Texten är skriven av Elsa Brunemalm och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 34, årgång 27, år 2023.
När vi lyser strålkastarljuset på dövhistorien är det inte ofta döva kvinnor får synas. Här är därför döva kvinnor i Stockholms föreningsliv, under perioden 1865–1945, i fokus.
Stockholm år 1868
Vid startskottet för svenskt föreningsliv växte samtidigt folkrörelser fram där möjligheter för kvinnor i samhället fortfarande var begränsade. Sveriges första organiserade kvinnoförbund bildades först år 1884, hela 16 år efter den första dövföreningens bildande för att ta ett exempel. Döva kvinnor fick därmed en väldigt stor plats i dövföreningen i jämförelse. Bland annat skulle rösträtten för kvinnor dröja femtio år till efter grundandet av Döfstummeföreningen i Stockholm /SDF/ då nio av de 27 mötesdeltagare var döva kvinnor. De tre grundarna var, som många vet, män.
Inte alla var män
Föreningens bildande kunde äga rum tack vare donationer. Totalt samlades cirka 1500 riksdaler in, motsvarande en summa på 83 000 kr med dagens penningvärde. Det var två donatorer som skänkte mest, och en av dem var den döva Manillaeleven Lovisa Springer. Efter hennes mammas bortgång fick hon ärva en summa pengar och med pengarna hon tjänade in på sin flitiga sömnad lyckades hon spara till en stor summa pengar på den tiden. Lovisa Springer testamenterade alla sina pengar till de behövande, så vid hennes bortgång gick då pengarna, som då var totalt 339 riksdaler vilket motsvarar ca 19 000 kr idag, till dövföreningens grundkapital som efter några andra gåvor och ihopsparade räntor därför blev högt.
Kvotering
Tre år efter föreningens grundande, år 1871, gjordes ändringar i stadgarna och bland annat bestämdes styrelsens storlek till att omfatta en ordförande och tio ledamöter och “af hvilka 4 böra vara fruntimmer”. Som följd av dessa tillägg i stadgarna kvoterades fyra kvinnor in i styrelsen. Av dessa var två kvinnor döva; Charlotta Kihlbaum och Charlotta Moulier (då Fienemann).
Sjuk- och begravningskassan
Föreningens verksamhet under de första åren hade en stor social funktion. Dövföreningen fungerade till en början som ett socialt skyddsnät för döva. Då hade SDF både sjuk- och begravningskassa för medlemmar som av olika anledningar farit illa. I ett protokoll från 1886 talas om ”föreningens nybildade begravningskassa” och de följande åren skrivs det om olika skulder och lån i föreningens protokoll och årsredovisningar.
Ett exempel på sjukkassa som betalades ut till döva kvinnliga medlemmar är fru Gustafva Johansson som beskrivs som en hederlig kvinna med en oförmögen dövblind man som hon försörjde. Ett annat exempel på döv medlem är Fru Hjorthén, som hade oturen att gifta sig med en opålitlig man. Maken, som också var döv, rymde till Norge och lämnade henne i stort elände. Fru Gustafva Johansson fick 55 kr i lån och Fru Hjorthén fick 36 kr i lån. Bägge skulderna lånades ut år 1887.
Föreningsarbetet
Vi vet mycket lite om de döva kvinnornas verkliga inflytande inom föreningen på den här tiden. Flera hörande kvinnor var också aktiva inom föreningen på olika sätt. Dessa hörande kvinnor hade ofta en viktig position i samhället utöver deras engagemang i dövföreningen.
År 1886 var det en stor och uppmärksammad händelse i Stockholm: den 6:e internationella dövkongressen hölls i Stockholm. Arbetsgruppen bestod då enbart av män även om kvinnor då också satt med i styrelsen. Vi kan dock se att efter kvoteringen 1871 och framåt så återfinns döva kvinnor i styrelsen.
Tiderna förändras
År 1900, 29 år efter första stadgeändringarna och 21 år innan kvinnorna skulle få rösträtt i Sverige, togs kvoteringen bort från SDF:s stadgar. Nu fanns det inga krav på att någon i styrelsen skulle vara kvinna. Förändringarna skedde dock inte över en natt. Kvoteringen, där fyra av elva styrelsemedlemmar skulle vara kvinnor, höll i sig i nästan 20 år.
Syskonförening bildas
Redan år 1885 finns det anteckningar om en kvinnoförening, motsvarande dagens sektion, inom SDF som gav vissa gåvor och bidrag till kvinnor som var fattiga och som inte hade någon manlig anhörig. Elva år senare grundades De Döfstummas Kvinnoförening i Stockholm. Året var då 1896. En av grundarna var Maria Forsell, som var döv och blev den första kassören.
Hon var också aktiv inom dövföreningen och blev den första döva kvinnan att bli SDF:s hedersledamot. Kvinnoföreningens första ordförande var hörande och övriga nyvalda i styrelsen var döva kvinnor.
Upplysningsverksamheten, som var och är en viktig del av föreningens verksamhet, kom i gång vid sekelskiftet. Föreläsarna var då nästan utan undantag män, både hörande och döva. Kvinnorna föreläste också, då ofta om ämnen som ansågs passa kvinnor.
Bland annat arrangerades år 1910 en kurs i barnavård. År 1916 föreläste fru Elisabeth Hultqvist om De olika världsreligionerna, och år 1923 föreläste hon om Fredrika Bremer. År 1927 berättade Vilma Renner om Ellen Key, som hade avlidit ett år tidigare. Nästa år föreläste hon om Helen Keller. År 1932 berättade Alma Abrahamsson om Röda Korset.
Under krigstiden, år 1942, höll Vilma Renner en föreläsning som hette Att föda i kristid.
Basarer
Dövföreningen har, liksom andra föreningar, under årens lopp ordnat basarer och lotterier för att klara sin ekonomi. Från slutet av 1930-talet och under nästan hela 1940-talet kom ungefär en fjärdedel av föreningens inkomster från sådana aktiviteter.
De dövas syförening i Stockholm hade därför en viktig funktion. Föreningen bildades redan 1908 med Anna Sparre och Ida Klöfverskjöld som drivande. Flera alster från syföreningen såldes genom åren.
Slutet av 1920-talet och 1930-talet kunde föreningen få överskott av fester och basarer, vilket var viktiga tillskott i kassan. Basarerna fortsatte under en rad år och var framgångsrika. Det berodde kanske inte minst på att det var krigsår.
På dövföreningens basarer kunde allmänheten ibland köpa sådant som var ransonerat eller av andra skäl svårt att få tag på. Motsvarande överskott idag är runt 65 000 kr.
År 1948 var första året utan basar, och det året gick föreningen med förlust. Efter 1950-talet stabiliserades föreningens ekonomi, och basarer blev inte lika förekommande.
Kvinnliga ledare
Föreningens första kvinnliga vice ordförande blev invald först år 1927 – hela 59 år efter föreningens bildande – och det var Vilma Renner.
Föreningens första kvinnliga ordförande valdes 100 år efter bildandet, och det var Christa Ekholm. I dag sitter två kvinnor, av sju styrelsemedlemmar, i Stockholms Dövas Förenings styrelse. Det finns därmed gott om engagerade döva kvinnor i Stockholmshistorien och även i hela Sverige.
Låt deras arbete, kamp och engagemang bli ihågkommen.
