Statistik runt dövskolorna på 1800-talet

Texten är skriven av Lennart Andersson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 31, årgång 24, år 2018.

---

I Europa började man tidigt under 1800-talet samla in uppgifter om döva. Man förstod att döva kunde utbildas och bli självständiga medborgare. Dövskolorna hade varit framgångsrika och döva lärde sig läsa och skriva majoritetsspråket och fick en yrkesutbildning. Storsamhället behövde mer kunskap om dövas situation och möjligheter och den döva gruppen blev tidigt statistiskt intressant. Man sökte svar på flera viktiga frågor.

1. Tidiga uppskattningar

Redan på 1700-talet gjorde man uppskattningar av hur många döva det fanns inom en viss folkgrupp. De l’Epée uppskattade att dövas antal i Frankrike skulle uppgå till omkring 3000 individer. I sin avhandling om döva (1786/1788) skrev Daniel Arosenius att om ”man använder samma beräkningssätt för övriga delar av Europa, så skulle i vårt land finnas mer än 300 dövstumma.” De l’Epées och Arosenius uppgifter är uppskattningar och naturligtvis mycket osäkra.

Johan af Bierkén (1763 – 1823), kanslist i Sala, undervisade framgångsrikt en döv gosse, Gustaf Adolf Warenberg, 10 år och blev intresserad av dövas undervisning. Bierkén var den förste som på primitiva, men effektiva grunder försökte få en uppfattning om hur många döva som faktiskt fanns i Sverige.

En konsekvens av att döva inte fick utbildning gick, enligt Bierkén, att avläsa i hans undersökning: ”Bland 680 döva personer finns 51, som är vansinniga. Ungefär en av tretton.” Men i uppgifterna Bierkén fått från nio stift fanns 99 barn under 20 år, med lust att lära, god förmåga att uppfatta och ett utvecklingsbart sinne och de kunde antas i skolor ”med synnerliga förhoppningar om framgång.” Målet med dövas undervisning var att döva skulle kunna leva ett självständigt liv i samhället. Han bedömde att det fanns ett rimligt underlag på ca 100 unga döva personer som skulle ha nytta av undervisning.

1805 annonserade Bierkén i tidningar att han var beredd att undervisa döva. Men ingen anmälde sig. Han insåg då att en skola för döva bara kunde komma till stånd om Kungl. Majestät anslog en särskild fond till en sådan skolinrättning.

2. Dövskole-explosionen!

På 1800-talet insåg den upplysta allmänheten att om döva fick utbildning kunde de också bidra till det nya, moderna samhälle man ville skapa. Döva var bland de första som erbjöds en ’allmän skola’. Den tidens idédebatt hade en positiv syn på dövutbildning. Diskussionen fördes ur ett filosofiskt och teoretiskt perspektiv. Dövas konkreta situation i vardagen var det inte många som kände till.

Antalet dövskolor i Europa ökade kraftigt och man började utbyta erfarenhet och kunskap mellan dem. På 1820-talet startades den första tidskriften om döva (och blindas) utbildning i Paris och många tidskrifter om och av döva skulle skapas under resten av 1800-talet. Dövskolan i Paris började också från och med 1820-talet skicka ut ’cirkulär’ med oregelbunden utgivning, där man förmedlade kunskaper mellan de olika dövskolorna.

Tabell 1

Antal nystartade dövskolor i Europa per 10-års period, 1760 – 1829, från Berthier (1836)

Decennium	Nystartade dövskolor
1760 – 69	1 st
1770 – 79	2 st
1780 – 89	8 st
1790 – 99	4 st
1800 – 09	15 st
1810 – 19	23 st
1820 – 29	63 st

Text till tabellen:
Tabell 1 är framtagen från Berthier (1836). Den visar antalet nya dövskolor som öppnats varje decennium 1760 – 1829. Observera den kraftiga ökningen under de tre första decennierna av 1800-talet.

Genomgången gav flera viktiga upplysningar

Berthiers genomgång av dövskolorna och när de startades ger flera viktiga upplysningar. Den långsamma nyetableringen under de sista fyra decennierna av 1700-talet, totalt 15 stycken kan jämföras med att över 100 dövskolor startades under de tre första decennierna av 1800-talet! Mellan åren 1820 och 1829 startades det i genomsnitt en ny dövskola i Europa varannan månad! Utvecklingen fortsatte under hela seklet.

I Sverige fanns bara en dövskola 1829, Manillaskolan. I slutet av 1850-talet startade den andra. 1884 utgav en grupp nordiska dövskollärare en skrift på franska om situationen för döva i Norden. De listar 17 dövskolor bara i Sverige, 4 statliga, 6 drivna av landsting och 7 privata. Detta var innan beslutet om förstatligande och indelningen i dövskoledistrikt. I SDHS nr 5 1997 finns en lista över dövskolor i Sverige under 1800-talet.

Det finns många möjliga förklaringar till denna kraftiga expansion av antalet dövskolor. En del dövskolor fick stöd från kungahus och andra inflytelserika personer. Stödet var inte bara ekonomiskt. De delade också med sig av tid och engagemang i dövskolans uppbyggnad och struktur, t.ex. den svenska drottningen, Hedvig Elisabet Charlotta (1759 – 1818). Den bildade allmänheten intresserade sig för dövas utbildning. Det var inom denna bildade allmänhet som de första dövlärarna framträdde.

3. Antal döva i befolkningen

Man behövde få en överblick över hur många döva det fanns för att kunna bedöma behovet av elevplatser på dövskolorna. Döva blev därmed en av de första folkgrupperna att bli statistiskt observerad och beräknad. Det statistiska intresset för döva är ytterligare ett exempel på att den teckenspråkigt döva gruppen låg i framkant för det moderna samhället. Storsamhället använde sig av de senaste metoderna för att organisera dövskoleverksamheten.

I det tredje cirkuläret från dövskolan i Paris (1832) redovisades ett flertal sådana undersökningar som gjorts i Europa. Man såg att antalet döva kunde variera kraftigt i olika befolkningsgrupper. Det hade man problem med att förklara. Berthier ansåg att de mest tillförlitliga befolkningsundersökningarna hade gjorts i Preussen och han utgick därför ifrån att resultaten därifrån också kunde vara rimliga för andra delar av Europa.

Berthier (1836) kommenterade dessa resultat och han menade att som ett rimligt medeltal ”(…) kan man räkna med en döv på 1500 eller 1600 personer”. Han baserade troligen sin bedömning på att ju större befolkningsgrupp som ingått i undersökningen, desto mer närmade sig siffrorna det medeltal han angav som rimligt. Berthier tillägger också att undersökningar i USA visar i medeltal på 1 döv person på 2000 hörande personer (troligen personer med europeiskt ursprung).

Avvikelser från detta medeltal redovisades framför allt i undersökningar gjorda i områden med ett lågt befolkningstal. För Europas stater så var det i små isolerade områden i Europa, t.ex. de som bodde i olika bergsområden i delar av Schweiz, där kunde andelen döva i befolkningen vara betydligt högre. Berthier tar upp undersökningar om antalet döva i olika delar (kantoner) av Schweiz, där förutsättningarna för ett gott liv är mycket olika mellan olika kantoner (landsdelar).

Tabell 2

Antal döva i förhållande till antal hörande i olika kantoner i Schweiz:

Kantoner	Befolkning	Dövstumma	Förhållande (ca)
Zürich	220 000	225	1/1000
Vaud	155 000	152	1/1000
Basel	50 000	400	1/500
Argovie	100 000	500	1/400
Bern	550 000	1000	1/550
(Berthier 1836)

Berthier menar att orsaken till att antalet döva varierar med kantonernas invånarantal kan bero på två olika orsaker: klimat och/eller geografi. Han skriver: ”Kantonerna Zürich och Vaud, som bara har några få höga berg, har en lägre andel dövstumma, men i kantonen Bern, som överallt har omväxlande höga berg och djupa dalar, finns det fler döva människor.”

Berthier konstaterar att om man tittar noggrannare på enskilda kommuner blir variationerna ännu tydligare. Han tar exempel från kantonen Vaud, där man kan se att av kantonen Vauds 122 kommuner så har 68 kommuner inga döva alls, 59 kommuner har 1 eller 2 döva, men för de fyra återstående kommunerna uppges följande befolkningstal:

Tabell 3

Antal döva i fyra kommuner i kantonen Vaud:

Kommun	Befolkning	Dövstumma	Förhållande
Aubonne	6638	20	1/355
Valle	3958	12	1/328
Peterfingen	6095	25	1/244
Moudon	6602	45	1/155

Berthier nämner ytterligare några kommuner i Schweiz som har en förvånansvärt stor andel döva i befolkningen. Han menar att klimatet och topografin påverkar att antalet döva varierar. Man kan fundera på om han menar att i vissa miljöer och klimat kan man lättare få sjukdomar som kan medföra att antalet döva barn blir större.

Berthier nämner också en mycket intressant uppgift om antalet döva i den svarta befolkningen i USA (slaveriet var fortfarande tillåtet i USA och på andra platser). Han skriver: ”Enligt ’New York Gazette’ finns det i New Hampshires svarta befolkning en dövstum på 50 innevånare.” Utan vidare kommentarer.

4. Vad behövde man veta om döva?

Vad orsakade dövheten hos det enskilda barnet? Var barnet fött dövt, eller blivit dövt senare i livet? Man började också ta reda på om döva föddes döva eller om de hade hört vid födelsen men blivit döva, och i så fall, vid vilken ålder detta skett.

I en undersökning på Parisskolan, med uppgifter om 102 döva barn, redovisades barnets ålder när dövheten uppmärksammades: 52 var döva vid födelsen, 37 blev döva efter födelsen, varav sju under 1:a, tretton under 2:a, sju under 3:e, ett under 4:e, fem under 5:e och fyra under 8:e levnadsåret. (För de 13 återstående eleverna saknades säker dokumentation kring dövhetens uppkomst.)

För de 37 fallen där dövhet konstaterats efter födelsen så var orsaken: ’kramper’ (8 elever), allmänfeber, hjärnfeber, nervös feber, scharlakansfeber, inflammatorisk feber, rötfeber, katarr (10), mässling (2), maskfeber, en böld under örat, en svår halsfluss, ett kraftigt fall, förkylning eller en ögoninflammation (6), kraftiga sjukdomar, som inte närmare beskrivits av föräldrarna (7).

För de övriga 4 kunde ingen orsak uppges. ’Förvärvad dövhet är ovanligare än medfödd dövhet från barndomen’ konstaterade Berthier. Han skiljer mellan dessa två former av dövhet, han kallar den medfödda dövheten för ”medfödd dövhet (vid födelsen)” och dövhet som drabbat barnen under uppväxten för ”förvärvad dövhet”. Att ett barn blev dövt under uppväxten orsakades i de flesta fall av sjukdom eller olyckshändelse.

Enligt flera undersökningar verkade det finnas ett något större antal manliga döva individer (60%) än vad det fanns kvinnliga döva (40%). Någon närmare kommentar om detta förhållande har man inte varit intresserad av.

5. Bättre allmäntillstånd – minskat stödbehov?

I Parisskolans tredje cirkulär noterade man med intresse att ”(…) de preussiska provinser där utbildningsnivån är generellt högre, och där levnadsnivån förbättras, verkar också, i de flesta fall, ha ett mindre antal döva än de provinser där samhällsutvecklingen inte är lika tydlig.”

Om man tolkar detta som att generellt ökad levnads- och bildningsnivå i befolkningen skulle minska antalet döva så kan citatet antyda tankar som över ett hundra år senare formulerades ’välfärdsstat’ eller ’folkhem’: ju bättre allmäntillståndet var i befolkningen, desto färre individer skulle behöva stöd, vård, habilitering eller liknande omsorger.

Återigen en antydan att omhändertagandet av den döva gruppen kan ses som en föregångare för moderniteten?

6. Genetik på 1800-talet

Man började också anteckna om det i en familj eller släkt fanns mer än en döv individ. Man saknade förklaringar om vad som skulle kunna vara orsaken. Intresset ökade när man upptäckte att längre bort i släkten fanns exempel på döva individer, t.ex. mostrar, farbröder, kusiner o.s.v. Med den tidens kunskaper kunde man inte förklara ett eventuellt samband. På ett rent teoretisk plan skapade däremot dessa upptäckter spekulationer att dövhet kunde vara ärftlig.

Berthier framstod vid denna tid som den ledande döve teoretikern och debattören, och han verkar instinktivt anat något hotfullt i dessa funderingar. Han tog tydlig ställning mot att dövheten skulle vara ärftlig. Han skriver: ”Man misstar sig, förvånansvärt nog, när man föreställer sig att dövhet är ärftligt. Det räcker att man tar dövstumma själva som motexempel till denna åsikt och redovisar fakta.

Vi har mött dövstumma män, gifta med hörande kvinnor, och andra dövstumma som har förenats med dövstumma kvinnor, och barnen har inte drabbats av dövhet. (…) Tills nu har vi bara sett ett enda nedslående undantag: en gammal elev till de l’Epée, gift med en talande kvinna, som efter att ha fött en dövstum son, fått en hörande flicka.”

Denna diskussion om ärftlighet ägde rum under en epok då kunskapen om gener och nedärvda anlag inte fanns. Fältet låg öppet för spekulation. Berthier var intressepolitiskt mycket aktiv under denna tid, och hans kamp gällde framför allt att arbeta för dövas ’emancipation’, som på denna tid betydde jämlikhet.
Det var viktigt att visa att döva helt och fullt var individer och samhällsmedlemmar på precis samma grunder som varje annan människa.

Det var bara språket som var olika: ’döv-stumma’ använde teckenspråk och ’hörande-talande’ använde talspråk. Det var den enda väsentliga skillnaden.

7. Skolstarten – vid vilken ålder?

Det döva barnets ålder när det började i dövskolan kunde variera en hel del. I det statistiska materialet anges nybörjarnas ålder vara mellan 7 och 16 år. Detta berodde på många olika orsaker, t.ex. vid vilken ålder barnet blev dövt, när barnets anhöriga fick kunskap om dövskolans existens, att vissa dövskolor bara hade intagning vartannat år o.s.v.

Ett rimligt riktmärke kan dock sägas vara att döva började skolan när de var omkring tio år gamla. Det var då intressant att ur den existerande statistiken ta fram hur många döva 10-åringar det fanns och jämföra det med hur många döva som varje år fick börja på dövskolorna. En av tabellerna i Berthier (1836) ger statistisk information om detta.

Man har beräknat hur många döva 10-åringar det rimligtvis finns och jämfört det med hur många nya elever som årligen kommer in på dövskolorna inom ett visst land eller område. Tabell 4 visar några exempel.

Tabell 4

Beräknat antal döva 10-åringar och antal nybörjare som tas in på dövskolorna. Uppgifterna från Berthier (1836)

Land/Område	Antal döva 10-åringar	Antal nybörjare	Korrelation
Sverige/Norge	81	10	var tionde
Frankrike	687	159	var fjärde
Hela Europa	4740	658	var sjunde

Siffrorna visar att det fortfarande var många döva som inte fick komma till en dövskola. Av de döva 10-åringarna fick var fjärde tillgång till dövskola i Frankrike, i Sverige var det var tionde 10-åring, och om man räknade över hela Europa fick var sjunde 10-åring plats på dövskola.

Avslutning

Det statistiska materialet samlades in runt 1830, en tid då vetenskaplig kunskap blev allt viktigare för att förstå människor och deras liv. Det statistiska arbetet och analysen av materialet är förvånansvärt fritt från religiösa eller traditionella uppfattningar om orsaker till mänskliga tillstånd. Olika aspekter av dövhet redovisas på ett förvånansvärt modernt sätt.

Man hade siktet inställt på ett framtida Europa, där vetenskap, uppfinningar och nya tänkesätt skulle förändra och förbättra människors liv. Döva var en av de första icke-normativa grupperna som majoritetssamhället engagerade sig i.

Litteratur:

1. (1832) Troisième circulaire de l’Institut Royale des Sourds-Muets de Paris
2. Daniel Arosenius (1786/1788) Om dövstumundervisningens konst, del 1 o 2. Översatt från latin av A. A. Lindberg, i Prawitz (1913) Manilla dövstumskola 1812 – 1912.
3. Berthier (1836) Histoire et Statistiques de l’Education des Sourds-Muets
4. Alopeus, Modenhawer, Keller, Feilitzen, Skavlan (1884) Supplément du journal scandinave des Ecoles d’enfants anormaux.
5. Johan Prawitz (1913) Manilla dövstumskola 1812 -1912.