÖ och Socialstyrelsen mig under min tid på seminariet för att se vilka åtgärder som behövdes för framtida döva studerande. Det stöd och hjälp jag fick för att komma in på utbildningen och att jag klarade mig bra på utbildningen bröt ner vallen, vilket bevisade att döva är lika lämpliga för att arbeta med barn. Detta öppnade vägen för framtida sökande till utbildningen!
Jag lyckades och känner mig tillfreds. Jag har brutit myndigheternas motstånd för all framtid! Det är viktigt att tro på sig själv! Jag visste att jag skulle klara min utbildning. Under mitt första år på seminariet var det tufft. Jag hade alltid gått i klasser med högst åtta elever. Omställningen blev stor när jag kom till seminariet i Uppsala med 30 elever i klassen, där gruppdiskussioner var ett vanligt inslag inför lektionerna. Det var jobbigt att vara ensam döv, men när jag lärde känna klassen vågade jag tala om vad jag tyckte.
Ingenting är omöjligt
När en termin hade gått insåg skolans rektor att jag klarade mig bra i undervisningen och därför beslutade han att jag skulle få fortsätta utbildningen, som var tvåårig. När jag fick veta det föll en stor sten från mina axlar. Jag visste då att framtida döva studenter skulle ha lättare att komma in på seminariet på naturlig väg. Samtidigt kände jag ett stort ansvar för att fullfölja min utbildning och underlätta för framtida döva studenter. Det var en stor press på mig, men jag visste att jag skulle lyckas, och det gjorde jag också!
När jag fick min förskollärarexamen jobbade jag som förskollärare och under tiden vidareutbildade jag mig till förstadielärare (specialförskollärare). Jag jobbade ute på fältet som hemvägledare och utbildade mig sedan ytterligare, till lågstadielärare och speciallärare.
Jag fick anställning på Manillaskolan där jag arbetade i flera år och senast jobbade jag på Lärvux (en skola för vuxna med funktionsvariationer) i 18 ½ år. På Lärvux var vi ca 30 lärare och hade 275 – 300 elever, och jag undervisade döva vuxna. Jag har alltid trivts bra på Lärvux.
Nu är jag pensionär på riktigt sedan snart ett år sedan efter att ha jobbat som lärare i 43 år.
Om jag ska försöka summera min spännande resa så vill jag säga att med envishet och stark vilja är att INGENTING ÄR OMÖJLIGT!
Var jag verkligen en säkerhetsrisk?!
