1800-talets mest elegante konståkare Carl Werner 1854-1903

Texten är skriven av Jon Martin Brauti och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 31, årgång 24, år 2018.

---

Carl Werner är en unik figur i internationell skridskohistoria, men han var likväl mer än skridskoåkare när han aktivt deltog i både hörande samhället och dövas värld.

Födelse och familj

Carl Werner föddes den 1 juli 1854 i Oslo och döptes 6 augusti samma år. Hans fullständiga namn var Carl Gustav Johannes Werner. När han var 2 ½ år gammal, förlorade han sin hörsel på grund av mässling och blev döv. Hans föräldrar, Christian Wilhelm Johann Werner (1819-1899) och Concordia Sophie Juliane f. Huch (1828-), var tyska invandrare från Hamburg. Fadern var en erkänd rörläggare och drev sin firma i Kristiania.

Dövskola och utbildning

År 1861 började lille Carl att gå i Christiania Døvstumme-Institut, som dövskolan hette då, på Schafteløkken, och han konfirmerades i Vestre Aker kyrka 1871. Det fanns 58 elever år 1860 vid Schafteløkken i alla åldrar, från 6 år till 40 år. Vid den tiden var skoltiden sex år, men senare förlängdes det till åtta år enligt ”De Døves Blad”. År 1870 hade dövskolan 96 elever och 9 lärare.

Dövskolan var mycket populär under ledning av Fredrik Glad Balchen (1815-1899), som var skicklig i sin egen metod, kallad ”blandad metod” – från både den tyska metoden (oral) och den franska metoden (tecken), men i samband med den tyske oralisten Hills idéer användes inte handalfabetet. Döva barn från Storbritannien, Sverige och Finland kom dit för att bli undervisade av Balchen, och även de kungliga undervisades i läppavläsning och talkorrigering, nämligen prinsessan Eugene och prins Carl i det norsk-svenska kungahuset.

Skolan låg då långt utanför staden. Vägen var särskilt dålig under vintern och i regnigt väder. Det tog en timme att gå från stadens centrum till dövskolan som låg i vacker natur, nära till skidspår, skridskobanor på sjöisar och naturstigar. Förresten, dövskolan hade en klass som använde teckenspråk i 30 år – från 1857 till 1887, men inget tal. En lärare, Erik Olsen Strangestad (1837-1893), som själv var döv, undervisade denna klass.

Affärsverksamhet och välgörenhet

Efter dövskolan arbetade Carl Werner i sin faders mekaniska verkstad, och när han visade sig ha goda anlag för ritningar fick han en praktikplats på ett stort arkitektkontor, Due – grundat 1870, där han arbetade i två år. Sedan arbetade han vidare i konstnären Svebergs träsnideri, där han tillverkade många bra saker som pappersknivar, askkoppar, hyllor etc.

Till slut tog han över en specialaffär som sålde gummiprodukter efter sin morfars död i Hamburg när han var 21 år gammal år 1875. Han blev en köpman och drev den här verksamheten på Prinsens gata 8, där han och hans familj bodde i, med flit och noggrannhet.

Han trivdes i detta nya jobb och sålde bland annat paraplyer, regnrockar, gummistövlar och galoscher. Det fanns också en verkstad på gården bakom Prinsens gata 8 som låg i Kvadraturen i stadens centrum. Hans verksamhet utvidgades ständigt tills det blev en av Norges mest kända specialaffärer inom gummiartiklar. Det gynnade också döva, för Carl Werner ett par gånger hade bildat kapital för behövande döva i Kristiania.

Senare, år 1892, gifte Carl sig med Ingeborg (1867-1928) – född Hansen från Oslo.

Carl Werner – Idol för döva ungdomar

När det gäller sport var Carl Werner faktiskt en idol att se fram emot, särskilt för döva ungdomar, inklusive Balchen-eleven Alfred Dahlström (1863-1945) – senare en av grundarna till både den svenska idrottsklubben Hephata 1892 och den danska idrottsklubben Døviana 1904 – som ville vara en mycket duktig idrottsman.

Men det är fortfarande dövskolan som fortsätter att ge döva utbildning, vilket samtidigt ger dem möjlighet att bli medvetna om sporten. Det är således dövskolan på Schafteløkken som har gjort det möjligt för döva att leva i ett hörande samhälle. Bland de lärda döva började tanken på hjälp till självhjälp.

Tidiga skridskofärdigheter och framgångar

Redan som en 10-årig pojke var Carl Werner känd som en duktig skridskoåkare, och hans färdigheter växte stadigt under åren tills han äntligen uppnådde sina eleganta konståkningar. Han började att åka med så kallade ”snøskøyter” (på norska; ungefär långfärdsskridskor) mycket tidigt när han var fem år gammal.

Hans hemstad, då Kristiania, med sitt utmärkta läge som gav god tillgång till den tidiga isbanan som var en fördel för honom och annat stadsfolk. Den första riktiga tävlingen i skridskoåkning anordnades på havsisen vid Oslofjorden nedanför Akershus fästning år 1863. Pionjärtiden för skridskoidrotten inträffade under 1870- och 1880-talen.

Christiania Skøiteklub och de stora triumferna

Christiania Skøiteklub (nuvarande Oslo Skøyteklubb) som Carl Werner var en populär medlem av, bildad 1864, hade många duktiga konståkare och hastighetsåkare i både samtida och eftertiden. Den kända kvinnliga konståkaren Sonja Henie (1912-1969), som hade Werner som sin föregångare, var hela världens isdrottning.

Den här skridskoklubben hade 5000 medlemmar på 1880-talet. När Norges första skridskokung Axel Paulsen (1855-1969) och Carl Werner reste runt i Europa och vann imponerande priser vart de än kom, firade den norska skridskoåkningen sina största triumfer under glansperioden.

Specialuppvisningar för kronprins Friedrich

En av åskådarna som beundrade mest Carl Werners skridskokonst var den tyske kronprinsen Friedrich (1831-1888) – senare kejsaren Fredrik III. Werner genomförde bland annat flera specialuppvisningar för den här kronprinsen och hans kungliga hov i Berlin.

1880-talet kan säkert karakteriseras som genombrottstid, eller kanske till och med skridskokonstens guldålder, för norsk skridskoåkning som modern tävlingsidrott, nationellt och internationellt. Förresten, i samarbete fick Axel Paulsen och Carl Werner äran att konstruera en radikalt ny och lättare skridskomodell, så kallad ”norska eller nordiska skridskor”

Internationella framgångar

I Norge kom Carl Werner först ut från skuggan av Axel Paulsen till rampljuset 1882 efter att den här skridskokungen gjorde en karriär som en hastighetsåkare utomlands. Werner var mer enastående som konståkare än hastighetsåkare, även om han hade också utfört bra saker i fartdiscipliner.

Resultaten kom så småningom och han blev känd inte bara i Norge utan även i Europa på grund av att han hade en elegant stil. Därför blev han inbjuden till några uppvisningar på olika ställen, t.ex. Wien, Amsterdam, Hamburg, Braunschweig, Berlin, Prag och Stockholm på 1880-talet.

Uppvisningar och berömmelse

Figuråkaren Carl Werner kallades ”Den idealiska representanten” på grund av hans vackra och eleganta tävling i rapporterna från sitt första internationella skridskomästerskap i Wien 1882. Det sägs att han gjorde också misslyckade resor, bland annat till England 1882, där han inte kunde visa upp sig på grund av att det inte fanns is där då.

År 1889 arrangerade Stockholms allmänna skridskoklubb, bildad 1883, internationella tävlingar för amatörer och professionella på Nybrovikens skridskobana. Där visade Carl Werner, som professionellt, upp sin konståkning för allmänheten, utan någon konkurrens. Han hade den vackraste och mest fulländade stilen och hade mer naturlig hållning och större färdighet än Axel Paulsen, men Carl Werner la sina skridskor på hyllan år 1890.

Efter två år bildades ISU (förkortat av Internationella Skridskounionen), nämligen 1892, och det norska skridskoförbundet 1893.

Mångsidig idrottsman

Carl Werner var också aktiv i andra idrottsgrenar – som gymnast, seglare och cyklist där han använde en hög cykel kallad på norska ”veltepetter”. Det var Christiania Velociped-Clubs första skandinaviska race 1885, vilket placerar Carl Werner bland velocipedens pionjärer i landet.

När det gäller gymnastikidrott var han en av de mest begåvade gymnasterna i Kristiania. Han var också en skicklig seglare som bland annat vann sin första tävling med segelbåten ”Jernbarden”, som anordnades av Kristiania Seilforening den 26 augusti 1883 när Werner fick en silverbägare som första pris.

Filantrop

Förutom idrotten är skridskokungen Carl Werners namn också mest känd och uppskattad av döva norrmän, och även utlänningar. Han var alltid angelägen om dövas väl och ve och hjälpte dem så långt han kunde som garant eller borgensman till exempel. Eftersom det var ett problem att så många döva inte hade råd att åka skidor, hjälpte han och hans goda vän, målare Axel Fleischer (1860-1952) dem.

Den förstnämnda tog kredit med L. H. Hagen och köpte flera skidor som döva ungdomar fick en långsiktig betalning. Det vill säga att ett parti delades ut av Carl Werner till döva, på avbetalning. Det blev så småningom fler döva som hade möjlighet att kunna åka skidor. Sedan kom de överens om att bilda en skidklubb för döva, och de mest aktiva var Axel Fleischer och Carl Werner. Det var också de första som främjade de organiserade idrottsaktiviteterna inom dövidrotten.

Dessutom gav Carl Werner bort en del av inkomsterna från hans specialaffär till dövidrotts- och dövföreningarna. Han satt till och med i styrelsen för ”De Norske Døvstummes forening i Kristiania” i många år, bland annat som viceordförande 1896-1898. Vid grundandet 1878 hade dövföreningen cirka 50 medlemmar och 100 medlemmar vid 25-årsjubileum 1903.

Det viktigaste var att Carl Werner var en filantrop och fattiga döva låg alltid i hans hjärta för evigt, även om han också var mycket omtyckt av de rika. Med sin nådiga beteende och karisma hade han fått fler och fler vänner. Han var en framträdande person av de populära pantomimspelen i sin tid.

Pantomimföreställning för döva i Kristiania (1892)

År 1892 var en pantomimpjäs, ”Den forlorne sønn” (”Den fortapte sønn” i dag), som genomfördes för publiken på Tivoli Theatre i Kristiania, i hopp om att samla en fond för gamla hemlösa döva. Skridskokungen Werner hade en ledande roll, och hans vackra, eleganta hållning och rörelser kom här direkt till sin rätta, men också andra roller var enastående passande för de två framstående döva kvinnor Hermana E. Bergh (1858-1933) och Marie Bjørnstad (1854-1946).

Det sägs att publiken applåderade för hand, men torkade i näsdukarna. Enligt den norska tidningen ”Verdens Gang”, 10 december 1892, presenterades detta pantomimspel med stort beröm.

Utgivare av ”Journal for døve”

Vidare var Carl Werner utgivare av Norges första dövtidning, ”Journal for døve” 1890. Det var också den första tidningen för döva i Norden, förutom att den danska ”Smaablade for døvstumme” publicerade 4 nummer under endast ett år, nämligen 1872 innan det lades ner av ekonomiska skäl, men det kom tillbaka år 1891 – det vill säga ett år efter norska ”Journal for døve”, där Werner höll på med i några år på egen bekostnad.

Tidningen bidrog till debatt och information bland döva och ”skapade kontakt och gemenskap långt utanför norska dövföreningens lokaler”. Kristiania hade också två dövskolor på 1880-talet, och tidigare lärare på Balchens, fru Hedevig Rosing, föredrog att driva egen talskola för dövstumma en tid på ”Lille Bloksbjerg” vid Briskebyveien 20, som ägdes av J. Werner, fader till Carl Werner som bodde också samman med sin fru Ingeborg där.

Fadern och sonen Werner gav också ett viktigt stöd till dövkyrkans grundande på hörnet av Dalbergstien och Sophie gata i Kristiania när Conrad Svendsen 1893 ordinerades till präst för döva i Kristiania och 1895 till präst för Norges döva samt också världens första dövpräst i full ställning.

Carl Werners bidrag

Förutom Axel Fleischer har ingen enskild person bidragit så starkt till idrott och dövas sak som Carl Werner trots att han avled efter en tids längre sjukdom den 17 januari 1903. Han gick bort, strax innan dövföreningens 25-årsjubileum i Kristiania, och blev begravd på Vår Frelsers gravlund fem dagar senare. Många svenska, danska och norska döva deltog i en minnestund för honom i samband med denna jubileumsfest.

Carl Werner blev inte gammal, bara 48 ½ år, och han gick bort ”mitt i sin bästa mandomsålder”, enligt vännen Ragnar Zeiner som senare blev dövföreningens ordförande i Kristiania i tio år. Han blev mest känd för att ha skrivit följande norska mening: ”Tegnspråk vil aldri dø, så lenge der er Døve”. (ungefär ”Teckenspråk kommer aldrig att dö så länge det finns döva”).

Starka band med det tyska dövsamhället

Skridskokungen Carl Werner levde i en värld av teckenspråk både hemma och utomlands och hade i stor utsträckning personliga kontakter och vänner. Bland de bidragsgivare till bysten av den berömda döva organisatören Eduard Fürstenberg (1827-1885) finner vi Carl Werners namn.

När en byst planerades för talpedagogen Samuel Heinicke (1727-1790) var Werner ledare för den nordiska kommittén för att samla in pengar för att göra bysten. Det var tydligt starka band med det tyska döva samhället.

Familjeliv

År 1892 gifte han sig med fröken Ingeborg Hansen (1867-1928) som var den 13 år yngre kvinnan som förmodligen hade arbetat för Carl Werners specialaffär före äktenskapet. Hon lärde sig snabbt både teckenspråk och affärsverksamhet. Efter hennes mans död 1903 var fru Ingeborg Werner sekreterare för dövföreningen i flera år.

Hon var också en mycket aktiv kvinna på olika områden, såsom omsorgsfrågor, basar- och festkommittéer etc. i dövas miljö och inte minst som en skicklig tolk i Norge och andra skandinaviska länder – vid de nordiska dövkongresserna i Köpenhamn 1907 och Stockholm 1912. Hon var också en bokberättare som läste ”högt” av Charles Dickens verk för dövas kvinnoförening på kvällar i dövföreningen, som vid den tiden hade drygt 1000 böcker i sitt eget bibliotek.

Även Carl Werners broder, Julius Werner, var också dövföreningens revisor i några år. När han var yngre drev han sin egen verksamhet och sålde bland annat den berömda broderns skridskor nedan.