Dövsituationen i Norge under andra världskriget 1940 – 1945

Texten är skriven av Thorbjørn Johan Sander och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 33, årgång 26, år 2021.

---

Resumé av Thorbjørn Johan Sanders föreläsning i Uppsala 2019:

Jag var 12 år gammal och elev på dövskolan i Oslo (Skådalens skola) när den tyska invasionen kom som en stor överraskning den 10 april 1940. Vi skolbarn visste inte mycket om kriget i Europa. Vi visste lite om ”vinterkriget” i Finland, där många frivilliga soldater från Norge och Sverige var med i kampen mot Ryssland, men det kriget slutade i mars 1940, efter bara fyra månader.

Norge skulle vara neutralt, som under första världskriget. Ändå fanns det vissa förberedelser. Mörkläggning infördes. Alla fönster skulle vara mörklagda och alla utomhuslampor, inklusive billampor, måste ha blå glödlampor för eventuella fientliga flygplan på natten. Det fanns också övningar i flyglarm. Det blev genast svårt för oss döva. Personalen var mycket vänlig och hjälpsam.

Tyskland attackerade Norge på natten, utan förvarning. Den tyske diktatorn Adolf Hitler hade goda erfarenheter av ”blitzkrieg”, blixtkrig, och natten till den 9 april skedde samtidiga attacker mot alla de största norska städerna. Attacken mot Oslo försenades något, eftersom det tyska slagskeppet Blücher sänktes i Oslofjorden med över tusen soldater. Kungen och regeringen hann fly från Oslo, men Oslo försvarades inte, eftersom Hitler hotade att bomba staden.’

Ingen radio

Vi hade ingen radio, ingen telefon och dålig kontakt med hörande grannar. Typiskt: En döv man i Bergen gick till jobbet som vanligt. På vägen såg han soldater, men han trodde de var norska som var på repetition. Han kom till arbetsplatsen. Där var det mörkt. Chefen kom ut och sa: ”Du måste skynda hem till din fru. Det är krig. Tyskarna har tagit Bergen.” Så var det för döva på många ställen.

Jag, på dövskolan, förstod inte vad som hade hänt. Våra lärare kom inte, och det var en hel del missförstånd eftersom de hörande på skolan inte använde teckenspråk.

Det tyskvänliga partiet Nasjonal Samling (NS) styrde Norge, tillsammans med tyskarna. Högst upp fanns den tyske reichskommissaren Josef Terboven, som tog över kungliga slottet i Oslo. NS-ledaren major Vidkun Quisling blev statsminister med titeln ministerpresident. Hela regeringen bestod av NS-medlemmar, nazister.

Dövskola ockuperades

Det gick många rykten. Risken för bombning ledde till att människor flydde från storstäderna. I Oslo hade de döva en egen stor sportstuga, som blev full av döva, på samma sätt i Bergen och Trondheim där döva hade sina egna platser att fly till. Dövskolan i Trondheim låg mitt i staden, och alla elever skickades ut till landet. Dövskolan i Oslo låg utanför staden. Dövskolan i Holmestrand ockuperades av tyskarna och eleverna skickades hem.

Det var ofta flyglarm. Engelska flygplan kom ofta in över Oslo och andra städer, och då var alla tvungna att skynda sig till skyddsrum i ”trygga” källare. Men vi hörde inte flyglarm, så det var svårt för oss. Döva försökte få avtal med hörande grannar. Döva vågade inte låsa dörrarna. Trevliga grannar kunde komma och väcka dem, ofta mitt i natten, eftersom det var flyglarm.

Det fanns en hel del reklam för hörapparater, som snart såldes slut. Det fanns många inlägg/affischer med varningar på tyska. Det var svårt för döva att lära sig tyska, som blev ett andraspråk i Norge. Alla andra språk förbjöds. Skolorna skulle lära sig norska och tyska. Döva hade nog svårt att lära sig bara norska, men vi lärde oss några viktiga tyska ord, såsom ”Verboten” (förbjudet). Det var många saker som var förbjudna.

Alla norrmän var tvungna att ha pass, och det kontrollerades ofta. De som bodde nära gränsen måste också ha sitt gränsboendebevis. Jag var tvungen att ha det eftersom min hemort låg ”nära” gränsen till Sverige, ca 40 km. På passet stod det att jag fick resa endast mellan Kongsvinger och Lillestrøm. Om jag skulle resa längre, var jag tvungen att ansöka om resetillstånd. Skolan var tvungen att ansöka för mig varje gång jag skulle åka hem under ledighet. På tåget kom tysk polis och kontrollerade resetillstånd och gränsboendebevis.

Problem för döva att resa

Gränsboendebeviset skulle göra det svårt att fly till Sverige. Det blev problem för döva att resa till dövföreningar, och Norges Døvforbunds verksamhet blev förlamad. Det blev omöjligt att hålla styrelsemöten. Men dövförbundet nådde en överenskommelse med tyska myndigheter om att sätta stämpeln ”Taubstumm” på gränsboendebevisen. Många döva ville inte ha det! Då förhandlades det igen med tyskarna om att döva skulle gå med gult – men majoriteten av dövföreningarna sa nej, de döva ville inte gå med armband.

Det blev svårt med mat. Norge var starkt beroende av import. Norska handelsfartyg sänktes av tyska krigsfartyg. Först blev det brist på tobak och kaffe, senare blev det brist på allt. På dövskolan minns jag särskilt att vi fick ”svensk soppa” under de sista åren av ockupationen.

Tysk och norsk propaganda

Den tyska och norska propagandan var våldsam. Alla norska radioapparater konfiskerades, och alla tidningsredaktörer ersattes med nazister. Tidningarna var fulla av ”fake news” som skulle få oss att tro att ”Tyskland segrar på alla fronter.” Norge blev en del av Stortyskland. Ungdomarna uppmuntrades att bli NS-medlemmar och att ta värvning i krigstjänst tillsammans med tyskarna. Många blev hjärntvättade och trodde på propagandan. Också döva anmälde sig till NS, men inte många, och döva kunde inte bli soldater, lyckligtvis.

Farligt att vara döv

Men det var farligt att vara döv. Det var ständig jakt på personer som motarbetade tyskarna, och vi kunde ständigt se varningar om att alla som inte stannade när tyskarna ropade ”Halt, wer da?” skulle skjutas omedelbart. Men döva kunde inte höra, och döva ville inte gå med armband som visade att de var döva.

Så blev någon döv skjuten/dödad, och någon dog eftersom de inte hörde flyglarmet. En ung döv kvinna i Molde blev skjuten/dödad, liksom en ung döv kvinna i Vardø. Två unga döva kvinnor som reste till Oslo för att fira nyårsafton dödades på gatan av bomber eftersom de inte hörde flyglarmet. En döv man i Vestfold sköts/dödades när han inte reagerade på varningsrop.

Oskyldiga döva dömdes

Två döva män i Oslo dömdes till döden och avrättades efter påstådd våldtäkt under en krissituation. En lärare på yrkesskolan för döva torterades till döds. Två unga döva judar greps och skickades till koncentrationsläger i Tyskland, där de dog. (Många hörande norska judar räddade sina liv genom att fly till Sverige.)

Norska lagar anpassades till de tyska lagarna. Hitlers önskan om ”det perfekta samhället”, utan handikapade människor, ledde till utvidgad tillgång till sterilisering av ”funktionshindrade med oönskad ärftlighet.” Och utvidgad tillgång till abort när en eller båda föräldrar hade ”oönskad ärftlighet.” Dövhet var en oönskad ärftlighet.

I kommunerna inrättades särskilda kontor som skulle följa upp dessa bestämmelser i lagen. Om någon vägrade att låta sig steriliseras eller att göra abort, kunde polisen tillkallas, så att det genomfördes med tvång.

Kulspruta riktad mot mig

Jag konfirmerades i juni 1944 och var hemma sista året av ockupationen. Natten till den 6 april 1944 väcktes alla i huset av beväpnade tyskar med en norsk tolk. De stormade in, genomförde husundersökning och arresterade min far. Jag, som döv, väcktes sist, och plötsligt stod jag framför en tysk med en kulspruta riktad mot mig. Jag pekade på mina öron och skrek ”Taub – taub!” – Min far skickades till koncentrationslägret Grini utanför Oslo. Därifrån var det många som skickades vidare till Tyskland, men min far återvände lyckligtvis hem igen efter den tyska kapitulationen den 8 maj 1945, dagen efter min 17-årsdag.

Inga större straff för döva nazister

Efter kriget fick inga döva nazister större straff. De hade ”bara” varit medlemmar i Nasjonal Samling, alltså ”små-nazister”. De fick dock som straff genom att de uteslöts som medlemmar i dövföreningar och dövidrottslag upp till 10 år. En av dövlärarna i Trondheim hade varit en aktiv nazist och fick inte fortsätta som lärare. Två av dövprästerna som aktivt motarbetade tyskarna hade flytt till Sverige strax innan de skulle arresteras.

Och så var det slut på mörkläggningen, flyglarmet och rädslan. Dövorganisationen började fungera igen. Och vi firade och firade att kriget och ockupationen var slut efter fem långa år.