Texten är skriven av Birgitta Burman och publicerades ursprungligen i tidskriften ”Dövas Rötter”, nummer 30, årgång 23, år 2017.
Han, vanligen kallad ”PAP”, var född den 5 juli 1876 i Västra Sönnarslöv söder om Kristianstad i Skåne. Pappan hette August Persson och mamman Bengta. I familjen fanns sju barn: tre pojkar och fyra flickor. PAP var andra barnet. De flyttade mycket runt i Skåne. Pappa arbetade som mjölnare och andra arbeten inom jordbruket.
Barndom och utbildning
Peter Alfred blev döv vid 5-6 års ålder efter kikhosta och hjärnfeber (enligt skolan) eller scharlakansfeber. PAP minns när han var sjuk: han låg i ett rum, i ett hörn, och minns att hur han hörde allt liv på gården. Hästarna står utanför bundna, han tyckte om att se dem via öppna fönstret och hörde dem gnägga ljud. Hans pappa öppnade dörren i ladan, där gångjärnet gnisslade också. Likaså gårdsfolkets samtal med hans föräldrar om olika saker. Sedan vart allt plötsligt tyst, han såg pappa öppna dörren, hans föräldrar och syskon prata, men hörde ingenting. Allt var tyst.
När Peter Alfred var tio år gammal började han gå på dövskolan i Lund, där han hamnade i talklassen. Han valde att utbilda sig till skomakare. Eftersom hans föräldrar var fattiga ansökte de om bidrag till dövskolan, vilket de också fick. Enligt skoljournalen var PAP ”ett livligt barn”. Han slutade skolan 1893 med toppbetyg: bästa betyg var 3:a i modersmål/svenska och sämsta betyg i gymnastik 1:a men godkänd.
Efter skolan åkte PAP hem till föräldrarna och jobbade som sko- och cykelmakare i Västra Sönnarslöv. År 1903 flyttade han till Jönköping och började på snickerifabrik. Senare arbetade han också som skräddare och andra yrken. Sedan flyttade han till Nässjö och jobbade 1906-1907 som kontorsbiträde på Trävarukompanilagret.
Dövstummissionär
En dag följde Peter Alfred med hörande vänner till missionskyrkan, för han hade redan då stark gudstro. I kyrkan satt han och reflekterade hur döva kunde få del av predikan, för han tyckte det var svårt att följa predikan. Långt innan besöket i kyrkan hade han redan börjat öva hur predikan, med bord och stolar, skulle gå till.
Första gången var en söndag 1898 när han bjöd några döva vänner till sin predikan som gick bra, och han fortsatte med det. Bl.a. gjorde han kortare resor och höll predikan för döva. Pastor Wallenborg föreslog honom som dövstummissionär inom Svenska Missionsförbundet (SMF). På missionsförbundets konferens i Stockholm sommaren 1906 föreslogs Peter Alfred att arbeta för döva. De ca 500 ombuden blev förvånade med undran, de visste ingenting om döva. De upplystes om att det fanns ca 5000 döva i Sverige. Efter mycket diskussion antogs till sist han som dövstummissionär, som förste döv inom missionsförbundet. Han fick hela Sverige som sitt distrikt.
Peter Alfred Person predikade både för döva och hörande med hjälp av tolk. Missionsförbundet valde Carl Nilsson från Nässjö som medhjälpare och tolk. De båda reste en hel del runt om i Sverige, med tåg. Många kom, även hörande som förstod att med teckenspråk kan man kommunicera. Efter fem års arbete slutade Nilsson för att arbeta med annan verksamhet. Peter Alfred hade då tillfälligt medarbetare/tolk Konrad Ringström från Jönköping i två år, ibland hade Peter Alfred Bror Wilander från Altuna. Orsaken var att Wilander hade en affär och var en mycket upptagen man.
År 1916 slutade Bror Wilander med sin affär och började jobba som fast anställd predikant för döva. Peter Alfred och Bror Wilander började jobba tillsammans och reste runt, ibland var för sig: Peter Alfred till städerna och Wilander till landsbygden. De arbetade tillsammans i nio år, sedan blev Bror Wilander kallad till söndagskolesekreterare. Då blev Peter Alfred ensam utan tolk och ledde enskilda möten för döva under några år.
En dag fick han plötsligt en idé om han skulle få låna tolk från Frälsningsarmén och de beviljade honom, det blev Alma Frisk. Frälsningsarmén hade redan verksamhet för döva och blinda, men de arbetade även med Persson från Missionsförbundet. Alma Frisk flyttade till Missionsförbundet och arbetade tillsammans med honom i många år. Under en reseturné i Skåne våren 1938 hölls en gudstjänst.
Den 1-4 augusti 1912 var Peter Alfred på resa till Tyskland och Frankrike. Därefter kom han till Paris för att delta i Internationella Dövstumskongressen. Från Sverige kom rektor Fredrik Nordin, han och Viktor Vestberg samt fröknarna Ida Klöfverskjöld och Signe Vesterlund från Stockholm. De besökte skolor och kyrkor, sista dagen besöktes slottet Versailles, abbé de l’Épées födelsestad, där en staty upprestes och många höll tal och lade ner kransarna. Från Sveriges del lades en krans med svenska färger i band. Det var Peter Alfred Person som lade ner kransen, eftersom han var representant för Stockholms Dövas Förening och De Dövstummas Allmänna Sjuk- och Begravningskassa.
Peter Alfred berättade att när han i sitt barndomshem mindes sin förlorade hörsel och ville då inte visa sina känslor. Han höll predikan i olika sociala sammanhang: gudstjänster, sommarmöten, besök i hem och sjukhus o.s.v. Han gjorde också studieresor till Tyskland, Schweiz, Frankrike och England, för att se hur dövas i kyrkliga missioner. Han fick resebidrag från Missionsförbundet.
År 1941 gick Peter Alfred Person i pension efter en lång tjänst som dövstummissionär 1907-1941.
Styrelseverksamhet
Peter Alfred Person var också verksam i dövas föreningsliv. Han satt i styrelsen för Jönköpings kyrkliga dövstumförening före 1904 men avgick tidigt. Han stiftade Norra Smålands dövstumförening den 10 juli 1910, där han var ordförande 1910-1918. Han har även suttit i Svenska dövstumförbundet som bildades 1922, där han var ledamot 1922-1929 och förbundsordförande 1929-1938. Dessutom var han förbundets ombudsman 1932-1938. Även i andra föreningar t.ex. i Dalarna var PAP verksam.
Peter Alfred blev medlem i Uppsala dövas förening 1915 och han satt i styrelsen för Uppsala dövas förening i många år: först som vice ordförande 1915-1916, kassör 1916-1920 och 1921-1925 och sedan ordförande 1925-1952, även 1920-1921 som första gången som ordförande. Han var kassör 1928-1955 i byggnadsföreningen.
Dövas hus i Uppsala
Peter Alfred Person:s största insats i Uppsala är dövas hus, d.v.s. eget hus. Han ville bygga eget dövförenings hus med lokal och föreslog att man skulle bilda en byggnadsfond 1920, vilket medlemmarna gick med på. Man satte omedelbart med fondinsamling. Fonden växte till 17 000 kr och man beslöt att bygga eget hus. Orsaken var att föreningen 1928 inte hade lokal eftersom hyrtiden hade gått ut. Han tog kontakter med övriga personer, inköpte tomten av Bayerska bryggeriet i kvarteret Blenda, Timmermansgatan 1.
För husbygget, totalt 920 kvm, stod byggnadsfirman Anders Diös. Huset blev färdigbyggt 1929 och invigdes den 23 november samma år med inbjudna gäster från när och fjärran. Alla var imponerade över att Uppsala dövas förening fick eget föreningshus och att ekonomin gick ihop, vilket ansågs modigt. Det var Sveriges första eget dövas hus.
På första våningen skulle det finnas en samlingssal, en stor och en mindre kontor, kök, en liten lägenhet för vaktmästare och lokal för uthyrning till målarverkstad. Uppe på vinden skulle en lägenhet på 2-3 rum och kök inredas, men det skulle man vänta med tills man hade tid.
Uppsala dövas förening ordnade ofta fester, möten, föreläsningar och filmvisning med egen projektor.
Det berättas att byggmästaren Anders Diös visste ingenting om döva och att de fanns i Uppsala, men han tyckte det var roligt att känna döva och deras språk.
Gustaf Ståby från Dalarnas dövas förening trodde först att det var omöjligt att bygga eget dövas hus, men han blev snopen över att Uppsala dövas förening lyckades och grattade dem. Rektor Ernst Aurell, Gävle, trodde först att det handlade om ett litet dövas hus, men han hade fel och blev förvånad att det blev ett så stort hus. SDR:s kongress hölls i Uppsala år 1935 och den skedde i Uppsala dövas förenings egen lokal. 17 ombud från 14 föreningar deltog.
Föreningsliv
Peter Alfred var mycket aktiv i Uppsala dövas förening och var även föreläsare, reste runt för att föreläsa om t.ex. kommunikationer, föreningsarbete, zigenarfolket, underbara öden och äventyr, något om Norrland och andra olika ämnen.
Uppsala dövas förening firade 25-års jubileum på restaurang Phoenix med 100-tals personer. Alla höll tal, men av dem var en mycket särskild. Det var rektor John Johnsson, med ett uppdrag från landstinget/regeringen, som gav honom en guldmedalj ”För medborgerlig förtjänst” av 5:e storleken för hans långa arbete i dövrörelsens tjänst.
Dagen efter gudstjänst i dövföreningens lokal som Peter Alfred predikade, gick man efteråt till kyrkogården för att hedra minnet en av föreningens medlem Oskar Österberg. För hans betydelsefulla arbeten inom föreningen lade man ner krans på hans grav.
Förlaget
Peter Alfred hade ett eget förlag, som han hade ansökt om registrering för år 1916. Förlaget utgav många böcker och tidskrifter. Han skrev själv några böcker, t.ex. ”De döfstumma”. Övriga böcker ur hans förlag: t.ex. Oskar Österbergs teckenordbok och Röster från de tystas värld. Troligen utgavs över 15 böcker. Förlaget upphörde förmodligen ca år 1938.
Familjen Person och hans bortgång
Han gifte sig 1909 med Tekla Pettersson, döv maka. De flyttade mellan Nässjö och Uppsala, till sist bosatte de sig i Uppsala 1910. De fick tre barn: två döttrar och en son. Han var mån om sin familj och även döva vänner, både nya och gamla. Han var hjälpsam och en trogen dövföreningsbesökare. Hans största i livstid är missionsarbete.
Peter Alfred dog annandag påsk i Filipstad, Värmland. Han var nog där i Alma Frisks hem. Under påskdagen förmiddag var han i metodistkyrkan, då han ville vara med på gudstjänsten och satte sig bredvid Alma. Han såg upp och sa: jag är i Guds tempel igen. Efter mötet var han bjuden på middag hos pastor Jäderlund. Senare i hemmet hos Alma blev Peter Alfred sjuk. När Alma besökte honom på lasarettet var han klar i huvudet, men senare någon timme dog han plötsligt.
Han avled 11 april 1966, 90 år gammal. Han begravdes i Uppsala, Stillhetens kapell, och jordfästes 30 april samma år.
