Texten är skriven av Lolo Danielsson och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 31, årgång 24, år 2018. Lolo Danielsson var f.d. elev vid Riksgymnasiet för döva i Örebro 1967-1971
Denna artikel har fokus på en fyra års försöksverksamhet med gymnasial utbildning för döva i Örebro 1967-1971. Referenser till Lars Ohlson (1995) och en del fakta och bilder har använts som utgångspunkt till artikeln.
Det stämmer att det var ett chockartat besked om en flyttning till den gymnasiala försöksverksamheten i Örebro 1967. Vi elever, som då gick på den teoretiska fortsättningsskolan vid Blockhusudden i Stockholm, var helt oförberedda men vi tvingades acceptera den nya situationen.
Bakgrund
Bakgrunden var att under 1960-talet skedde en reformering av gymnasiestudier för alla ungdomar i Sverige. Alla skulle få samma och jämlika möjligheter att studera på gymnasiet. Dessa gymnasiereformer skulle genomföras i olika omgångar under denna period. Först infördes grundskola 1962. Sedan startades en successiv förändring av gymnasiet.
Själva examinationen vid gymnasiet avdramatiserades genom att ta bort studentskrivningar och muntliga förhör. De ersattes av s.k. centrala prov. Gamla betygssystem byttes ut, från den gamla bokstavskalan till en femsiffrig skala 1, 2, 3, 4 och 5. Det innebar att alla fick betyg, trots att de som fick några ettor (1) i vissa ämnen ändå skulle klara sina studier. Dessa nya betyg skulle vara relativa, dvs. att de skulle anpassas till ett genomsnittsbetyg för alla landets elever i en viss årskurs.
1964 infördes ett alternativ till den gamla realskolan mellan gymnasium och yrkesskola. Det fick namnet fackskola och skulle omfatta en tvåårig social, ekonomisk och teknisk linje. Ämnena på denna linje motsvarar ungefär samma studievägar på gymnasiet. Kursomfånget var mindre.
Sista steget i reformeringen var att baka ihop alla varierande skoltyper av fortsättningskaraktär som förekom i Sverige. T.ex. fick yrkesskolor för döva – i Vänersborg för pojkar, i Växjö för flickor och flickskola vid Tysta Skolan i Stockholm – läggas ner och ingå i det nya systemet fackskola och gymnasium till begreppet Gymnasieskolan. Det var ett försök att ”sudda ut” skillnader mellan praktiska och teoretiska studievägar.
De elever som valde att gå i yrkesskolan fick läsa svenska, engelska, matematik, arbetslivsorientering och fackteori under sin tvååriga utbildning. Lektionernas längd minskade från 60 till 40 minuter.
Gymnasieskolan omfattade olika linjer – de längsta var tre år, dvs. naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig, ekonomisk och humanistisk linje. Dessa hade direkt motsvarighet i detta ”gamla tiders gymnasium”. Teknisk linje omfattade fyra år för de elever som valde att studera till gymnasieingenjör. Sedan ändrades denna linje till tre-årig i början på 1990-talet. Övriga två-åriga linjer var kontor, fordonsteknisk och mekanisk verkstad. Linjebegreppet avskaffades under läsåret 1992/1993. I stället skulle eleverna välja bland program och grenar.
36 elever
När den gymnasiala försöksverksamheten för döva startades 1967 var det fortfarande specialskolan kvar som modell, trots att gymnasieundervisningen bedrevs integrerad i den reguljära skolan. Vi var sammanlagt 36 elever som var uppdelade i flera utbildningsvägar i denna försöksverksamhet. Det var en stor spridning gällande vår ålder och vår utbildningsbakgrund. Vi hade olika erfarenheter, hörselstatus och studiekapacitet. Vi var också mer eller mindre motiverade.
Denna försöksverksamhet var inte uppbyggd som en specialskola och dess stora resurser med fokus på döva gruppen. Trots detta fick vi ändå redan vid starten fickpengar på 85 kronor per månad, hemresor varannan vecka, enskild stödundervisning och även klädbidrag. Talundervisning var ett annat exempel som erbjöds men inte i samma omfattning som i specialskolan.
Undervisningssituation
Vi har olika minnen och erfarenheter av undervisningssituationen. Vi var åtta elever som delades in i en klass med inriktning på samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig kombinerad med teknisk linje. Vi läste samma kärnämnen under de två första läsåren. Sedan delades vi in i mindre grupper som skulle läsa andra ämnen enligt de linjer som hade valts att studera.
Vi upptäckte att kommunikationen i klassrummet inte flöt obehindrat. Bara de elever som använde hörseltekniska hjälpmedel kunde hänga med i undervisningen. Vi som inte kunde använda detta hjälpmedel kom efter. Dessa gav intryck på lärarna om hur de skulle bedriva denna typ av undervisning. Stödtecken och hörselteknik dominerade då i början på undervisningen. Det fanns inte heller på den tiden en tolkcentral med teckenspråkstolkar.
Denna osäkerhet skapade hos lärarna som skulle sätta betyg på våra kunskaper för höstterminen 1967. I november samma läsår var det en konferens för lärare vid Risbergska skolans gymnasium och fackskola. Konferensen diskuterade och man enades om riktlinjer som Skolöverstyrelsen sedan godkände. Dessa gällde bara läsåret 1967, då det inte fanns enhetlig kunskapsbakgrund om denna typ av undervisning. Lärarna fick under året 1967 bara en vecka kurs inom dövundervisningsområdet före verksamhetens start på vårterminen och sedan ytterligare en vecka kurs efter starten på höstterminen.
Skolpersonal
Skolpersonalstyrkan var från början inte tillräcklig, bara en fåtalig grupp på fyra personer bestående av studieorganisatör, kurator, kontorist och hörselingenjör som fick ansvara för hela försöksverksamheten. Framför allt hade de hand om intagningsprocedur, lärar- och fosterhemsanskaffning, elevernas resor till och från hemorten, utdelning av fickpengar och klädbidrag.
En samrådsgrupp med berörda representanter, bl.a. från Skolförvaltningen i Örebro och Kommunala gymnasieskolan, diskuterade aktuella frågor, t.ex. teckenspråksutbildning för lärare, möjlighet till förtur till speciallärarutbildning vid Lärarhögskolan i Stockholm. Det var en stor skillnad på lärarrekrytering till specialskolan och till gymnasieskolan. Det hade varit svårt att rekrytera lärare med rätt kompetens till riksgymnasiet. Som det har varit måste en enda lärare i ett visst ämne dela sin tjänstgöringstid mellan hörande och döva klasser.
Det var också en fåtalig personal på elevvård, boende och fritid. Det fanns då några boendeformer för oss som t.ex. fick vara inneboende hos en s.k. fosterhemsfamilj, i ett elevhem eller i en elevvåning. De äldre eleverna fick eget studentrum på KFUM och vid Rudbecksskolan. Några hade egen lägenhet. Vi hade olika fritidsintressen och aktiviteter. Gemensamt var att vi alla hade tillgång till fritidsgården på Bilbergska gården.
Vi var många som varit med och bildat Örebro Dövas Ungdomsklubb, ÖDU 1967 – som bidrog till en dövrörelse som påverkade döva ungdomars utvecklingsmöjligheter på lång sikt.
Slutord
Syftet med försöksverksamheten var främst att komma tillrätta med ungdomarnas möjligheter till en fungerande skolgång från grundskola och upp till gymnasienivå. Då denna verksamhet efter fyra år hade gett positiva resultat beslutades det att den gymnasiala utbildningen för döva skulle bli permanent. Utbildningen förlades sedan till Risbergska skolan med sina nya lokaler höstterminen 1971. På en sådan skola skulle utbildningen finnas, där motsvarande linjer fanns för hörande elever.
Källor:
- Ohlson, Lars (1995). Riksgymnasierna för döva och hörselskadade i Örebro, minnesanteckningar, 146 s. Örebro: SIH-läromedel
- Ohlson, Lars (1993). Skolan på Blockhusudden, Serie: Dövas historia (SIH läromedel), 117 s. Örebro: SIH-läromedel.
