Texten är skriven av Tomas Lagergren och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Tidning” nummer 8, årgång 2009.
De flesta dövföreningar har en eller flera eldsjälar. Erik Vik, 82, är en av dem.
Dövföreningen i Örebro som fyller 100 år i år har haft turen att ha honom som medlem. Som den hustomte han är, har han hållit dövföreningen i skick i många år.
Född 1927 i Hidingsta utanför Örebro, uppväxt i en bondefamilj och efter några års skolgång i Örebro flyttades Erik Vik till Vänersborg efter att staten ändrat riktlinjerna. De som hörde bäst skulle studera i Örebro, de mer stendöva i de andra skolorna. Han tyckte det var bättre i Vänersborg eftersom man tecknade och pratade där.
”I Örebro hade jag en lärare som hette Ada Westerlund och hon pratade bara och jag förstod ingenting.”
Erik blev kvar i Vänersborg till 1944, under andra världskriget. Han minns hur de tyska flygplanen flög över skolan. ”Alla var rädda men inte jag. Jag minns också att svenska plan tvingade ned tyska plan i Göteborg. Man läste mycket om kriget i tidningarna men det märktes inte så mycket i Vänersborg.”
Efter kriget blev Erik Vik kvar för att studera skrädderi. När han blev klar 1948 bar det av tillbaka till Örebro, till en början hos föräldrarna. Han började på Rapps konfektion och där träffade han sin blivande fru och de gifte sig strax därefter. Sedan blev det Örebro landstings tvätt fram till pensionen 1992.
Erik Vik blev medlem i dövföreningen i Örebro i samma veva som han flyttade från Vänersborg. Och han minns hur det var: ”Medlemskapet kostade två kronor!” ler han. ”Det var mest äldre där, idag är det mer jämnt fördelat över åldrarna.”
Dövföreningen i Örebro har flyttat flera gånger sedan dess och Erik Vik minns lokalen på Fabriksgatan 21.
”Vi hade fester, svensexor och maskerader… Och mycket annat också, som kortspel. Vi spelade mycket Chicago.”
Bridgesektionen i föreningen är stark. Erik Vik har varit med sen starten 1965. ”Det började med att en döv ville att vi skulle börja med bridge. Sen har det rullat på och sektionen är en av föreningens mest stabila med många aktiva”, berättar han.
Erik har inte varit aktiv i styrelsen, det är först på senare år han varit med i pensionärsföreningens styrelse. Han har istället varit aktiv på andra sätt. Hjälpt till med oerhört mycket. Ett kärt minne för Erik är Solvik, sommarstället som dövföreningen innehade mellan 1951-1979. Han var där ofta. Han och hans fru och deras två barn åkte tandemmoped dit på somrarna.
”Där har jag gjort bryggan. Jag tog bort 60 stubbar och lade ut dom och fyllde på med sand och på blev det en brygga. Bland annat.”
Han är lite besviken än idag för att stället såldes till förmån till Dövas Hus på Lagmansgatan.
”Det är nedlagt nu, till vilken nytta… 400.000 kronor i skulder och allt”, säger han och ser besviken ut.
Men anekdoter finns det gott om. Han minns en gång när Tore Pettersson, mångårig ordförande och en annan eldsjäl i föreningen ringde till Solvik. Det var något på Fabriksgatan. De åkte dit och möttes av en outhärdlig stank av korv i lokalen, en låda med korv hade stått i solen inne i skafferiet och exploderat. Korvar låg överallt, till och med i taket. Och i våningen under hade lite korvspad hunnit rinna ned… Det luktade hemskt, berättar Erik och skrattar åt minnet.
Ett annat minne har han också från Solvik och det var när han badade näck. Han gjorde det ofta efter jobbet. Han hade tagit några simtag ut… Men då hade en tjej kommit ut och la sig och solade på bryggan. Erik blev lite ställd och ville få bort tjejen men så kom två damer och vinkade till sig tjejen. Efter att de gått kunde Erik gå upp på bryggan och slita till sig kläderna.
”Som tur var”, ler han.
Om dagens lokaler på Ånstagatan som föreningen hyr av företaget Teckenbro säger han: ”Det är en bra lokal. Men ganska tyst om dagarna, det var mer fart på Lagsmansgatan om dagarna.”
Han om någon borde veta. Han själv är en stor bit av föreningens historia: Han har varit med i 61 år av föreningens hundraåriga historia. En imponerande bedrift.
Visste du att…
- … Dövföreningen i Örebro läns första ordförande var en kvinna. Dövlärarinnan Sofia Vingqvist (1871-1950) såg behovet av en dövförening och samlade ihop folk och den 5 december 1909 blev föreningen verklighet. Sofia själv utsågs till ordförande. Hon innehade posten fram till 1921.
- … Tore ”TP” Pettersson (1918-2000) varit ordförande i 25 år (1949-1975)? Han var för övrigt med i styrelsen i över fem- tio år och var föreningens eldsjäl i många år.
- … Dövföreningen hade som mest 744 medlemmar 1993? Idag är siffran nere på 422 stycken (2008).
- … Den första medlemskapsavgiften kosta- de 1 krona varav 50 öre var i inträdesavgift och 50 öre i årsavgift? Idag kostar det 200 kronor för den som är under 18 år och 300 kronor för den som är 18 år och äldre.
Källor:
- Boken Dövas förening i Örebro 100 år
