Texten är skriven av Eva Ahrenstedt och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 30, årgång 23, år 2017.
Från Klättorp till Djurgården
Petter Magnus Gustafsson 1840-1920, elevnummer 315 Den 21:a november år 1850 anländer Petter Magnus Gustafsson som frielev av Kalmar stift till Institutet för döva och blinda på Djurgården i Stockholm. Han var bara tio år gammal när han, förmodligen ensam, gjorde den långa resan från sin vackra hemby Klättorp i Vissefjärda socken. Troligen började resan med häst och vagn på krokiga vägar genom skogar och byar till Kalmar, idag en sträcka på ca 5,5 mil, för att därifrån fortsätta med båten Gotland till Stockholm.
Man kan ju undra hur han kände sig: vad hade han för tankar om vad som skulle hända? Hade han ord för det han såg eller var det bara visuella upplevelser? Kunde han kommunicera med de övriga på båten? Ja, frågorna är många.
Själv gjorde jag min första resa med tåg ensam när jag var elva år men i omvänd riktning d.v.s. från Stockholm till Klättorp. Skillnaden mellan oss var ju att jag visste vad som väntade mig. Jag skulle åka till en miljö och till människor jag kände, Petter Magnus döttrar Beda och Ida, min mormor Karolinas systrar. Jag kunde både höra och tala med mina medresenärer, trots det så minns jag att det kändes lite pirrigt och som ett stort äventyr. Min resa tog sex till sju timmar medan Petter Magnus resa tog flera dagar kanske till och med en vecka. Det är svårt att föreställa sig hur han som icke hörande liten gosse upplevde att komma till en helt främmande miljö, Sveriges huvudstad, om det som väntade honom i Stockholm visste han förmodligen inte mycket.
Döv efter en febersjukdom
Petter Magnus föddes den 1 februari 1840. Hans far var Gustav Pettersson, 1814-1896, bonde i byn Klättorp, Vissefjärda socken, och hans mor var Cajsa Lena Andersdotter, 1818-1897. Av deras fem barn var det bara Petter Magnus som var döv. Enligt uppgift i kyrkoböckerna blev han döv vid fyra-fem års ålder efter sviterna av en febersjukdom. I familjen sades det dock att han vid tre års ålder föll i Kyrksjön och att han efter det blev döv. Det låter ganska otroligt men det är vad som berättades.
Om hur han levde sina första tio år vet jag inte mer än det jag kan utläsa av svaren på de 27 frågor i ansökan till Manillaskolan, som ställdes till hans föräldrar av prästen Uddenberg i Vissefjärda församling. ”Det hade varit en normal förlossning och modern ammade honom. Han kunde förnimma ljud av döda ting och kunde utsäga vissa ord såsom att kalla på hästen och övriga tama djur. Hade god hälsa och förståndets fulla bruk. Han var till sin kroppsbeskaffenhet mera stark än svag och hade inte njutit någon klämmig behandling. I spädare år hade han haft kikhosta men i övrigt inte besvärats av några smittsamma åkommor.
Öronvaxet var understundom flytande. Han har ett böjligt sinne och ett jämnt lynne och har lätt för att lära och begripa och utföra saker. Någon undervisning har han dock inte haft. Han var behjälplig sin far i jordbruket. Föräldrarna var ”borgerliga” (det menas ungefär att man har ganska gott ställt och kan försörja sig av eget arbete utan större problem). Troligtvis lämnade han aldrig Manilla under de nästan nio år han vistades där.
Tillbringade sommarlovet på Manillaskolan
Tack vare Göran Skyttes bok ”Brev från Tystnaden”, där han berättar om sin mormors far Carl Julius Dalmer. Julius sparade brev till familjen ger god information om hur livet på Manilla förlöpte under åren 1850 till 1859. Det var under samma år som min mormors far gick på Manillaskolan. Boken har därför gett mig inblick i om hur Petter Magnus levde sitt liv där. Hur de under de första åren inte fick lämna skolan på Djurgården. De flesta av dem tillbringade även sommarlovet där.
Då fick de möjlighet att lära sig simma i vattnet nedanför skolan. När de blev äldre fick de röra sig lite mer fritt, de fick bl.a. lära sig dansa och spela teater. Förmodligen fick han inte något besök av familjen under de här åren. På Manilla lärde han känna Elias Ljunggren, född 1839 i Älmeboda, Husatorp, Östra Torsås beläget i närheten av Vissefjärda. Elias lärde sig till skomakare på Manilla. Petter Magnus och Elias kom att följa varandra livet ut. De konfirmerades i Slottskapellet 1859 av hovpredikant Anjou.
Petter Magnus hade godkänt betyg i skrädderi men så i vitt jag vet utövade han aldrig skräddaryrket.
Utbildade sig till bagare
Att överta föräldrarnas gård såsom äldste son och bli bonde ville han inte. Efter att ha återvänt till sin hemby Klättorp började han istället att utbilda sig till bagare i Kalmar. Det var inte så vanligt att döva blev bagare på den här tiden. På Manilla utbildades man i de s.k. S-yrkena såsom smed, skomakare, snickare, skräddare och även bokbindare. Om det var en tillfällighet eller ett aktivt val att han blev bagare, känner jag inte till. Av ”Kalmar stads Fabriks och Hantverks- och Bagares förening” fick han den 23 juli 1868 sitt diplom efter att under tre år vistats hos bagare O. A. Lagström i Kalmar som bagarlärling.
Mellan åren 1871-1872 arbetade han som bagargesäll hos bagare A. G. Wahlman i Lyckeby för att sedan byta stad och arbetsplats till en bagare (vars namn jag inte kan tyda på intyget) i Karlskrona mellan åren 1872-1873. Därefter arbetade han som bagargesäll hos bagare Johan Edvard Lindström fram till 1880.
FOTO:PRIVAT ÄGO
Fann kärleken
Under de här åren i Karlskrona mötte Petter Magnus kärleken i den elva år yngre Bertha Pettersdotter. Bertha föddes i byn Möljeryd i Ronneby den 10 november 1851. Dotter till Petter Carlsson, född 1813 i Ronneby och Cecilia Håkansdotter, född 1820 i Tving och dog 1861. Bertha blev döv vid sex års ålder förmodligen av febersjukdom. Hon utövade, som barn, ett eget teckenspråk för att kommunicera. Bertha var elev under åren 1870-1876 på ”Institutet för dövstumma i Carlskrona”. Hennes betyg därifrån har vi kvar. Hon arbetade som ”en slags lärare” (kan ha varit textillärare) på institutet fram till 1880. I kvarter 13 på Hantverkaregatan 34 i Karlskrona, låg institutet.
Det lär vara samma hus som står kvar där än idag. Petter Magnus bodde i kvarter 12, hörnet Västra Prinsgatan och Arklimästaregatan. Det är inte långt mellan dessa gator så det var väl naturligt att Petter Magnus sökte sig till institutet där han kunde träffa andra döva. På Hantverkargatan 31, tvärs över gatan till skolan låg under tidigare delen av 1900-talet ett bageri, Carl A. Lindströms Ångbageri. Om det var samma bageri som J. E. Lindström hade sin verksamhet, hos vilken Petter Magnus arbetade, har jag inte kunnat hitta några uppgifter om.
Att Bertha och Petter Magnus träffades på institutet är väl ganska troligt. De förlovade sig 10 november 1879 (jag har kvar Petter Magnus ring medan min kusin har Berthas), gifte sig ett halvår senare, 24 april 1880 vigda av adjunkt Trägårdh. De flyttade till Petter Magnus hemby Klättorp. Petter Magnus hade, av sin far och mor, köpt redan 1875 en avstyckad tomt vid Kyrksjöns strand, från gården där han var född. På denna tomt byggdes ett bageri, till vilket de nygifta flyttade 1880.
Utvecklades till en hantverksby
Från att ha varit en bondby med ett par gårdar började Klättorp, sedan den gamla förordningen om skråväsendet upphört 1846, utvecklas till en hantverksby. Här fanns kopparslagare, garvare, snickare, skräddare, smed, urmakare, skomakare och bagare.
Genom byn går den så kallade Kungsvägen, den väg som Karl XI lät bygga mellan Vetlanda och Karlskrona på 1680-talet. Vägen var viktig för Vissefjärda under den här tiden. Så småningom kom järnvägen, då förflyttades mycket av handeln från Klättorp till stations-samhället i Vissefjärda.
Fick fyra döttrar
Bertha och Petter Magnus fick fyra döttrar: Anna född 1881, Karolina född 1883 (min mormor), Ida född 1886 och Beda 1892. De var alla hörande. De fyra flickorna behärskade teckenspråket. För att flickorna skulle lära sig talspråket kom en dam hem till dem i Klättorp och hjälpte till med detta. Min mormor Karolina och hennes systrar använde teckenspråket när de inte ville att vi barn skulle veta vad de pratade med varandra om.
Elias Ljunggren
Elias Ljunggren, som också flyttat till Karlskrona efter avslutade studier på Manilla, lämnade nu också Karlskrona för att flytta till Klättorp. Elias hyrde ett rum på övervåningen i bageriet där han inrättade en skomakarverkstad. Vi kallar det fortfarande för Ljunggrens rum. Han betalade 2 kronor i månaden och för det fick han också kaffe med nyskummad grädde uppburet på rummet varje morgon.
Elias ansågs vara en skicklig yrkesman. För att veta vem som var ägare till de inlämnade skorna skrev han dess namn på sulan. En episod, som det berättats om, var när ladugårdskarlen i Linnefors lämnade in sina skor, skrev Elias ”kogubben” på skosulan, man kan förstå att han inte blev glad åt detta smeknamn men omgivningen hade väldigt roligt åt detta. Elias hyrde sedermera ett litet hus längre upp i byn, där jag tror att han bodde till sin död 1919.
Min mormor och hennes systrar skötte om honom när han blev gammal. Elias testamenterade sin kvarlåtenskap till dem. Han begravdes på kyrkogården vid Vissefjärda kyrka där även Bertha och Petter Magnus begravdes. Deras gravar är borta för länge sedan. Sommaren när jag var elva år minns jag att en av mina uppgifter var att gå till gravarna och vattna och sätta dit nya blommor.
Bageriet i källaren
I källaren i huset hade Peter Magnus sitt bageri med en stor ugn att baka i, den finns för övrigt fortfarande kvar. Ugnen eldades med alved. Först gräddades de grova bröden medan ugnen var riktigt varm bl.a. den omtyckta Klättorpslimpan, medan småbröden gräddades när ugnen blivit svalare.
Tyvärr har vi inte receptet på limpan. Förmodligen var det aldrig nerskrivet, troligen kunde de receptet utantill. Tårtor och kransar gjordes mot beställning. Ett rum i huset var avsatt för affär där bröden kunde inhandlas. En griffeltavla användes för att kommunicera med kunden, när barnen blev äldre fick de hjälpa till.
Till marknaden i Karlskrona åkte Petter Magnus med häst och vagn med en stor kista fylld med bröd, hur ofta han gjorde detta vet jag däremot inte. Kistan såldes tyvärr på auktion för 50 kr. Den hade annars haft sin rätta plats i hembygdsmuseet i Vissefjärda, där övrig inredning och föremål från bageriet finns att beskåda.
Döttrarna fortsatte att driva bageriet
Bertha och Petter Magnus döttrar Ida och Beda fortsatte att driva bageriet efter deras fars död 1920, 80 år gammal. Min mamma var då två år och minns inte något om sin morfar. När hon var sex år dog hennes mormor Bertha. Hon mindes inte så mycket mer om henne än att hon var snäll.
Hon brukade berätta om hur hon och hennes bröder gjorde för att få kontakt med sin mormor: eftersom de inte kunde tala med varandra, så drog de henne i kjolen. Ibland ledde de in henne i affären för då visste de att de kunde få godis. När huset fick elektricitet undrade Bertha var man fyllde på fotogenen. Så småningom började Beda och Ida med servering.
Ett rum gjordes i ordning till kafé och på somrarna var det även servering i trädgården. Där kunde man njuta av kaffe med dopp och även av den vackra vyn över Kyrksjön. I mitten av 1950-talet slutade mostrarna att använda ugnen i bageriet, istället började de baka i sitt nyrenoverade kök. När nya vägen 28 kom till 1960 upphörde trafiken nästan helt genom Klättorp och till följd av detta minskade kunderna till bageriet. Efter Bedas död 1962 lades bageriet ner för gott.
För att minnet skall leva vidare till kommande generationer av att det en gång har varit ett bageri i huset, som Petter Magnus Gustafsson startade för snart 140 år sedan, så ser jag till att mina barn och barnbarn ska veta vilka rum som var affär, kafé respektive bageri samt skomakarverkstad.
När jag och mitt barnbarn Sigvard 5 år skulle gå ner i bageriet så råkade jag säga källaren, då tittar han på mig och säger ”men mormor du menar väl bageriet”.
Källor:
- ”Brev från Tystnaden” av Göran Skytte
- Manillaskolans handlingar, Stockholms stadsarkiv
- Kyrkoböcker från Vissefjärda, Ronneby och Karlskrona stad
- Dackebygd (Vissefjärda hembygdsförenings årsbok)
- Blekinge Museum
- Bevarade släktdokument och muntlig tradition
