”Teckenspråket räddade mig” – Tord Lind

Texten är skriven av Tord Lind och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 31, årgång 24, år 2018.

---

Är högre teoretisk utbildning möjlig för döva?

Jag fick äran av SDHS den 14 oktober 2017 att föreläsa om hur det började med högre teoretisk utbildning för döva. Jag berättade också om mina personliga upplevelser och hur tiden på Blockhusudden påverkat min framtida utveckling.

Hur var det före 1955?

Före 1955 fanns det inte möjlighet för döva att fortsätta med en högre teoretisk utbildning efter en 8-årig skolgång på dövskolorna. Det som kunde erbjudas var yrkes-/fortsättningsskolorna i Växjö, Vänersborg, Tysta skolan och lantbruksskolan i Broby.

Det fanns dock döva som läste vidare som privatister till högre teoretiska examen. Men det fanns ingen ordnad utbildning i klasser med lärare och med statligt ansvar.

Dövstumutredningen

Dövstumutredningen 1945 (SOU 1947:64) och en riksdagsmotion 1952 tog upp frågan om att döva saknade möjligheter att erhålla någon högre teoretisk skolutbildning utöver den obligatoriska skolan.

Det fanns en viss tveksamhet i utredningen om att detta skulle kunna genomföras, så därför ledde detta tyvärr inte till någon åtgärd. Inte heller en riksdagsmotion om detta resulterade i något. Nils Malm, som var sekreterare i denna utredning, hade det nog kämpigt med ”experter” som ansåg att döva inte var bildbara. För de flesta involverade i utredningen gällde att döva i första hand skulle lära sig att avläsa, tala och höra med hörapparater för att kunna bli bildbara.

Nils Malm och Bengt Junker trodde på döva!

Nils Malm var en viktig person i den inledande processen att få till stånd en högre teoretisk utbildning för döva i Sverige. Han satt med i dövstumutredningen som sekreterare. Jag citerar utdrag från SOU 1947:64:

Nils Malm var rektor på Manillaskolan under åren 1950–1960. Trots att utredningen inte ledde till något resultat, fortsatte Nils Malm att arbeta för en lösning – i sin övertygelse att ”döva kan”. Nils Malm fick inte stöd av staten, men väl av Svenska Scoutförbundet och dess chef Bengt Junker. Scoutförbundet ordnade en stor insamling tillsammans med Radiohjälpen. Scoutförbundet bildade en stiftelse 1953 för att avsätta en del av de insamlade medlen till att starta en försöksverksamhet med teoretisk linje för gott begåvad döv ungdom.

”Den 2 november 1945 uppdrog departementschefen (Tage Erlander, statsråd och chef för Kungl. Ecklesiastikdepartementet) åt läraren vid dövstumskolan i Broby, numera filosofie licentiaten Nils Torsten Natanael Malm, att tjänstgöra såsom sekreterare hos de sakkunniga i utredningen.”

Bengt Junker har sagt följande: ”Eftersom döva barn i princip inte är mindre begåvade än hörande barn, är det ytterst en enkel rättvisefråga.” Nils Malm och Bengt Junker brevväxlade med Yerker Andersson och Carl Croneberg, som valde – i brist på annat – att få sin teoretiska utbildning i USA. Syftet med brevväxlingen var att få stöd för att starta en teoretisk utbildning för döva i Sverige.

Bengt Junker har i ett brev till Carl Croneberg frågat: ”Är högre utbildning för döva värt mödan?” Carl Croneberg hade då svarat ja och skrev bl.a: ”Kommer Sverige att i framtiden utnyttja kraften hos döva eller kommer döva att söka sig till utlandet för utbildning?

Skolan på Blockhusudden

År 1955 kunde en grupp döva för första gången genom en försöksverksamhet få en teoretisk utbildning i Sverige – och det i en sommarstuga på Blockhusudden. I denna stuga bodde en av dövlärarna och samordnaren, Lars Olsson, med fru. I samma lilla stuga ordnades ett klassrum för 12 elever och en expedition som även användes som talträningsrum. Efter hand, när elevantalet ökade, byggdes en barack invid stugan.

Den första elevkullen 1955–1957 var 12 elever från samtliga dövskolor i Sverige. En av dessa elever fortsatte att som privatist läsa till en realexamen 1959. Det var Ann-Margret Edwall. Den andra elevkullen som började hösten 1957 gick längre än 2 år. Skolan hade fått en realexamensrätt. De fortsatte i ytterligare 2 år mot en realexamen 1961. Den tredje elevkullen som började 1959 tog realexamen 1963. Lars-Åke Wikström bröt sig ur denna elevkull och forcerade sin realexamen som privatist 1962 och fortsatte sedan till en studentexamen 1966.

1961 hade två elevgrupper Den ena tog realexamen 1964 och den andra 1965, som var den sista innan realexamensrätten försvann. Därefter – 1965 – blev den intagning av elever som kunde fortsätta med en teoretisk utbildning och som motsvarar grundskolans högstadium. (Grundskolan infördes 1965). Skolan på Blockhusudden avslutades våren 1969.

Under perioden 1955-1969 har 132 elever varit inskrivna vid skolan på Blockhusudden. Av dessa har 24 avlagt realexamen vid skolan. Dessutom har 2 tagit examen som privatister med visst stöd från skolan på Blockhusudden. 10 elever gick över till Alviksskolan där de tog studentexamen. 29 elever fortsatte efter 1967 i Örebro där de – tillsammans med ytterligare sökande – gick på gymnasie-, fack- och yrkesskola för döva och hörselskadade. Gymnasieutbildningen i Örebro blev reguljär 1971.

Jag citerar Kristina Svartholms föredrag vid Manillaskolans 200-årsjubileum den 29 maj 2009 med titeln ”Tvåspråkighet och måluppfyllelse i ett historiskt perspektiv”:

”Skolan på Blockhusudden kom att betyda mycket för att visa det hörande samhället att ”döva kan”. Det dröjde dock ända fram till 1967 innan staten själv vågade satsa och på försök började ge gymnasieutbildning i Örebro. Den blev reguljär först år 1971.

Flera av dagens döva förebilder och ledargestalter har gått i skolan på Blockhusudden. Här vill jag särskilt nämna en som har varit utomordentligt viktig inom dövrörelsen, nämligen LÅW, Lars-Åke Wikström, ordförande i SDR under många år och under en lång tid även verksam i styrelsen för WFD, World Federation of the Deaf. Genom sin kamp för teckenspråket och för dövas rättigheter har LÅW haft en oerhörd betydelse för döva, inte bara här i Sverige utan också runtom i världen.

Efter hand började döva allt mer efterfråga andra utbildningar. Hösten 2004 hade Enheten för teckenspråkstolkning vid Stockholms universitet tolkuppdrag i sammanlagt 27 olika akademiska ämnen inom högskolor i Stockholmsområdet.

Det gällde språkvetenskapliga ämnen som engelska, italienska, nordiska språk, lingvistik, barns språkutveckling; vidare ämnen som idéhistoria, journalistik, juridik, kulturgeografi, teatervetenskap, sociologi, statistik, teknisk fysik, pedagogik, företagsekonomi. Vidare fanns det döva studenter inom olika slags lärarutbildningar.

Idag har vi akademiskt utbildade döva och hörselskadade personer inom en rad olika områden. Det finns döva språkforskare, både sådana som är färdiga med sin doktorsexamen och sådana som är på väg att bli det, det finns åtminstone en döv juris doktor, det finns en döv tandläkare, det finns döva psykologer, det finns en döv doktorand på KTH, det finns en döv socionom, det finns döva doktorander i specialpedagogik osv, osv.

På Manillaskolan, liksom i andra skolor på olika håll i Sverige, finns också döva som är lärare, utbildade för att tjänstgöra på olika nivåer i skolväsendet. De har i regel skaffat sin utbildning från senare delen av 1980-talet och framåt, under denna den tredje perioden i undervisningens historia. Jag vill påstå att möjligheterna och mångfalden i allt detta är en direkt följd av att teckenspråket erkändes, liksom av att man erkände vikten av tvåspråkighet.”

Hur har detta påverkat mig och min utveckling?

Jag föddes 1945 i Malmö med en ”grav hörselskada” som det hette på den tiden. Jag växte upp i en villa på Limhamn i en familj med mor, far och tre syskon. Jag var den som inte var ”normal”. Kunde inte höra så bra och hade en massa talfel. Jag har använt en mängd strategier – omedvetet – för att köpa kamrater. Spelade ”hörande” och hängde med utan att förstå. I början kunde man dock leka som alla andra genom att ”apa efter”.

Sedan gällde det skolval. Skulle jag till en dövskola i Lund eller till en hörselklass i centrala Malmö? Jag tror att diskussioner hade förts hos mina föräldrar. Jag tror att de ville undvika att placera mig på en dövskola. Jag vet inte orsaken. Jag har under tiden före och under skoltid präglats av att jag var avvikande. Det ville jag inte acceptera. Jag ville vara ”normal”.

Jag började på en folkskola i en specialklass på Mellersta Förstadsskolan. Senare flyttade klassen till en närliggande skola – Rörsjöskolan. Klassen bestod av elever med olika ”handikapp”. T.ex. talar danska, stammar, rörelsehindrad, halvt förlamad, gomspalt och några hörselskadade. Den enda fördelen var nog att klassen var liten och att läraren hade tid med eleverna. Jag gick i sju år på folkskolan innan jag kom in på en teknisk realskola.

Borgarskolan i Malmö. Äntligen skulle jag bli normal! Jag hamnade i en klass med 30 elever. Jag gjorde allt för att ”passera”. Satte mig längst bak i klassrummet för att undvika lärarnas frågor. Hörde inte vad de sa och inte heller vad klasskamraterna sa. Det som gjorde att jag överlevde var att jag var duktig på ritning och i gymnastik. Jag fick ta ansvar för handbollsturneringarna vi hade på gymnastiken.

Men – i de teoretiska ämnena hade jag ingen chans. Betygen blev därefter. Jag fick gå om. Då blev jag placerad längst fram med hörselteknisk utrustning. Det kändes stigmatiserande. Nu blev jag onormal igen. Ändå kunde jag inte följa med i undervisningen. Hörselutrustningen förstärkte ju bara alla oljud. Jag började fundera på mitt liv och min framtid. Skulle jag avbryta och ta vilket jobb som helst? Jag tyckte det var jobbigt att spela ”normal”.

Nästa Stockholm

Men – så kom det en ängel. Det var en hörselvårdskonsulent – Birgit Jacobsson – som hörde talas om en skola på Blockhusudden och undrade om det inte skulle passa mig. Jag kom till Stockholm och skolan på Blockhusudden under våren 1962 och placerades i en klass som redan hade börjat hösten 1961. Jag var en s.k. insider. Kom in som en hörselskadad skåning som inte kunde teckenspråket.

Men – vilket positivt mottagande! Klassen och skolkamraterna var nyfikna på skåningen. Kände mig mycket välkommen av dem och av de fantastiska lärarna. Hur skulle jag nu kommunicera med skolkamraterna? Jag tränade på handalfabetet varje kväll och försökte till varje pris kommunicera med nya tecken. Jag fick mycket stöd från kamraterna. Det var liksom ett språkbad. Att det fanns så många positiva själar – som t.o.m. hörde sämre än jag – kunde jag inte förstå.

Att det fanns en undervisning som fungerade och som jag kunde hänga med i! Att det fanns en dövvärld utanför skolan som tog emot mig med öppna armar. Att det fanns en idrottsklubb för döva (Hephata) som jag kunde utveckla flera idrotter i. Att det fanns en ungdomsklubb för döva. Ett rikt språkbad hade påbörjats och vänkretsen utökades.

Inte minst så var det en härlig miljö på Blockhusudden och på Manillaskolan. Jag fick många vänner – t.o.m. en blivande fru, som gick i samma klass som jag.

Sen då?

Efter realexamen 1964 på Blockhusudden var framtiden oviss. Skulle jag lämna detta underbara ”rike” och flytta hem till Skåne? Men – så kom en ny lösning fram. En gymnasieutbildning skulle startas på Alvik – i första hand för hörselskadade. Det var hösten 1964. Så varför inte – i brist på annat. Jag och en till från min blockisklass, Per Anders Malmström, började där tillsammans med en mindre grupp hörselskadade. Jag hade i alla fall fått plattformen d.v.s. dövvärlden.

Efter studentexamen 1967 stod jag inför nya utmaningar. Vad bidde det sen? Universitetsstudier? Hur skulle det gå till? Då fanns det inga teckenspråkstolkar. Jag chansade på att påbörja en pol. magisterutbildning på Stockholms universitet. Det första ämnet var juridik 10 poäng. Jag blev erbjuden anteckningshjälp vid föreläsningarna. Anteckningar, självstudier och genomläsning av gamla tentor gjorde att jag klarade det första steget. Sedan var det dags för statskunskap.

Samma metod som i det tidigare ämnet. Jag skulle sedan skriva en uppsats på 40 poängsnivå om hur förhållandet var mellan massmedia och riksdag gällande mellanölets vara eller inte vara. Det var jobbigt att inte kunna hänga med i diskussioner med lärare och elever. Så dök Örebrotanken upp. En mindre högskola kanske skulle fungera bättre. Jag började i Örebro 1968 och slutförde där min fil. kand.-examen (120 p) i ämnena juridik, statskunskap, sociologi och miljövård – även då utan teckenspråkstolkar.

Senare under 1984-1986 fortsatte jag att läsa på halvfart högskolan i Örebro samtidigt som jag jobbade. Det var i ämnet pedagogik upp till 40 p. För första gången kunde jag ta del av föreläsningarna och delta i intressanta seminariediskussioner genom utmärkta teckenspråkstolkar. Den allra bästa och mest tillgängliga undervisningen var dock en 20 p kurs i teckenspråk under 1998 där undervisningen skedde direkt på teckenspråk.

Jag fick under den sista studieperioden – när jag höll på med sociologi på 60 p nivån – ett uppdrag av länsskolnämnden i Örebro att utreda integrationen av riksgymnasiet för döva i Örebro.
Undersökningen kunde kort sagt konstatera följande:

• Någon social integrering med hörande förekom ej annat än en fysisk närvaro.
• Det fanns ingen anledning för döva att umgås med andra (hörande) än döva klass- eller skolkamrater.
• Undervisningens kvalité varierade kraftigt bl.a. beroende på lärarnas skilda kunskaper i att kommunicera med eleverna – på teckenspråk. Det fanns dock skickliga pedagoger som använde alla möjliga utvägar – trots kommunikationsbrister.
• Elever fick hjälpa varandra mycket under undervisningen.
• Den stora fördelen var dock att det fanns flera linjer och program att välja på genom att ett riksgymnasium för döva skapade möjligheter till att bilda klasser.

Boendeföreståndare

Efter mitt arbete på länsskolnämnden skulle jag söka nytt jobb. Jag gick in till rektorn på Birgittaskolan för att fråga om de hade behov av mina tjänster. Han frågade mig vad jag ville bli. Mitt svar var (mer eller mindre skämtsamt): rektor! Han skrattade och sa att det kunde finnas en möjlighet att ta ansvar för elevernas boende.

Så jag tog chansen. Under åren 1974 – 1987 arbetade jag på Birgittaskolan som boendeföreståndare, lärare dels på lågstadiet och dels på högstadiet, förestod ett skolhem för döva med särskilda behov och var aktiv i elevvårdsteamet.

1987 kom jag tillbaka till länsskolnämnden i Örebro då jag sökte och fick jobb som dövblindkonsulent i ett stort område som omfattade R-, S-, T- och W-län. Det var ett par lärorika och givande år. Jag initierade ett synskaderåd hos SDR, skapade en samordningsgrupp med ansvariga i kommun och landsting gällande syn- och hörselområdet samt ordnade/ledde aktiveringskurser för dövblinda – utöver hembesök hos dövblinda.

Enhetschef för läromedel för döva och hörselskadade.

1989 blev jag tillfrågad att ta tjänsten som enhetschef för läromedel för döva och hörselskadade.
Jag tackade ja. Det ångrar jag inte. Under tio år var jag med och initierade läromedel på teckenspråk, drev på läromedel i dövas två språk: skriven svenska och teckenspråk, uppmuntrade till produktion av material som handlar om dövas historia och liv, som kunde användas i undervisningen.

Mycket bygger på det som var formulerat i läroplanerna från 1983 och 1994. Tekniken hade gått framåt och hjälpte till att ta fram hanterliga teckenspråksläromedel från video till multimedia och interaktiva produktioner.

1998-1999 fungerade jag som utbildningsråd inom SIT, specialpedagogiska institutet och ansvarade då bl.a. för och formade TUFF-utbildningen (Teckenspråksutbildning För Föräldrar).

Dövrörelsens innersta krets

1999 kom jag tillbaka till dövrörelsens innersta krets. Jag erbjöds en tjänst som kanslichef. Det var en spännande 10-årig tid med fina medarbetare och styrelser. Det som jag är mest stolt över var att SDR lyckades lyfta fram teckenspråksfrågan ytterligare så att det kom med i en språklag. Det som var mest jobbigt var att tvingas säga upp flera personer bl.a. på grund av att statsbidraget till SDR minskade rejält.

Pension

Hösten 2009 flyttade jag – som pensionär – hem till Malmö och Skåne efter att ha varit ”borta” i Stockholm och i Örebro i 48 år. Under alla år sedan 15-årsåldern har jag varit aktiv i föreningar på lokal- och riksnivå och bara det har varit en fantastisk utbildning/utveckling för mig. Föreningsgiftet har inte släppt utan fortsätter.

Slutklämmen med denna berättelse är att jag inte skulle ha hamnat i denna situation utan tiden på skolan på Blockhusudden. Det var teckenspråket och dövas värld som ”räddat mig”.