Texten är skriven av Niclas Martinsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 6, årgång 2009. Uppgifterna kommer från boken ”Jan Afzelius Djurgårdsteckningar” 2002. Margareta Cramér skrev där en presentation av honom och bildtexter.
Jan Afzelius var kanske mest känd för sina svartvita Stockholmsteckningar i Dagens Nyheter. Dövas Tidning har tagit reda på vem den döve konstnären egentligen var.
Detta genom att vandra runt i hans kvarter på Djurgården och prata med några av hans bekanta.
Nöjesfältet Gröna Lund ligger alldeles nära Jan Afzelius gamla bostad. Två sminkade clowner, dock utan peruker, springer in på en gård. Endast ett fåtal passerande människor bryr sig om dem. Bara ett par hundra meter bort syns en stor folkhop. På Östra Varvsgatan, som var Jan Afzelius adress, råder lugn. Doftande blommor finns lite varstans.
Där ligger hans gamla hemkvarter.
Tord Lindahl kliver ut från 1D-lägenheten efter att ha hälsat på sin mor. Han pekar på 1C-dörren. Det var där Jan bodde, säger han, som var granne med honom mellan 1966 och 1977. När Tord var tonåring, blev han porträtterad av Jan. Han upplevde honom som en speciell och egocentrisk man med stort hjärta. Även Tords mamma är konstnär. Hon är också en självcentrerad konstnärssjäl.
”De lägger mycket energi på det de gör och är svåra när de är mitt i kreativa processer”, säger Tord.
Genom det ena fönstret i sin gamla lya kunde Jan varje dag se de stora rödvita finlandsfärjorna som lade till vid Stadsgårdskajen. På den närliggande gatan, Breda gatan, springer en jycke glatt; ett djur som låg Jan varmt om hjärtat. Han placerade gärna sin grannes vita spetshund, sig själv och en hjärtformad symbol för fred och kärnkraftsmotstånd i sina verk.
”Jan blev på det sättet – att fälla in sig själv och hunden på sina olika bilder – känd och fick en eftersträvad egen markör”, säger Tomas Cramér, som tror att Jan tyckte om att stå i centrum.
Han och hans fru Margareta är bosatta på Djurgården. Margaretas far och mor kände Jans föräldrar och hans faster Märta, som också hon var konstnär. När paret Cramér själv fick en döv son, var det naturligt för dem att ha kontakt med familjen Afzelius. Jan gjorde akvarellporträtt på deras fem barn. Han kom ofta på besök och kollade om de hängde framme som de skulle.
Djurgården med sina många 1700- och 1800-tals- byggnader och stora gamla träd var ett område Jan mer än gärna tecknade. Han arbetade i tusch. Akvarell användes inte så mycket av honom. Han gjorde också Stockholms- och Sverigemotiv.
Påstridig och besvärlig
I 31 år levererade han bilder på huvudstaden och Djurgården till Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida. Ingemar Unge var redaktör för sidan till och från i sammanlagt elva år. Han minns att Jan kunde vara ganska besvärlig och påstridig när han kom in med sin teckning, en åt gången. En tid hade han besöksförbud på redaktionen. Jan kunde dyka upp och vilja prata om allt möjligt. Han hade svårt att inse att tidningens medarbetare också måste arbeta och trodde ofta att han blev diskriminerad. DN var senare av ekonomiska skäl tvungen att skära ner antalet teckningar till en i månaden, vilket Jan inte gillade.
”Arbetet på DN var tydligen oerhört väsentligt för honom. Mycket viktigare än vi förstod. Antagligen var han ganska ensam”, säger Ingemar Unge, som upplevde Jan som mycket intelligent och tror att han led mycket av sitt handikapp.
Ord för ord
Jan Afzelius växte upp på Djurgården. Hans far, som arbetade som hovrättsråd, var en upptagen man. Istället var det hans mor som tillbringade mycket tid med honom. Hon kommunicerade genom att bokstavera ord för ord. Även om det var ansträngande för både modern och sonen, ledde det enligt Margareta Cramér till att Jan lärde sig svenska bättre än de flesta döva. Han gick på Manillaskolan och fick övernatta där trots att föräldrahemmet bara var ett stenkast bort.
Sedan studerade han vid Anders Beckmans re- klamskola, Konstfack och Slöjdis (nuvarande Konstindustriskolan) i Göteborg. Efter utbildningen försörjde han sig på reklamuppdrag, bokomslag och bokillustrationer.
1954 for han till andra sidan Atlanten och började plugga konst och sociologi vid Gallaudet universitetet i Washington DC. En vän var där samtidigt, den kände svenskamerikanen Yerker Andersson. Han blev så småningom professor i sociologi. Till skillnad från Ingemar Unge hade han aldrig hört Jan beklaga att han var döv.
”Han accepterade sin dövhet. Det som var viktigast i hans liv, var konsten”, säger Yerker Andersson, som också gick på Manillaskolan tillsammans med Jan.
Gallaudet viktig tid
Yerker Andersson tror att Gallaudet hjälpte Jan att vidga sin syn på världen. Jan läste dikter och böcker om historiska händelser, naturlära, oljemålningar och teckningar. Något intresse för sport eller att delta i idrottstävlingar hade han inte. Han tecknade gärna. I hans alster var det mest ting som stod ”stilla”, som gamla hus och växter. I många av Jan Afzelius Djurgårdsteckningar kan betraktaren se att människorna, inklusive han själv, inte tycks vara på väg någonstans.
Under Gallaudet tiden kom Jan Afzelius, enligt Yerker Andersson, gärna oanmäld till folks hem och åt middag hos dem, något som inte alltid var populärt. Samma mönster uppvisade han när han bodde i Sverige. Han var ogift. Ändå undvek inte universitetets studenter honom. De beundrade hans konstnärliga talang.
Slitsamma år
Efter Gallaudet arbetade han på annonsbyråer i Chicago, Los Angeles, San Francisco och Washington DC. Det blev två slitsamma, illa betalda år, som Jan Afzelius själv skrev i tidningen Hobbynytt nr 1 1990. Han var tillbaka i Sverige 1962. Enligt Yerker Andersson passade hemlandet honom bättre. Jan fick äntligen en egen stil som blev framgångsrik och gick hem hos svenskarna. I utlandet var hans konst inte lika lyckad. Han frilansade som tecknare för Svenska Dagbladet. Sedan var tidningen tvungen att göra nedskärningar. Det fick honom att söka till Dagens Nyheter 1969 där han sedan hade en lång, trogen tjänst.
Sitt sista bidrag i DN gjorde han år 2000. Då hyllade han i sin teckning slottet Waldemarsudde på Djurgården, skapat av prins Eugen, som även han var konstnär. Jan Afzelius hade valspråket: ”Konsten är lång, livet är kort”.
”Jag betraktar Jan som en av de bästa tecknarna inte bara i Sveriges historia utan också i dövas historia i både Sverige och världen”, säger Yerker Andersson.
En stor man har gått ur tiden. Men det gör inte hans verk.
