Texten är skriven av Åsa Axell och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 30, årgång 23, år 2017.
Den blå lampan
Fotografiet visar den blå lampan som min mormors mor och far hade i sitt hem. De hette Anna Karlsson f. Blom (1875-1949) och Arvid Karlsson (1865-1948). De var båda döva. Deras dotter, min mormor, hette Linnéa.
Handduk hängde på dörrhandtaget
Hon var hörande. Linnéa hade inga syskon. För att veta när Linnéa skrek eller grät som liten flicka tog de många gånger hjälp av lampan. I sitt hem hade de en handduk som hängde på dörrhandtaget på insidan av ytterdörren. De kunde då se när någon ville besöka dem för då ramlade handduken ner på golvet.
i Bollnäs 1893-1897. FOTO:PRIVAT ÄGO
Gustafsson. FOTO:PRIVAT ÄGO
”Döven”
Arvid kallades i folkmun för ”Döven”. På sin ålderdom bodde Arvid en period på ett ålderdomshem. Han blev socialt sett väldigt ensam eftersom det blev svårt för honom att kommunicera med personalen och de andra personerna som bodde där.
Då jag blivit vuxen berättade min mor om sin mormor och morfar för mig. Hon träffade dem båda regelbundet under sin uppväxt och när de samtalade med varandra så hade de svårt med uttalet och deras språk var ”fattigt” (ett begränsat ordförråd). De fick alla tre ta hjälp av pekningarhänderna- kroppsspråket för att försöka förstå varandra.
Arvid hade fyra bröder vid namn Frans, Axel, Ludvig och Henning. Frans (1868-1953) och Axel (1880-1961) var döva. Ludvig och Henning var hörande.
